Academic literature on the topic 'Samfällighetsförening'

I detta arbete har olika uppvärmningssystem för en samfällighetsförening jämförts ekonomiskt och miljömässigt. Den ekonomiska jämförelsen har gjorts ur ett livscykelkostnadsperspektiv mellan fjärrvärme och olika lösningar med värmepumpar. De miljömässiga aspekterna jämfördes genom att undersöka utsläppen under drift utifrån synsätten ursprungsmärkt el och medelel samt genom primärenergianvändningen.  Arbetet är utfört på uppdrag av Vargskinnets samfällighetsförening i Mariedal, Umeå. Samfällighetsföreningen består av 128 st kedjehus som idag får sin uppvärmning från fjärrvärme. För arbetet har två stycken alternativ med värmepumpar jämförts med uppvärmning av enbart fjärrvärme. Ena alternativet bestod av fem bergvärmepumpar på totalt 400 kW som stod för baslasten av uppvärmingen och fjärrvärme användes som spetslast samt för att värma varmvatten. Det andra alternativet bestod av tio bergvärmepumpar och en total effekt på 800 kW där pumparna användes som baslast för uppvärming samt varmvattenberedning och el användes som spetslast när värmepumparna inte räckte till. Alternativen jämfördes ekonomiskt genom beräkna LCC (Life Cycle Cost) för alla alternativ. Resultaten visade att alternativet med tio värmepumpar var det mest lönsamma alternativet som gav en besparing på ca. 7,3 milj kr. Även miljömässigt visade sig lösningarna med bergvärmepumpar vara bra då de gav reducerade utsläpp jämfört med enbart fjärrvärme. Jämförelse av primärenergianvändningen gav inga konkreta resultat vad som var bäst. Det beror på hur primärenergi för vissa bränsle som t.ex. avfall och restprodukter tas i beaktning för vilket alternativ som är bäst.

Enskilda vägar förvaltas av annan än stat eller kommun, oftast utgör vägen en gemensamhetsanläggning där en samfällighetsförening har ansvaret. Enligt tidigare lagstiftning grundades vägsamfälligheter, dessa är idag likställda med samfällighetsföreningarna men många vägsamfälligheter använder fortfarande gamla andelstal. I vissa fall är dessa högst oskäliga, vilket lett till att vägsamfälligheten beslutat om nya andelstal utan Lantmäteriets medverkan. Detta kan leda till att uppgifter inte förs in i fastighetsregistret. Syftet med examensarbetet är att beskriva och analysera det svenska systemet rörande enskilda vägar och vägsamfälligheter ur ett internationellt perspektiv samt att undersöka vad medlemmar i dessa föreningar har för åsikter om både nuvarande och en eventuell förändring. Målet är att lämna förslag på ändringar.   De metoder som använts är en litteraturstudie, intervjuer och en enkätundersökning. Litteraturstudien baserades främst på lagstiftning men kompletterades med intervjuer, förarbeten, vetenskapliga artiklar och böcker, för att få en heltäckande bakgrund samt att reda ut termer och begrepp. Enkäten skickades till medlemmar i samfällighetsföreningar inom Gävleborgs Län.   Litteraturen och intervjuerna visar att det svenska systemet i grunden liknar det finska men att stora skillnader finns. Bland annat kan de finska väglagen besluta i många frågor utan inblandning av offentliga organ. Vidare att det svenska systemet bygger på gemensamt ägande vilket är ovanligt ur ett internationellt perspektiv. Från enkätundersökningen syns att en förändring är önskvärd. Det finns i dagsläget samfällighetsföreningar som själva ändrar sina andelstal eller som inte rapporterar in ändringar till fastighetsregistret. Detta beroende på kostnaderna och svårigheten i att involvera Lantmäteriet.   Lantmäteriet brister i information till många samfällighetsföreningar, som därmed inte inser vikten av korrekta uppgifter i fastighetsregistret. Dock behövs en förändring, de svenska vägsamfälligheterna saknar de finska väglagens förmåga att anpassa sig, vilket kan leda till en oskälig kostnadsfördelning. Ett förslag på förändring vore att medlemmar beslutar om nya andelstal som måste godkännas av Lantmäteriet. Genom att minska förrättningslantmätarens arbetstid minskas även kostnaderna för samfällighetsföreningen. Därför vore ett annat alternativ att båda parter använder sig av datorer och Internet.
Responsible for private roads are others than state or local government, usually the road is a joint facility managed by a joint property association. In accordance with legislation prior to the joint facilities act joint property associations were formed, these still operate on the basis they received when founded. Today those bases are outdated, which have led the property associations to make changes. Sometimes without the participation of the National land survey of Sweden (Lantmäteriet), this leads to a lack of up-to-date information in the real property register. The purpose of this dissertation is to describe and analyse the Swedish system regarding private roads from an international perspective and to examine how members of joint property associations regard the current system. The aim is to make suggestions on how the system could change.   The methods used include a literature review, interviews and questionnaires. The literature review is primarily based on the law, but supplemented with interviews, legislative proposals, scientific articles and books, to get a comprehensive background and define terms and concepts. The questionnaire was sent to members of joint property associations within Gävleborg County.   The literature and interviews show that the Swedish system has similar foundations as the Finnish, although there are some important differences. Among other things the Finnish road associations have the ability to make changes without involving official agencies. Furthermore, the Swedish system is built on the concept of joint ownership which, from an international view, is unusual. The questionnaire shows that a change is desirable. Today there are property associations that make changes, or don’t report changes to the real property register, because of the cost and complexity of involving Lantmäteriet.   Lantmäteriet are deficient when it comes to informing the property associations, which because of this don’t realise the importance of correct information in the real property register. A change is needed; the Swedish property association lacks the flexibility of its Finnish counterpart. Not having the ability to adopt means that in time, unreasonable dividing of costs can occur. One suggestion would be for members to decide on new shares for dividing costs, which must be approved by Lantmäteriet. By reducing the work hours needed from of a surveyor, the cost will be smaller for the property associations. Therefore another suggestion would be to use computers and internet.

I Sverige har det sedan maj 2009 varit tillåtet att bilda ägarlägenheter. En ägarlägenhet är en typ av fastighet som är avgränsad både horisontellt och vertikalt och avsedd att innehålla endast en bostadslägenhet. Ägarlägenheten ägs som vilken fastighet som helst och kan därmed fritt hyras ut, pantsättas, belånas och överlåtas.Några av de första att satsa på den nya bostadsformen var det kommunala bostadsbolaget på Öckerö, Öckerö Bostads AB. Bolaget startade 2009 projekteringen av ett nytt bostadsområde som omfattades av 5 huskroppar om totalt 50 ägarlägenheter på Breviksängar. Öckerö Bostads AB styckade av 50 ägarlägenheter varav de sålde 30 av lägenheterna och behöll 20 lägenheter för uthyrning. Det är kombinationen bolagsägande och privat ägande men också hur förvaltningen har fungerat som har undersökts och analyserats. Både lekmannaperspektivet och fackmannaperspektivet har belysts.En anledning till att bolaget valde att sälja 30 av de 50 ägarlägenheterna var för att bolaget ville delfinansiera de 20 hyreslägenheterna och på så sätt hålla hyresnivån för en nyproducerad lägenhet på en rimlig nivå. Att hyresrätterna delfinansieras med försäljning av ägarlägenheter leder till att bostadsbolaget kan erbjuda hyresgästerna en lägre hyra jämfört med om hela projektet hade varit hyresrätterBlandningen av hyresrätter och ägarlägenheter upplevs av de flesta som positiv. Vissa av ägarlägenheternas ägare anser dock att hyresgästerna inte är lika rädda om området som ägarlägenhetsägarna. Ser man till de grannelagsrättsliga reglerna är det däremot mer säkert att bo bredvid en hyresgäst än att bo bredvid en ägarlägenhetsägare eftersom en hyresgäst kan avhysas om denne orsakar störningar i boendet medan en ägarlägenhetsägare inte kan avhysas även om denne orsakar störningar.Öckerö Bostads AB hade också en integrationstanke om att blanda olika typer av människor och familjekonstellationer på Breviksängar, därför blandades hyresrätter och ägarlägenheter i samtliga hus, detta är dock svårt att införliva på Öckerö på grund av att hyrorna och kostnaden för en ägarlägenhet fortfarande är relativt höga.Samfälligheter och gemensamhetsanläggningar bildades för att tillgodose ägarlägenheternas gemensamma behov. Alla ägarlägenheternas ägare, både privata ägare och bostadsbolaget, ingår i Norra Breviks samfällighetsförening som förvaltar samfälligheterna och gemensamhetsanläggningarna. Denna gemensamma förvaltning upplevs till stor del ha fungerat bra. Att Öckerö Bostads AB representeras i styrelsen är bra dels för att bolaget representerar hyresgästerna, men också för att Öckerö Bostads AB har kunskap om fastighetsförvaltning. Det finns dock ägarlägenhetsägare som anser att Öckerö Bostads AB inte skall vara med i styrelsen.Bland de som äger sina ägarlägenheter har det uppstått oklarheter från kring bolagets olika roller. En gränsdragning mellan bolagets roll som byggherre och bolagets roll som fastighetsägare bör vara tydligare för att undvika missförstånd, speciellt viktigt är det innan garantitidens utgång för att inte blanda ihop byggherrefrågor och föreningsfrågor.

Majoriteten av Sveriges vägnät består av enskilda vägar. Dessa utgörs vanligtvis av en gemensamhetsanläggning som förvaltas av en samfällighetsförening och som är gemensam egendom för de fastigheter som ingår i gemensamhetsanläggningen. De ingående fastigheterna åsätts andelstal som anger den andel som varje fastighet ska betala för drift och underhåll av anläggningen. Det kan uppstå situationer där förhållandena för de ingående fastigheterna ändras. Exempelvis genom att en obebyggd fastighet bebyggs, en väg får en ny sträckning eller att en fastighet ändrar användningssätt. Detta ändrade förhållande medför att andelstalet som gäller för berörd fastighet kan komma att behöva justeras för att motsvara de nya förhållandena. Syftet med detta arbete är att ta reda på hur ändringar av andelstal hanteras av samfällighetsföreningar som förvaltar enskilda vägar samt om ändringarna sker inom ramen för reglerna i anläggningslagen. Målet med studien blir därmed att utforska i vilken utsträckning samfällighetsföreningarna kontaktat Lantmäteriet för att av dem få de nya andelstalen införda i fastighetsregistret. För att besvara studiens frågeställningar har en enkätundersökning genomförts. Enkäten skickades ut till registrerade medlemmar i intresseorganisationen Riksförbundet Enskilda Vägars medlemsregister i Uppsala län och Gävleborgs län. Resultatet av studien visar på att majoriteten av samfällighetsföreningarna som deltagit i enkäten erhåller bidrag, som tycks vara ett incitament till att föreningarna i viss utsträckning inte fastställer korrekta andelstal. Studien visar att de föreningar som får fastställa andelstalen med stöd av 24 a § anläggningslagen (styrelsebeslut) samt de som tillämpat 43 § anläggningslagen (överenskommelse), det vill säga på annat sätt än genom 35 § anläggningslagen (omprövningsförrättning) vid fastställande av nya andelstal, att 49,1 procent inte har anmält ändringen till Lantmäteriet för registrering i fastighetsregistret. 58,3 procent av de som tillämpat 43 § anläggningslagen har inte anmält beslutet till Lantmäteriet för prövning och godkännande. Detta ifrågasätter informationens tillförlitlighet gällande andelstalen som framgår i fastighetsregistret. Resultatet visar också att fastställandet av nya andelstal inte alltid sker med stöd av tillämpliga metoder enligt anläggningslagen samt att orsaken till varför omprövningsförrättning enligt huvudregeln i 35 § anläggningslagen inte tillämpats, ska i huvudsak bero på kostnaden det medför. Studien visar också på att det nuvarande systemet för fastställande av andelstal inte fungerar på ett tillfredsställande sätt. Majoriteten av respondenterna önskar att föreningen själv ska kunna ändra andelstalen, men uppfattningarna om hur fastställandet ska gå till skiljer sig åt bland föreningarna.
The majority of Sweden's road network consists of private roads. These are usually commons, a jointly held system called a joint facility which is managed by a joint property management association. The properties included in the facility are assigned a participatory share figure that specifies the proportion of which each property will pay for management and maintenance of the facility. There may be situations where the conditions for the including properties of the facility change. For example, by building an undeveloped property, a road gets a new stretch, or property changes its way of use. This changed situation means that the participatory share figure may need to be adjusted to correspond to the new conditions. The aim of this study is to find out how changes of participatory share figures are handled by the joint property management association that manages private roads as well as whether the changes are made within the framework of the rules of the Joint Property Act. The goal of the study is thus to explore the extent to which the joint property management association contacted Lantmäteriet (the Swedish mapping, cadastral and land registration authority) to get the new figures registered in the real property register. To answer the questions of the study a web-based survey was conducted and sent to members of the Swedish Private Road Association. Members from Uppsala County and Gävleborg County were asked to participate. The study shows that the majority of the joint property management associations are receiving subsidies, which seems to be an incentive for the associations to a certain extent not to determine the correct participatory share figures. The study shows that the associations that are allowed to determine the participatory share figures based on 24 a § of the Joint Property Act and those who have applied 43 § of the Joint Property Act, namely another method than reconsider according to 35 § of the Joint Property Act, that 49,1 per cent have not contacted Lantmäteriet for registration of the new participatory share figures in the real property register. 58,3 per cent of those who applied 43 § of the Joint Property Act have not notified Lantmäteriet for a review and approval of the agreement, according to the law. This questions the reliability of the information regarding the participatory share figures in the real property register. The result also shows that the determination of new participatory share figures is not always based on applicable methods according to the law. A reason why the reconsider method was not used, was mainly due to the cost it entails. The study also shows that the current system for determining participatory share figures does not work satisfactorily. There is a wish among the associations that they would be able to change the share figures themselves, but how, that opinion differs among the associations.

De enskilda vägarna utgör ungefär 75 % av alla vägar i Sverige och 60 % av landets gemensamhetsanläggningarinnehåller vägar. Drift och underhållskostnader för enskilda vägar fördelasgenom att de deltagande fastigheterna har andelstal i gemensamhetsanläggningen.Syftet med rapporten har varit att undersöka hur kostnadsfördelningen i samfällighetsföreningarför vägändamål fungerar i teorin och i praktiken.En litteraturstudie ligger till grund för teoridelen i avsnitt 2 och 3 där tidigare och nuvarandelagstiftning beskrivs. Fokus har lagts på frågor som rör enskilda vägar och kostnader, ersättningarsamt ändrade förhållanden för dessa. Ett antal samfällighetsföreningar för vägändamålhar undersökts och kontaktats för att få reda på hur de ser på systemet för kostnadsfördelningoch hur det fungerar.Resultatet av arbetet visar att de undersökta föreningarna anser att systemet för att fördelakostnader fungerar bra och i allmänhet anses som rättvist. I hälften av föreningarna hadeförutsättningarna ändrats på sätt som gjorde att andelstalen ändrades. Oftast var det pågrund av ändrad användning av fastigheter eller ändrad fastighetsindelning.Endast i ett fåtal fall hade föreningarna haft problem med utebliven betalning från medlemmarna.

Lagen om förvaltning av samfälligheter (SFS 1973:1150)  är sedan dess ikraftträdande år 1974, med några undantag, den gällande lagstiftningen för förvaltning av såväl samfälld mark, gemensamhetsanläggningar, och rättigheter som hör till flera fastigheter gemensamt. Även olika typer av vattensamfälligheter enligt Miljöbalken. Genom lagens bestämmelser om föreningsförvaltning är det möjligt för en eller flera samfälligheters delägare att sköta förvaltningen genom en samfällighetsförening. Det kan dock vid den praktiska tillämpningen av lagstiftningen uppstå problem till följd av brister eller svagheter i lagen. Syftet med detta examensarbete är att redovisa brister i lagstiftningen och förslag till lösningar för att undvika framtida problem med lagens praktiska tillämpning. Förhoppningen är att det ska bidra till en mer effektiv, ändamålsenlig och rättsäker förvaltning av samfälligheter. Genom en intervjustudie och juridisk metod erhölls ett resultat som visar att problem med lagens praktiska tillämpning kan uppstå till följd av svagheter och brister i lagstiftningen. Otydlighet i lagens formuleringar kan leda till feltolkningar och för vissa speciella förfaranden saknas bestämmelser i lagen. Ett stort problem är även att lagens bestämmelser förbises i vissa fall, vilket kan leda till att förvaltningen inte alltid sker efter lagens föreskrifter. Vissa av problemen kan delvis lösas om lagen och övriga rättskällor studeras mer ingående. För att undvika framtida missförstånd är det ändå bra om lagen förtydligas i dessa hänseenden. För att lösa dessa problem behöver ändringar i lagen företas. Det kan till exempel vara ändring av enstaka ord men även omformuleringar och tillägg i vissa paragrafer. Denna studie redovisar utöver resultatet förslag till ändringar för ett urval av de paragrafer som framkom under arbetets gång. Vidare studier och utredningar bör företas för att leda till ändringar i lagstiftningen.
The law of joint property management (Lagen om förvaltning av samfälligheter, SFS 1973: 1150) is since its entry into force in 1974, with some exceptions, the current legislation for the management of joint property units, joint facilities and common rights belonging to several properties in common, also some different joint water units. Through the Act's conditions about association management, it is possible for the joint owners to manage the administration by a joint property management association. In the practical application of the law, problems can sometimes arise as a result of deficiencies or weaknesses in the law. The purpose of this study is to report deficiencies in the legislation and propose solutions to avoid future problems with the Act's practical application. The result is expected to contribute to a more efficient, effective and legally secure management of joint property units. Through an interview study and a study of law, the result shows that the problems with the Act's practical application might arise as a result of weaknesses and shortcomings in the legislation. Lack of clarity in the legal wording could lead to misinterpretation and for some special procedures there are no provisions in the Act. A major problem is also that the Act is overlooked in some cases, which can lead to management not always being carried out according to the Act's regulations. Some of the problems can be partially solved if the law and other legal sources are studied more thoroughly. To avoid future misunderstandings, it would anyway be beneficial to clarify the law in these aspects. To solve these problems, changes in the law have to be undertaken. For example, changing individual words, reformulation and making additions in some sections. This study reports the results in addition to proposals for amendments to a selection of the paragraphs that emerged during the work. Further studies and investigations should be undertaken in order to lead to changes in the legislation.

Sammanfattning

I februari 2009 fattades det historiska beslutet att införa ägarlägenhetsfastigheter i svensk rätt från och med den 1 maj 2009. Detta innebär att det numera är möjligt att bilda enskilda lägenheter med äganderätt, så kallade ägarlägenhetsfastigheter, i flerbostadshus. Redan år 2004 infördes möjligheten till tredimensionell fastighetsbildning i svensk rätt, då lagstiftaren införde en möjlighet av avgränsa en fastighet även i vertikalt led. Vid den tidpunkten fanns det dock inte möjlighet att bilda ärgarlägenhetsfastigheter, eftersom en tredimensionell fastighet som var avsedd för bostadsändamål skulle innehålla minst fem bostadslägenheter.

Den nya lagstiftningen innebär att ägarlägenhetsfastigheter kan bildas antingen genom total nyproduktion, genom omvandling av tidigare kommersiella fastigheter eller genom nybyggnation ovanpå redan befintliga fastigheter. Det kommer således inte att vara möjligt att ombilda redan befintliga bostadsfastigheter till flerbostadshus med ägarlägenhetsfastigheter. Vid fastighetsbildningen av ägarlägenhetsfastigheter skall det bildas minst tre sådana fastigheter och fastigheterna skall bilda en sammanhängande enhet. I samband med fastighetsbildning skall det också inrättas gemensamhetsanläggningar för flerbostadshusets gemensamma utrymmen och anläggningar. Typiskt sett kommer yttertak, fasader, bärande konstruktioner och trappuppgångar ingå i gemensamhetsanläggningen. De gemensamma anläggningarna kommer till största del att förvaltas av samfällighetsföreningar.

Hitintills har endast ett fåtal flerbostadshus med ägarlägenhetsfastigheter bildats i Sverige. Vid en av fastighetsbildningarna har framförallt gränsdragningen utgjort problem då fastighetsförhållandena varit tämligen komplicerade. Vilken spridning ägarlägenhetsfastigheterna kommer att få med rådande bestämmelser är svårt att avgöra endast sju månader efter den nya lagstiftningens ikraftträdande. Det faktum att redan befintliga bostadsfastigheter inte kan omvandlas till flerbostadshus med ägarlägenhetsfastigheter torde dock utgöra ett hinder för spridningen och därmed minska möjligheterna till en ny alternativ boendeform.

Ett annat problem med nuvarande lagstiftning torde vara möjligheterna att få en granne som stör omgivningen att upphöra med störningarna. I dagsläget finns det inga möjligheter för grannar eller samfällighetsförening att tvinga den störande grannen att flytta. Detta trots att boende i ägarlägenhetsfastighet mer liknar boende i bostadsrätt och hyresrätt och att det i dessa lagstiftningar finns möjlighet att tvinga en störande granne att flytta.

Denna studie utgör ett examensarbete på kandidatnivå vid Lantmätarprogrammet med ekonomisk/juridisk inriktning på Högskolan i Gävle.  Kommuner i Sverige förvaltar och bekostar väghållningen av enskilda vägar frivilligt, trots att det ansvaret egentligen ska vara ålagt fastighetsägarna. En av orsakerna till att det förekommer är de stora kommunsammanslagningarna som ägde rum på 60- och 70-talet, som gjorde att de kvarvarande kommunerna tog över förvaltningen av de enskilda vägarna. Över tid kan kommuner besluta att återlämna dessa frivilligt förvaltade enskilda vägar till fastighetsägarna. Återlämnandet sker genom anläggningsförrättningar för att säkerställa en långsiktigt fungerande förvaltning. Syftet med denna studie är att utreda anläggningsförrättningar som skett avseende övergångar från kommunal till enskild förvaltning av enskilda vägar. Målet är att få fram ett kunskapsunderlag, som svenska kommuner och lantmäterimyndigheter i förrättningsprocesser kan förhålla sig till, gällande enskilda vägar som tidigare haft kommunal förvaltning. För att uppnå syftet och målet har fem sakkunniga och fem samfällighetsföreningar intervjuats. Dessa intervjuer ger värdefull information från såväl experter i ämnet som från fastighetsägare intill vägen. Fem förrättningsakter har granskats för att ge en djupare förståelse för förrättningsprocessen och för att komplettera intervjuerna.  Det framgår av studien att väghållningen, i de granskade och intervjuade fallen, oftast blir bättre när en enskild väg övergår från kommunal till enskild förvaltning. Ibland kvarstår det dock irritationer hos fastighetsägarna efter förrättningsprocessens avslutande, men detta har inte visats kunna påverka väghållningen negativt. För att åstadkomma en smidig förrättningsprocess som möjliggör en ändamålsenlig förvaltning bör kommunerna bistå fastighetsägarna i ansökningsskedet. Som utgångspunkt bör den statliga lantmäterimyndigheten handlägga denna typ av ärenden, även om det finns en kommunal lantmäterimyndighet att tillgå, för att uppnå en bättre objektivitet och neutralitet. Slutligen är det viktigt att förrättningsprocessen präglas av kommunikation, dialog och tydlighet, för att på så sätt få fastighetsägarna införstådda i situationen.
This study is a bachelor thesis at the Study Programme in Land Management with financial/legal orientation at the University of Gävle.  Municipalities in Sweden are voluntarily responsible for road maintenance and financing of private roads, even though the actual responsibility is imposed on the property owners. One of the reasons behind these occurrences is the mergers of the municipalities that took place in the sixties and seventies, which made the remaining municipalities take over the management of the private roads. Over the decades, municipalities may decide to return these voluntarily managed private roads to the property owners. The returning of these private roads to the property owners is done through facility procedures to secure a long-lasting road maintenance.  The aim of this study is to investigate these types of facility procedures that have occurred in reference to transitions from municipal to private management of private roads. The objective is to create a base of knowledge that the Swedish municipalities and cadastral authorities can use when working with these kinds of phenomenon. To reach the aim and objective, interviews have been done with five experts in the field and with five joint property management associations. These interviews provide valuable information from both experts and property owners. Five cadastral dossiers have been analysed to give a deeper understanding of the cadastral process and to supplement the interviews.  The study shows that the road maintenance, in the analysed and the interviewed cases, often gets better when a private road’s management transfers from municipal to private. The property owners sometimes remain frustrated after the ending of the cadastral process, but this frustration has not been shown to affect the road maintenance in a negative way. In order to achieve a smooth cadastral process that leads to an appropriate management, the municipalities should assist the property owners with the application. As a starting point, the State cadastral authority should handle these types of cases to achieve better objectivity and neutrality, even though there is a municipal cadastral authority available. It is at last important that the cadastral process include communication, dialogue and clarity, and by doing so making the property owners aware of the situation.