Academic literature on the topic 'Sakskada'

När en sakskada har uppstått i form av totalskada och det föreligger grund för skadeståndsansvar, aktualiseras frågan om skadeståndets storlek i form av egendomens värde enligt 5 kap. 7 § 1 st. skadeståndslagen. Värdeberäkningen grundas i tre olika värderingsmetoder; dagsvärdeprincipen, försäljningsvärdeprincipen och bruksvärdeprincipen. Vid tillämpningen av dessa metoder är det av betydelse att beakta de bakomliggande syftena med skadestånd. För att fastställa ändamålsenligheten hos de olika metoderna redovisas och diskuteras skadeståndets ändamål. Även de olika värderingsmetoderna redovisas och diskuteras i förhållande till den fastslagna ändamålsenligheten. Slutligen behandlas även Principles on European Tort Law, PETL, för att fungera som ett jämförelseobjekt och ge ytterligare en synvinkel. Resultatet av uppsatsen visar att ändamålsenligheten och lämpligheten av de olika värderingsmetoderna skiljer sig åt beroende av omständigheterna i det enskilda fallet. Generellt kan dock sägas att den skadelidandes intresse till återställande i form av återanskaffning av egendom är av stor betydelse för den skadelidande och bör därför beaktas vid skadeståndsberäkningen. Särskilt viktigt bör möjligheten till återanskaffning bli när den skadevållande gjort sig skyldig till brott, trots att det kan innebära att den skadevållandes intressen åsidosätts. Dagsvärdeprincipen tillgodoser den skadelidandes intressen, under förutsättning att avdrag för ålder och bruk samt nedsatt användbarhet och annan omständighet inte görs i alltför hög grad. Vid beräkningen får inte heller subjektiva omständigheter rörande den skadelidande medföra att egendom medges lägre värde än likartad egendom. Det borde inte heller ställas för höga krav på den skadelidande att förutse en prisökning. För försäljningsvärdeprincipen gäller att den skadelidandes intressen tillgodoses genom ersättning för beloppet som den skadelidande hade kunnat sälja egendomen för. Vid fastställandet av försäljningsvärdet ska eventuell handelsvinst inkluderas. Slutligen gäller att bruksvärdeprincipen är lämplig när egendomens skick medför ett lågt värde och den skadelidande kan återställas genom ersättning motsvarande hyra för motsvarande egendom. Av jämförelsen med PETL framkommer att det finns stora likheter mellan PETL och svensk rätt, men att det även föreligger skillnader. Den största skillnaden mellan regelverken är att värdeberäkningen enligt PETL görs enligt en konkret bedömning, medan bedömningen är abstrakt i svensk rätt. Konsekvensen av förhållandet mellan regelverken medför att det troligtvis är enklare för en skadelidande att erhålla ersättning för ett värde som motsvarar en verklig återanskaffning när skadeståndsbeloppet fastställs enligt PETL. Det finns emellertid ingenting som talar emot möjligheten att i svensk rätt göra en värdeberäkning utirån konkreta omständigheter. En sådan konkret bedömning borde således vara lämplig även inom svensk rätt.

Detta examensarbete handlar om hur ersättning kan bestämmas då en tidigare oupptäckt fast fornlämning måste bevaras på upptäcktsplatsen. Syftet med arbetet är att undersöka och ge förslag på hur ersättning skulle kunna bestämmas. Då det inte finns någon rättspraxis och området är relativt outforskat kan detta arbete användas som vägledning till ersättningsfrågan i 2 kap. 15 § lag (1988:950) om kulturminnen m.m.De frågor som besvaras är: Vad ska ersättas när 2 kap. 15 § lag (1988:950) om kulturminnen m.m. är tillämplig och vad är en skälig ersättning då 2 kap. 15 § lag (1988:950) om kulturminnen m.m. är tillämplig?För att söka svar på dessa frågor har en litteraturstudie utförts. I litteraturstudien har hänsyn tagits till en juridisk metod där det finns uttalade rättskällor som ska användas i en viss hierarkisk ordning. I arbetet har även komparativ metod använts där jämförelse mellan liknande lagar har lett till vägledning.Studien har kommit fram till att skador på grund av tidigare oupptäckta fasta fornlämningar ska bedömmas enligt skadeståndslagen (1972:207) och dess ersättningsregler för sakskada. Därför ska fastighetens värdeminskning, utgifter som blivit onyttiga och förlorad vinst ersättas. Vad som är skäligt att ersätta är inte samma sak som vad som borde ersättas. Denna studie har kommit fram till att skäligt är att ersätta en viss del av fastighetens värdeminskning samt utgifter som blivit onyttiga. Svaren på frågorna är framtagna genom en analys då svaren inte gick att finna i förarbeten eller doktrin till lag (1988:950) om kulturminnen m.m.

Bestämmelserna om trafikförsäkring och ersättning i följd av motortrafik finns i trafikskadelagen (TSL). Trafikförsäkring är i allmänhet obligatorisk, d.v.s. det måste finnas försäkring för varje motordrivet fordon som brukas i trafik. Olika ersättningsregler gäller för personskada respektive sakskada i följd av trafik. Försäkringsskyddet för sakskada går inte lika långt som vid personskada. Skada på ett fordon eller på gods som transporteras med fordonet ersätts i regel inte av fordonets trafikförsäkring. Skadas sådan egendom vid en kollision kan ersättning däremot utgå från försäkringen för det andra fordonet, förutsatt att oaktsamhet eller bristfällighet på denna sida har orsakat skadan. Även annan sakskada som trafik med fordonet orsakar, en bil kör t.ex. på en byggnad eller cykel, betalas av fordonets trafikförsäkring. Trafikskadeersättning anses inte vara skadestånd, men eftersom ersättningen bestäms utifrån skadeståndsrättsliga principer, 9 § TSL vilken hänvisar till skadeståndslagen, finns ett tydligt samband. På grund av detta starka samband blir skadeståndsrättens begrepp och tolkningar av stor betydelse. Här aktualiseras en tolkning av sakskadebegreppet samt rätten för tredje man att erhålla ersättning. Frågan är nu huruvida nyare rättspraxis inom området, närmare bestämt två avgöranden från HD i oktober 2004, har förändrat sakskadebegreppet och tredje mans rätt till ersättning och hur detta i så fall kommer att påverka försäkringsrätten och dess tillämpning. Uppsatsen syftar främst till att belysa vilka konsekvenser denna nya praxis kan ha fått på sakskadebegreppet, det allmännas ansvar vid trafikolyckor samt rätten för tredje man att erhålla ersättning vid trafikskada. Innan dessa rättsfall diskuteras närmare, redögörs i uppsatsens inledande kapitel för när ersättning för annan sakskada än skada på fordon kan utgå i följd av trafik.

The regulations concerning traffic insurance and indemnity for property damage in consequence of traffic can be found in the traffic damage law. In general traffic insurance is compulsory, i.e. every vehicle used in traffic has to be insured. Different rules concerning indemnity are applicable to personal injuries and property damage. The protection offered by the insurance in case of property damage doesn’t stretch as far as it does in case of personal injuries. Damage on a vehicle or on goods transported with the vehicle is as a rule not compensated by the insurance of the vehicle. If that kind of property gets damaged in a collision is it on the other hand possible to receive compensation from the insurance of the other vehicle, provided that carelessness or defectiveness on that side has caused the damage. Also other property damage that the vehicle causes in traffic, for instance when a car hits a building or a bicycle, is compensated by the traffic insurance belonging to the vehicle. Indemnity in consequence of traffic is not regarded as damages, but since the indemnity is determined from the same principles as damages, there is an obvious connection. On account of this strong connection the conceptions and interpretations in tort law are of great importance. Here is an interpretation of what is to be regarded as property damage raised together with the right for a third part to receive indemnity. The question is whether the conception of how to interpret property damage and when a third part is entitled to indemnity has been altered by two new settlements from the Supreme Court in October 2004. This thesis aims foremost at illuminating which consequences these two new cases can have on how to interpret property damage and when a third part is entitled to indemnity after a traffic accident. Before these two legal cases are discussed in detail I’m going to describe when indemnity for property damage, other than damage on vehicle, can be issued in consequence of traffic.

Traditionellt sett har endast skadeståndsanspråk uppkomna p.g.a. person- eller sakskada täckts av en ansvarsförsäkring. Skadeståndsanspråk avseende s. k. ren förmögenhetsskada har således inte ersatts. Inte heller skadestånd p.g.a. köprättsliga fel har omfattats av skyddet i en ansvarförsäkring. I rättsfallet NJA 1996 s. 68, det så kallade Flygmotorfallet, blev definitionen av sakskadebegreppet inom försäkringsrätten av högsta betydelse. Skadan som behandlades i rättsfallet var en så kallad ingrediensskada och saken rörde huruvida skadeståndsskyldighet p.g.a. brister i en levererad produkt skall anses utgöra sakskada eller ren förmögenhetsskada. I sin dom bortsåg HD från det inom försäkringsrätten vedertagna och så viktiga rekvisitet, att en fysisk försämring av det skadade föremålet måste vara för handen för att sakskada skall anses föreligga och fäste istället vikt vid huruvida funktionen hos det skadade föremålet kraftigt hade försämrats eller helt gått förlorad.

Uppsatsens huvudsakliga syfte är att belysa de konsekvenser som Flygmotorfallets utvidgning av sakskadebegreppet har medfört för försäkringsrätten och för försäkringsbranschens parter. Uppsatsen avser även att svara på några av de frågor som uppkommit i samband med HD:s utvidgning av sakskadebegreppet och då särskilt i samband med ingrediensskada. Har försäkringsrätten och dess tillämpning påverkats? Har branschen tolkat domen på ett lämpligt sätt och därmed anpassat sig och sina försäkringsvillkor därefter, eller har branschen dragit felaktiga slutsatser?

I denna uppsats behandlas kommersiella säljares skadeståndsansvar när levererade produkter är behäftade med funktionsfel. Funktionsfel i produkter kännetecknas av att felaktiga detaljer från tillverkningen av en beståndsdel orsakar en minskad funktion i slutprodukten. I uppsatsen klarläggs även vilken betydelse ansvarsförsäkringen har för köparens möjligheter att erhålla ersättning när denna drabbats av funktionsskador härledda av köpt felaktig egendom. I uppsatsen undersöks ingrediens- och komponentskador ur främst ett skadestånds- och försäkringsrättsligt perspektiv, med avsikten att klargöra säljarens skadeståndsskyldighet i inomobligatoriska förhållanden samt vilka ansvarsgrunder som är aktuella i utomobligatoriska relationer. Även det försäkringsrättsliga skyddet för ingrediens- och komponentskador utreds, samt betydelsen för försäkringsskyddet huruvida den inträffade skadan är en skadeståndsrättslig sakskada eller en skada som ryms inom säljarens köprättsliga felansvar undersöks. Uppsatsen innehåller därutöver ett empiriskt avsnitt, vars avsikt är att klarlägga hur de svenska ledande försäkringsbolagens relevanta försäkringsvillkor är utformade samt vilken syn försäkringsbolagen har på begreppet sakskada och funktionsskadeprincipen.