Academic literature on the topic 'Skattetillägget'

Under 2002 dömdes Sverige av Europadomstolen för brott mot artikel 6 i Europa-konventionen. Rätten till domstolsprövning ansågs inte uppfylld vad gällde det svenska skattetillägget. Orsaken till detta var långa handläggningstider. Efter dessa två domar utlöstes en debatt, där även andra aspekter av rättssäkerheten vid skattetillägg lades in.

Inför taxeringen 2004 omreglerades skattetilläggen, för att bättre uppfylla kraven på rättssäkerhet. Nu utökades befrielsegrunderna, anstånd av betalningen blev en rättighet och långa handläggningstider kompenserades med nedsättning av skattetillägget. Bedömningen skulle nu även bli mer nyanserad och inte alltför restriktiv vad gällde befrielsegrunderna.

Efter regleringen finns fortfarande de som anser att rättssäkerheten åsidosätts vid skattetilläggsförfarandet. Bevishöjden borde vara lika hög som för vanlig straffrätt, dubbel-bestraffning borde undvikas och det finns andra lösningar på problemet med de långa handläggningstiderna.

Det ankommer på framtiden att visa hur skattetilläggets uppfyllnad av rättssäkerheten skall bedömas, genom domstolstolkningar och genom alster av den pågående statliga utredningen. Det kan dock konstateras att rättssäkerheten anses vara viktig i samhället och att problemet med skattetilläggen har uppmärksammats, vilket är ett steg i rätt riktning.

Enligt Svensk intern rätt kan en skattskyldig som lämnat en oriktig uppgift till ledning för taxeringen både påföras skattetillägg genom ett disciplinärt förfarande och dömas till straffansvar enligt skattebrottslagen för samma oriktiga uppgift.

Sedan Sverige ratificerade Europakonventionen år 1953 är vi rättsligt bundna av konventionsrätten. Artikel 4 i sjunde tilläggsprotokollet stadgar bland annat att ”ingen får lagföras eller straffas på nytt i en brottmålsrättegång i samma stat för ett brott för vilket han redan har blivit slutligt frikänd eller dömd i enlighet med lagen och rättegångsordningen i denna stat”. En fråga som uppstår är huruvida skattetillägget är förenligt med detta dubbelbestraffningsförbud.

”Brottmålsrättegång” är ett autonomt begrepp. I konventionens mening är skatte-tilläggsförfarandet därför enligt de flesta experter en brottmålsrättegång på samma sätt som ett förfarande utifrån skattebrottslagen är det.

Artikel 4 avser emellertid enbart att någon blir dömd två gånger för ett och samma brott snarare än en och samma gärning. Det är fråga om samma brott om de vä-sentliga rekvisiten är likvärdiga. Stöd för dessa påståenden finns i praxis från Högsta domstolen, Regeringsrätten och Europadomstolen.

De flesta experter anser därför att skattetilläggssystemet såsom förekomst är för-enligt med artikel 4. Vissa menar emellertid att rekvisiten för att dömas för skatte-förseelse och vårdslös skatteuppgift är så pass lika rekvisiten för att påföras skat-tetillägg att skattetillägget på dessa punkter riskerar att vara konventionsstridigt. Ett slutgiltigt svar på detta kan enbart ges genom en dom i Europadomstolen.

Vissa remissinstanser som har yttrat sig över 1999 år skattetilläggskommittés be-tänkande anser att även om skattetilläggsreglerna kan anses vara förenliga med dubbelbestraffningsförbudet i konventionen så finns det andra skäl att ta hänsyn till principen om ne bis in idem. Bland annat anförs att resonemanget bakom slut-satsen kan vara svårt för den enskilde att förstå och att det inte är förenligt med god rättsskipning att kännbara sanktioner kan utdömas i två olika förfaranden när de drabbar samma person och i allt väsentligt avser samma gärning.

Författarens uppfattning är att skattetillägget som förekomst inte är konventions-stridigt men att det vad gäller brotten skatteförseelse och vårdslös skatteuppgift är mer osäkert och att Sverige inte skall balansera på gränsen till vad som är fören-ligt med de mänskliga rättigheterna. För att helt undvika dubbelbestraffning, inte bara med hänsyn till Europakonventionen utan även för att upprätthålla en hög rättssäkerhetsnivå, borde skattetillägget tillämpas enbart vid lindrigare fel medan skattebrottslagen griper in vid allvarligare brott.

In 1972 the regulations on tax surcharge were introduced. In the new system the sur-charge are imposed by the Tax Authority (skatteverket) and not the Court. Since 1995 the European Convention on Human Rights constitute law in Sweden, which means that Sweden is forced to guarantee its citizens the human rights in the Convention. Article 6 in the Convention states that everyone, in the determination of his civil rights and obligations or of any criminal charge against him, is entitled to a fair hea-ring within reasonable time. The Article also expresses the right for anyone charged with a criminal offence to be presumed innocent until proved guilty according to law (the presumtion of innocence). Article 4 in the seventh amendment states that nobo-dy may be tried or punished again (the principle of ne bis in idem). Another impor-tant principle when enterpreting the Convention is the principle of proportionality, which means that measures should be proportionate in relation to the legal aim.

In 1985 the question of the tax surcharge and its compatibility with the rights in the European Convention arose for the first time, when the Swedish citizen Max von Sydow complained to the European Commission that his right to a fair trial had been infringed. However, the court never gave a decision due to settlement out of court. In 2002 the European Court of Human Rights stated in Janosevic v. Sweden and Västberga Taxi AB and Vulic v. Sweden, that the regulations on tax surcharge had in-fringed the complainants’ right to access to court and to a fair trial within reasonable time. In consequence, some changes were done in order to make the regulations on tax surcharge conform to the requirements in the Convention.

An analyze is made to investigate whether the changes have improved the situation or if Sweden still is on the verge of infringement of the Convention. My analyses re-veals that the changes only led to marginal improvements. The areas where Sweden could still be in breach of the Convention are the length of the proceedings in the matter of tax surcharge, the lack of subjective elements and the situation where tax surcharge sometimes are imposed when a criminal penalty is simultaniously applied.

Enligt dagens gällande svenska regelsystem kan en skattskyldig påförasskattetillägg och sedan även dömas för skattebrott utifrån samma oriktiga uppgift.Europakonventionen, som varit lag i Sverige sedan 1995 innehåller ettdubbelbestraffningsförbud enligt artikel 4, sjunde tilläggsprotokollet. Det är enligtartikeln förbjudet att lagföras för ett och samma brott två gånger. Frågan huruvidadet svenska systemet är konventionsenligt har under flera decennier prövats iEuropadomstolen. I ett avgörande från 2009, Zolotukhin mot Ryssland, somavgjordes i stor kammare uttryckte domstolen att den såg ett behov att förtydligahur bedömningen skulle ske. Trots att Europadomstolen genom Zolotukhindomenhar ändrat sin tidigare praxis, har Högsta Domstolen i två aktuella domarvalt att bortse från denna och menar istället att det svenska systemet ärkonventionsenligt då Europadomstolens praxis inte ansågs tillräckligt klar ochtydlig. Värt att notera är att Solna Tingsrätt två veckor efter HD meddelat sittlagakraftvunna beslut, gick emot detta och menade att det svenska systemet inte,enligt Europadomstolens nya praxis, var konventionsenligt. Detta tyder på atträttsläget i Sverige är ytterst osäkert. Vi har ur detta resonemang eftersträvat attbesvara problemformuleringen: Är det svenska systemet med påförande avskattetillägg samtidigt som den skattskyldige kan dömas för skattebrott för sammaoriktiga uppgift förenligt med Europakonventionens dubbelbestraffningsförbud?Vårt syfte har varit att undersöka hur de svenska reglerna ser ut idag samt hurEuropakonventionen ser på dubbla förfaranden, principen ne bis in idem. Ettdelsyfte har varit att undersöka om ny svensk lagstiftning behövs inom områdetsamt reflektera över hur en sådan ny lagstiftning kan se ut. I vår uppsats har vitillämpat rättsdogmatisk metod, då vi beaktat lagar, förarbeten, praxis och doktrininom området. Gällande slutsatserna anser författarna att rättsläget har förändratsgenom Europadomstolens plenumavgörande i Zolotukhin-målet, som anses varadet nu vägledande. Det faktum att HD bortsåg från denna nya praxis i sina beslutanses enligt författarna vara överraskande. Detta tyder, som tidigare nämnts, på enrådande oenighet i det svenska rättssystemet. Ny lagstiftning kommer inom ensnar framtid att krävas inom området, och då kan ett alternativ vara att gå i Norgesfotspår, där Skatteverket tvingas välja mellan att antingen påföra denskattskyldige skattetillägg, eller göra en anmälan till polisen för skattebrott.

According to Sweden’s current system, a tax surcharge may be imposed upon atax payer for providing false information. They may also be charged with taxevasion crime based on the same false information. The European Convention onHuman Rights (ECHR), which has been law in Sweden since 1995, contains aprohibition against being punished twice for the same offence under protocol 7:4.The question of whether the Swedish system violates this prohibition has beentested in the European Court over the years. In a judgment from 2009 -Zolotukhin against Russia - which was determined in Grand Chamber, the Courtexpressed the need to clarify how the assessment of the issue should take place.Although the European Court by the Zolotukhin case has changed its previouspractice, the Swedish Supreme Court (Högsta domstolen) in two recentjudgements has chosen to ignore this and their view is that the Swedish systemdoes not violate the Convention. Their meaning was that the European Court’spractice was not clear enough. The Solna District Court (Solna Tingsrätt), in itsturn announced a decision only two weeks later which ignored the recent SupremeCourt Judgement. The District Court considered that the system was incompatiblewith the ECHR after the new practices of the European Court. This suggests thatthe legal situation in Sweden is extremely uncertain. The problem statement ofthis thesis is as follows: Is the Swedish system of imposition of tax surchargeswhile the taxpayer can be sentenced for tax evasion crime based on the same falseinformation compatible with ECHR protocol 7:4? Our aim has been to examinehow the Swedish tax rules look like at the moment and how the EuropeanConvention look at duplication of procedures, the principle of ne bis in idem.Another intention has been to examine whether a new Swedish legislation isneeded and also reflecting on how this new legislation might look like. In ourpaper we have applied the legal dogmatic method where we have studied laws,legislative history, doctrine and practice in the field. The findings are that theauthors believe that the legal situation has changed through the European Courtjudgement in the plenary Zolotukhin case, which is now considered to beindicative. The fact that Supreme Court ignored this new practice in their recentdecisions was according to the authors quite surprising. This suggests, asmentioned earlier, on a current controversy in the Swedish judicial system. Newlegislation will shortly be needed in the field. One option then is to go inNorway's footsteps, where the Tax Agency is forced to choose either to charge thetaxpayer a tax surcharge, or file a police report on tax evasion crime.

Skattetillägget som en administrativ sanktionsavgift infördes i Sverige år 1972. Anledningen till att ett sådant system infördes var dels att säkerställa att de skattskyldiga fullgjorde sin uppgiftsplikt och dels minska belastningen på domstolarna. För att skattetillägg ska kunna utgå krävs att en oriktig uppgift har lämnats i enlighet med 5 kap. 1 § TL.

Uppgiftsskyldigheten regleras i 3 kap. 1 § LSK och har en avgörande betydelse för att avgöra om den skattskyldige har lämnat en oriktig uppgift enligt taxeringslagen. Innebörden av lagrummet är att den skattskyldige, för att undgå skattetillägg, måste lämna alla uppgifter som är av betydelse för taxeringen. Framgår det av uppgifterna att dessa är ofullständiga och behöver kompletteras kan Skatteverkets utredningsskyldighet aktualiseras.

Skatteverkets utredningsskyldighet kan aktualiseras vid motstridiga eller otydliga uppgifter i deklarationen. Om deklaranten gjort ett öppet yrkande skall Skatteverket se till att ärendet blir tillräckligt utrett. Det är svårt att dra slutsatser om hur motstridiga uppgifterna i deklarationen måste vara för att aktualisera utredningsskyldigheten.

Den skattskyldige kan helt eller delvis befrias från skattetillägg om felaktigheten anses som ursäktlig eller oskälig. Ett sådant fall var RÅ 2005 ref. 7 där skattetillägget undanröjdes helt med hänsyn till att avgiften inte stod i rimlig proportion till felaktigheten. En prövning av huruvida skattetillägg skall påföras eller inte sker i två steg. I det första steget undersöks om de objektiva förutsättningarna är uppfyllda. Därefter undersöks om det finns någon tillämpbar befrielsegrund. Det är av stor vikt att uttag av skattetillägg sker efter relativt enkla regler så att förutsebarhet, likformighet och rättvisa uppnås, inte minst med tanke på att felaktigheter som kan leda till skattetillägg förekommer i stor mängd.

Vad beträffar Europakonventionens påverkan på rättspraxis kan vi i de mål vi analyserat inte se att någon uttrycklig hänsyn tagits till konventionen. De nya befrielsegrunderna i taxeringslagen är dock en effekt av Europakonventionen. Då större möjligheter att befria den skattskyldige från skattetillägg och sätta ned skattetillägget har införts tror vi att framtida rättspraxis kommer att, i ljuset av Europakonventionen, vara generösare med tillämpningen av befrielsegrunderna.

Vi kan inte se att rättspraxis, beträffande Skatteverkets utredningsskyldighet, har förändrats på något markant sätt sedan Regeringsrättens dom i målet RÅ 2003 ref. 4. Däremot tror vi att den nya lagen om självdeklarationer och kontrolluppgifter kommer leda till att högre krav ställs på den skattskyldige vid fullgörandet av uppgiftsplikten.

I dagsläget kan enligt den svenska rättsordningen en skattskyldig på samma grund påföras skattetillägg och lagföras för någon form av skattebrott utan att dubbelbestraffning anses föreligga. Såväl den svenska lagstiftningen som Europeiska konventionen den 4 november 1950 om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna innehåller förbud mot dubbelbestraffning. Under flera decennier har till Europadomstolen förts mål som behandlar dubbelbestraffning och domstolen har framarbetat flera metoder att använda vid bedömningen av om ett förfarande strider mot dubbelbestraffningsförbudet i Europakonventionen. Den 10 februari 2009 meddelade domstolen dom i målet Zolotukhin mot Ryssland. Domen meddelades i stor kammare och domstolen uttryckte att den såg ett behov av att förtydliga hur bedömningen skulle ske. I och med denna dom tog diskussionerna kring den svenska ordningens förenlighet med Europakonventionen fart. I Norge motsvarar sanktionssystem på skatteområdet i stor utsträckning det svenska. Regeringen har där lämnat ett förslag om förändring av lagstiftningen då Høyesterett funnit att den norska rättsordningen strider mot Europakonventionen. Mot denna bakgrund avser författaren att utreda huruvida den svenska rättsordningen på skatteområdet strider mot Europakonventionen samt om det finns ett behov av ny svensk lagstiftning och vilka huvuddrag denna i sådana fall skulle innehålla.

Författarens slutsats är att rättsläget har förändrats i och med Zolotukhin-domen och att det, som framgår av domen, är huruvida de faktiska omständigheterna är identiska eller i det närmaste identiska som ska vara avgörande för bedömningen. Med anledning av detta anser författaren att det svenska sanktionssystemet på skatteområdet strider mot Europakonventionen och att det därmed finns ett behov av en ny lagstiftning på området. För att uppnå en rättsordning som är rättssäker och i enlighet med Europakonventionen samtidigt som påföljdernas straffmässiga och preventiva effekt upprätthålls anser författaren att utformningen av en ny lagstiftning bör utvecklas i likhet med det norska förslaget. Skatteverket ska, utifrån tydliga riktlinjer, bedöma huruvida rekvisiten för skattebrott är uppfyllda och, om det finner att så är fallet, överlämna ärendet till polisen för väckande av åtal. Om Skatteverket inte anser att det rör sig om grov vårdslöshet eller uppsåt, eller om domstolen eller polisen inte instämmer i bedömningen och återför ärendet till skattemyndigheten, kan skattetillägg påföras. Påförande av skattetillägg bör inte vara möjligt på enbart objektiva grunder, dock ska tolkningen av de subjektiva omständigheterna göras restriktivt.

In the European Convention and the EU charter the principle ne bis in idem is provided, which implies that a person can not be tried or punished twice for the same offense. Since the European Convention was incorporated into Swedish law in 1995 the principles application has been discussed in tax law. Several cases have been examined by the European Court and the Supreme Court (HD) in order to determine whether dual punishment has occurred in the national rules concerning tax surcharge, tax crime and accounting fraud. The judicial trials have brought different assessments concerning the matter, which have resulted in a lack of clarity on the application of the principle in Swedish law. The thesis purpose is to clarify whether the principle ne bis in idem is applicable on the relationship between tax surcharge and tax crime, and the relationship between tax surcharge and accounting fraud. The authors' conclusion is that the principle ne bis in idem is applicable on the relationship between tax surcharge and tax crime because both sanctions are considered criminal in nature and concern the same crime, since they are based on substantially the same circumstances. Furthermore, the principle ne bis in idem is considered applicable on the relationship tax surcharge and accounting fraud, because both sanctions are criminal in nature and their circumstances have a connection, therefore they are considered as the same crime.
I Europakonventionen och EU:s stadga föreskrivs principen ne bis in idem som innebär att en person inte kan bli dömd eller straffad två gånger för samma gärning. Sedan Europakonventionen inkorporerades i svensk rätt år 1995 har principens tillämpningsområde på det skatterättsliga området blivit omdiskuterad. Flera fall har prövats av både Europadomstolen och Högsta Domstolen (HD), i strävan att avgöra huruvida dubbelbestraffning har förekommit vid tillämpning av de svenska skatterättsliga bestämmelserna om skattetillägg, skattebrott och bokföringsbrott. Rättsinstansernas prövningar har resulterat i olika bedömningar, varpå rättsläget för principens tillämpningsområde i svensk rätt anses oklart. Uppsatsens syfte är att klargöra om ne bis in idem är tillämplig på förhållandet mellan skattetillägg och skattebrott samt förhållandet mellan skattetillägg och bokföringsbrott. Författarnas slutsats är att principen ne bis in idem är tillämplig på förhållandet mellan skattetillägg och skattebrott för att båda sanktionerna skattetillägg och skattebrott har straffrättslig karaktär samt att sanktionerna vid en jämförelse av omständigheterna är väsentligen samma och därför avser samma brott. Avseende förhållandet mellan skattetillägg och bokföringsbrott, som prövas av HD för tillfället, är författarnas bedömning att båda sanktionerna har straffrättslig karaktär och baseras på samma omständigheter för att en anknytning mellan omständigheterna för sanktionerna föreligger och därför utgör de samma gärning. Principen ne bis in idem ska därför vara tillämplig även på förhållandet mellan skattetillägg och bokföringsbrott.

Syftet med uppsatsen är att undersöka bestämmelserna om skattetillägg och dess förenlighet med grundläggande krav på rättssäkerhet. Skatteverket beslutar om skattetillägg i första led och överklagande sker hos förvaltningsdomstol. Syftet med sanktionen är att ha en avskräckande effekt, så att den skattskyldige betalar rätt skatt. För påförande av skattetillägg krävs det att Skatteverket visar, styrker eller gör det mycket sannolikt att den skattskyldige har lämnat en oriktig uppgift i deklarationen. Skattetillägget som sanktion har funnits utgöra ett straff i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och därmed är artikel 6 också tillämplig. Detta innebär att de svenska bestämmelserna måste upprätthålla kraven som ställs enligt konventionen. Den fråga som framförallt har aktualiserats i detta hänseende är om beviskravet i gällande svensk rätt är för lågt ställt och därmed strider mot konventionen. Dessutom har tillämpningen av bestämmelserna funnits bristfällig avseende vem bevisbördan åligger, vilken beviskravsnivå som gäller, samt motiveringen bakom besluten. Likt regeringen finner jag att nuvarande beviskrav fortsättningsvis ska tillämpas. Jag anser att gällande rätt uppfyller de krav på rättsäkerhet som ställs. Däremot är tillämpningen av bestämmelserna ej förenlig med grundläggande krav på rättssäkerhet.
The purpose of this paper is to examine the provisions on tax addition and its compatibility with the basic requirements of legal certainty. Skatteverket decides on tax addition and appeals are made to the administrative court. The purpose of the penalty is to have a deterrent effect for the taxpayer in order for him to pay the correct tax. In order for applying tax addition it requires that Skatteverket shows, proves or makes it very likely that the taxpayer has made a false statement in his declaration. The tax addition as a sanction has been found as a penalty in the meaning of the European Convention for the Protection of Human Rights and Fundamental Freedoms and therefore article 6 is also applicable. This means that the Swedish rules must uphold the requirements imposed under the Convention. The question which above has arisen in this regard is if the need for evidence in the current Swedish law is set too low, and thus contrary to the Convention. Moreover, the use of the provisions has been found inadequate for whom the burden of proof lays, what level of proof that applies, and the reasoning behind the decisions. Like the government, I find that the current level of proof to apply tax addition shall continue to be practiced. I believe that the law conforms to the basic requirements of legal certainty. However, the application is of non-compliance with these requirements.