Dissertations / Theses on the topic 'Skattetillägget'

Under 2002 dömdes Sverige av Europadomstolen för brott mot artikel 6 i Europa-konventionen. Rätten till domstolsprövning ansågs inte uppfylld vad gällde det svenska skattetillägget. Orsaken till detta var långa handläggningstider. Efter dessa två domar utlöstes en debatt, där även andra aspekter av rättssäkerheten vid skattetillägg lades in.

Inför taxeringen 2004 omreglerades skattetilläggen, för att bättre uppfylla kraven på rättssäkerhet. Nu utökades befrielsegrunderna, anstånd av betalningen blev en rättighet och långa handläggningstider kompenserades med nedsättning av skattetillägget. Bedömningen skulle nu även bli mer nyanserad och inte alltför restriktiv vad gällde befrielsegrunderna.

Efter regleringen finns fortfarande de som anser att rättssäkerheten åsidosätts vid skattetilläggsförfarandet. Bevishöjden borde vara lika hög som för vanlig straffrätt, dubbel-bestraffning borde undvikas och det finns andra lösningar på problemet med de långa handläggningstiderna.

Det ankommer på framtiden att visa hur skattetilläggets uppfyllnad av rättssäkerheten skall bedömas, genom domstolstolkningar och genom alster av den pågående statliga utredningen. Det kan dock konstateras att rättssäkerheten anses vara viktig i samhället och att problemet med skattetilläggen har uppmärksammats, vilket är ett steg i rätt riktning.

Enligt Svensk intern rätt kan en skattskyldig som lämnat en oriktig uppgift till ledning för taxeringen både påföras skattetillägg genom ett disciplinärt förfarande och dömas till straffansvar enligt skattebrottslagen för samma oriktiga uppgift.

Sedan Sverige ratificerade Europakonventionen år 1953 är vi rättsligt bundna av konventionsrätten. Artikel 4 i sjunde tilläggsprotokollet stadgar bland annat att ”ingen får lagföras eller straffas på nytt i en brottmålsrättegång i samma stat för ett brott för vilket han redan har blivit slutligt frikänd eller dömd i enlighet med lagen och rättegångsordningen i denna stat”. En fråga som uppstår är huruvida skattetillägget är förenligt med detta dubbelbestraffningsförbud.

”Brottmålsrättegång” är ett autonomt begrepp. I konventionens mening är skatte-tilläggsförfarandet därför enligt de flesta experter en brottmålsrättegång på samma sätt som ett förfarande utifrån skattebrottslagen är det.

Artikel 4 avser emellertid enbart att någon blir dömd två gånger för ett och samma brott snarare än en och samma gärning. Det är fråga om samma brott om de vä-sentliga rekvisiten är likvärdiga. Stöd för dessa påståenden finns i praxis från Högsta domstolen, Regeringsrätten och Europadomstolen.

De flesta experter anser därför att skattetilläggssystemet såsom förekomst är för-enligt med artikel 4. Vissa menar emellertid att rekvisiten för att dömas för skatte-förseelse och vårdslös skatteuppgift är så pass lika rekvisiten för att påföras skat-tetillägg att skattetillägget på dessa punkter riskerar att vara konventionsstridigt. Ett slutgiltigt svar på detta kan enbart ges genom en dom i Europadomstolen.

Vissa remissinstanser som har yttrat sig över 1999 år skattetilläggskommittés be-tänkande anser att även om skattetilläggsreglerna kan anses vara förenliga med dubbelbestraffningsförbudet i konventionen så finns det andra skäl att ta hänsyn till principen om ne bis in idem. Bland annat anförs att resonemanget bakom slut-satsen kan vara svårt för den enskilde att förstå och att det inte är förenligt med god rättsskipning att kännbara sanktioner kan utdömas i två olika förfaranden när de drabbar samma person och i allt väsentligt avser samma gärning.

Författarens uppfattning är att skattetillägget som förekomst inte är konventions-stridigt men att det vad gäller brotten skatteförseelse och vårdslös skatteuppgift är mer osäkert och att Sverige inte skall balansera på gränsen till vad som är fören-ligt med de mänskliga rättigheterna. För att helt undvika dubbelbestraffning, inte bara med hänsyn till Europakonventionen utan även för att upprätthålla en hög rättssäkerhetsnivå, borde skattetillägget tillämpas enbart vid lindrigare fel medan skattebrottslagen griper in vid allvarligare brott.

In 1972 the regulations on tax surcharge were introduced. In the new system the sur-charge are imposed by the Tax Authority (skatteverket) and not the Court. Since 1995 the European Convention on Human Rights constitute law in Sweden, which means that Sweden is forced to guarantee its citizens the human rights in the Convention. Article 6 in the Convention states that everyone, in the determination of his civil rights and obligations or of any criminal charge against him, is entitled to a fair hea-ring within reasonable time. The Article also expresses the right for anyone charged with a criminal offence to be presumed innocent until proved guilty according to law (the presumtion of innocence). Article 4 in the seventh amendment states that nobo-dy may be tried or punished again (the principle of ne bis in idem). Another impor-tant principle when enterpreting the Convention is the principle of proportionality, which means that measures should be proportionate in relation to the legal aim.

In 1985 the question of the tax surcharge and its compatibility with the rights in the European Convention arose for the first time, when the Swedish citizen Max von Sydow complained to the European Commission that his right to a fair trial had been infringed. However, the court never gave a decision due to settlement out of court. In 2002 the European Court of Human Rights stated in Janosevic v. Sweden and Västberga Taxi AB and Vulic v. Sweden, that the regulations on tax surcharge had in-fringed the complainants’ right to access to court and to a fair trial within reasonable time. In consequence, some changes were done in order to make the regulations on tax surcharge conform to the requirements in the Convention.

An analyze is made to investigate whether the changes have improved the situation or if Sweden still is on the verge of infringement of the Convention. My analyses re-veals that the changes only led to marginal improvements. The areas where Sweden could still be in breach of the Convention are the length of the proceedings in the matter of tax surcharge, the lack of subjective elements and the situation where tax surcharge sometimes are imposed when a criminal penalty is simultaniously applied.

Enligt dagens gällande svenska regelsystem kan en skattskyldig påförasskattetillägg och sedan även dömas för skattebrott utifrån samma oriktiga uppgift.Europakonventionen, som varit lag i Sverige sedan 1995 innehåller ettdubbelbestraffningsförbud enligt artikel 4, sjunde tilläggsprotokollet. Det är enligtartikeln förbjudet att lagföras för ett och samma brott två gånger. Frågan huruvidadet svenska systemet är konventionsenligt har under flera decennier prövats iEuropadomstolen. I ett avgörande från 2009, Zolotukhin mot Ryssland, somavgjordes i stor kammare uttryckte domstolen att den såg ett behov att förtydligahur bedömningen skulle ske. Trots att Europadomstolen genom Zolotukhindomenhar ändrat sin tidigare praxis, har Högsta Domstolen i två aktuella domarvalt att bortse från denna och menar istället att det svenska systemet ärkonventionsenligt då Europadomstolens praxis inte ansågs tillräckligt klar ochtydlig. Värt att notera är att Solna Tingsrätt två veckor efter HD meddelat sittlagakraftvunna beslut, gick emot detta och menade att det svenska systemet inte,enligt Europadomstolens nya praxis, var konventionsenligt. Detta tyder på atträttsläget i Sverige är ytterst osäkert. Vi har ur detta resonemang eftersträvat attbesvara problemformuleringen: Är det svenska systemet med påförande avskattetillägg samtidigt som den skattskyldige kan dömas för skattebrott för sammaoriktiga uppgift förenligt med Europakonventionens dubbelbestraffningsförbud?Vårt syfte har varit att undersöka hur de svenska reglerna ser ut idag samt hurEuropakonventionen ser på dubbla förfaranden, principen ne bis in idem. Ettdelsyfte har varit att undersöka om ny svensk lagstiftning behövs inom områdetsamt reflektera över hur en sådan ny lagstiftning kan se ut. I vår uppsats har vitillämpat rättsdogmatisk metod, då vi beaktat lagar, förarbeten, praxis och doktrininom området. Gällande slutsatserna anser författarna att rättsläget har förändratsgenom Europadomstolens plenumavgörande i Zolotukhin-målet, som anses varadet nu vägledande. Det faktum att HD bortsåg från denna nya praxis i sina beslutanses enligt författarna vara överraskande. Detta tyder, som tidigare nämnts, på enrådande oenighet i det svenska rättssystemet. Ny lagstiftning kommer inom ensnar framtid att krävas inom området, och då kan ett alternativ vara att gå i Norgesfotspår, där Skatteverket tvingas välja mellan att antingen påföra denskattskyldige skattetillägg, eller göra en anmälan till polisen för skattebrott.

According to Sweden’s current system, a tax surcharge may be imposed upon atax payer for providing false information. They may also be charged with taxevasion crime based on the same false information. The European Convention onHuman Rights (ECHR), which has been law in Sweden since 1995, contains aprohibition against being punished twice for the same offence under protocol 7:4.The question of whether the Swedish system violates this prohibition has beentested in the European Court over the years. In a judgment from 2009 -Zolotukhin against Russia - which was determined in Grand Chamber, the Courtexpressed the need to clarify how the assessment of the issue should take place.Although the European Court by the Zolotukhin case has changed its previouspractice, the Swedish Supreme Court (Högsta domstolen) in two recentjudgements has chosen to ignore this and their view is that the Swedish systemdoes not violate the Convention. Their meaning was that the European Court’spractice was not clear enough. The Solna District Court (Solna Tingsrätt), in itsturn announced a decision only two weeks later which ignored the recent SupremeCourt Judgement. The District Court considered that the system was incompatiblewith the ECHR after the new practices of the European Court. This suggests thatthe legal situation in Sweden is extremely uncertain. The problem statement ofthis thesis is as follows: Is the Swedish system of imposition of tax surchargeswhile the taxpayer can be sentenced for tax evasion crime based on the same falseinformation compatible with ECHR protocol 7:4? Our aim has been to examinehow the Swedish tax rules look like at the moment and how the EuropeanConvention look at duplication of procedures, the principle of ne bis in idem.Another intention has been to examine whether a new Swedish legislation isneeded and also reflecting on how this new legislation might look like. In ourpaper we have applied the legal dogmatic method where we have studied laws,legislative history, doctrine and practice in the field. The findings are that theauthors believe that the legal situation has changed through the European Courtjudgement in the plenary Zolotukhin case, which is now considered to beindicative. The fact that Supreme Court ignored this new practice in their recentdecisions was according to the authors quite surprising. This suggests, asmentioned earlier, on a current controversy in the Swedish judicial system. Newlegislation will shortly be needed in the field. One option then is to go inNorway's footsteps, where the Tax Agency is forced to choose either to charge thetaxpayer a tax surcharge, or file a police report on tax evasion crime.

Skattetillägget som en administrativ sanktionsavgift infördes i Sverige år 1972. Anledningen till att ett sådant system infördes var dels att säkerställa att de skattskyldiga fullgjorde sin uppgiftsplikt och dels minska belastningen på domstolarna. För att skattetillägg ska kunna utgå krävs att en oriktig uppgift har lämnats i enlighet med 5 kap. 1 § TL.

Uppgiftsskyldigheten regleras i 3 kap. 1 § LSK och har en avgörande betydelse för att avgöra om den skattskyldige har lämnat en oriktig uppgift enligt taxeringslagen. Innebörden av lagrummet är att den skattskyldige, för att undgå skattetillägg, måste lämna alla uppgifter som är av betydelse för taxeringen. Framgår det av uppgifterna att dessa är ofullständiga och behöver kompletteras kan Skatteverkets utredningsskyldighet aktualiseras.

Skatteverkets utredningsskyldighet kan aktualiseras vid motstridiga eller otydliga uppgifter i deklarationen. Om deklaranten gjort ett öppet yrkande skall Skatteverket se till att ärendet blir tillräckligt utrett. Det är svårt att dra slutsatser om hur motstridiga uppgifterna i deklarationen måste vara för att aktualisera utredningsskyldigheten.

Den skattskyldige kan helt eller delvis befrias från skattetillägg om felaktigheten anses som ursäktlig eller oskälig. Ett sådant fall var RÅ 2005 ref. 7 där skattetillägget undanröjdes helt med hänsyn till att avgiften inte stod i rimlig proportion till felaktigheten. En prövning av huruvida skattetillägg skall påföras eller inte sker i två steg. I det första steget undersöks om de objektiva förutsättningarna är uppfyllda. Därefter undersöks om det finns någon tillämpbar befrielsegrund. Det är av stor vikt att uttag av skattetillägg sker efter relativt enkla regler så att förutsebarhet, likformighet och rättvisa uppnås, inte minst med tanke på att felaktigheter som kan leda till skattetillägg förekommer i stor mängd.

Vad beträffar Europakonventionens påverkan på rättspraxis kan vi i de mål vi analyserat inte se att någon uttrycklig hänsyn tagits till konventionen. De nya befrielsegrunderna i taxeringslagen är dock en effekt av Europakonventionen. Då större möjligheter att befria den skattskyldige från skattetillägg och sätta ned skattetillägget har införts tror vi att framtida rättspraxis kommer att, i ljuset av Europakonventionen, vara generösare med tillämpningen av befrielsegrunderna.

Vi kan inte se att rättspraxis, beträffande Skatteverkets utredningsskyldighet, har förändrats på något markant sätt sedan Regeringsrättens dom i målet RÅ 2003 ref. 4. Däremot tror vi att den nya lagen om självdeklarationer och kontrolluppgifter kommer leda till att högre krav ställs på den skattskyldige vid fullgörandet av uppgiftsplikten.

I dagsläget kan enligt den svenska rättsordningen en skattskyldig på samma grund påföras skattetillägg och lagföras för någon form av skattebrott utan att dubbelbestraffning anses föreligga. Såväl den svenska lagstiftningen som Europeiska konventionen den 4 november 1950 om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna innehåller förbud mot dubbelbestraffning. Under flera decennier har till Europadomstolen förts mål som behandlar dubbelbestraffning och domstolen har framarbetat flera metoder att använda vid bedömningen av om ett förfarande strider mot dubbelbestraffningsförbudet i Europakonventionen. Den 10 februari 2009 meddelade domstolen dom i målet Zolotukhin mot Ryssland. Domen meddelades i stor kammare och domstolen uttryckte att den såg ett behov av att förtydliga hur bedömningen skulle ske. I och med denna dom tog diskussionerna kring den svenska ordningens förenlighet med Europakonventionen fart. I Norge motsvarar sanktionssystem på skatteområdet i stor utsträckning det svenska. Regeringen har där lämnat ett förslag om förändring av lagstiftningen då Høyesterett funnit att den norska rättsordningen strider mot Europakonventionen. Mot denna bakgrund avser författaren att utreda huruvida den svenska rättsordningen på skatteområdet strider mot Europakonventionen samt om det finns ett behov av ny svensk lagstiftning och vilka huvuddrag denna i sådana fall skulle innehålla.

Författarens slutsats är att rättsläget har förändrats i och med Zolotukhin-domen och att det, som framgår av domen, är huruvida de faktiska omständigheterna är identiska eller i det närmaste identiska som ska vara avgörande för bedömningen. Med anledning av detta anser författaren att det svenska sanktionssystemet på skatteområdet strider mot Europakonventionen och att det därmed finns ett behov av en ny lagstiftning på området. För att uppnå en rättsordning som är rättssäker och i enlighet med Europakonventionen samtidigt som påföljdernas straffmässiga och preventiva effekt upprätthålls anser författaren att utformningen av en ny lagstiftning bör utvecklas i likhet med det norska förslaget. Skatteverket ska, utifrån tydliga riktlinjer, bedöma huruvida rekvisiten för skattebrott är uppfyllda och, om det finner att så är fallet, överlämna ärendet till polisen för väckande av åtal. Om Skatteverket inte anser att det rör sig om grov vårdslöshet eller uppsåt, eller om domstolen eller polisen inte instämmer i bedömningen och återför ärendet till skattemyndigheten, kan skattetillägg påföras. Påförande av skattetillägg bör inte vara möjligt på enbart objektiva grunder, dock ska tolkningen av de subjektiva omständigheterna göras restriktivt.

In the European Convention and the EU charter the principle ne bis in idem is provided, which implies that a person can not be tried or punished twice for the same offense. Since the European Convention was incorporated into Swedish law in 1995 the principles application has been discussed in tax law. Several cases have been examined by the European Court and the Supreme Court (HD) in order to determine whether dual punishment has occurred in the national rules concerning tax surcharge, tax crime and accounting fraud. The judicial trials have brought different assessments concerning the matter, which have resulted in a lack of clarity on the application of the principle in Swedish law. The thesis purpose is to clarify whether the principle ne bis in idem is applicable on the relationship between tax surcharge and tax crime, and the relationship between tax surcharge and accounting fraud. The authors' conclusion is that the principle ne bis in idem is applicable on the relationship between tax surcharge and tax crime because both sanctions are considered criminal in nature and concern the same crime, since they are based on substantially the same circumstances. Furthermore, the principle ne bis in idem is considered applicable on the relationship tax surcharge and accounting fraud, because both sanctions are criminal in nature and their circumstances have a connection, therefore they are considered as the same crime.
I Europakonventionen och EU:s stadga föreskrivs principen ne bis in idem som innebär att en person inte kan bli dömd eller straffad två gånger för samma gärning. Sedan Europakonventionen inkorporerades i svensk rätt år 1995 har principens tillämpningsområde på det skatterättsliga området blivit omdiskuterad. Flera fall har prövats av både Europadomstolen och Högsta Domstolen (HD), i strävan att avgöra huruvida dubbelbestraffning har förekommit vid tillämpning av de svenska skatterättsliga bestämmelserna om skattetillägg, skattebrott och bokföringsbrott. Rättsinstansernas prövningar har resulterat i olika bedömningar, varpå rättsläget för principens tillämpningsområde i svensk rätt anses oklart. Uppsatsens syfte är att klargöra om ne bis in idem är tillämplig på förhållandet mellan skattetillägg och skattebrott samt förhållandet mellan skattetillägg och bokföringsbrott. Författarnas slutsats är att principen ne bis in idem är tillämplig på förhållandet mellan skattetillägg och skattebrott för att båda sanktionerna skattetillägg och skattebrott har straffrättslig karaktär samt att sanktionerna vid en jämförelse av omständigheterna är väsentligen samma och därför avser samma brott. Avseende förhållandet mellan skattetillägg och bokföringsbrott, som prövas av HD för tillfället, är författarnas bedömning att båda sanktionerna har straffrättslig karaktär och baseras på samma omständigheter för att en anknytning mellan omständigheterna för sanktionerna föreligger och därför utgör de samma gärning. Principen ne bis in idem ska därför vara tillämplig även på förhållandet mellan skattetillägg och bokföringsbrott.

Syftet med uppsatsen är att undersöka bestämmelserna om skattetillägg och dess förenlighet med grundläggande krav på rättssäkerhet. Skatteverket beslutar om skattetillägg i första led och överklagande sker hos förvaltningsdomstol. Syftet med sanktionen är att ha en avskräckande effekt, så att den skattskyldige betalar rätt skatt. För påförande av skattetillägg krävs det att Skatteverket visar, styrker eller gör det mycket sannolikt att den skattskyldige har lämnat en oriktig uppgift i deklarationen. Skattetillägget som sanktion har funnits utgöra ett straff i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och därmed är artikel 6 också tillämplig. Detta innebär att de svenska bestämmelserna måste upprätthålla kraven som ställs enligt konventionen. Den fråga som framförallt har aktualiserats i detta hänseende är om beviskravet i gällande svensk rätt är för lågt ställt och därmed strider mot konventionen. Dessutom har tillämpningen av bestämmelserna funnits bristfällig avseende vem bevisbördan åligger, vilken beviskravsnivå som gäller, samt motiveringen bakom besluten. Likt regeringen finner jag att nuvarande beviskrav fortsättningsvis ska tillämpas. Jag anser att gällande rätt uppfyller de krav på rättsäkerhet som ställs. Däremot är tillämpningen av bestämmelserna ej förenlig med grundläggande krav på rättssäkerhet.
The purpose of this paper is to examine the provisions on tax addition and its compatibility with the basic requirements of legal certainty. Skatteverket decides on tax addition and appeals are made to the administrative court. The purpose of the penalty is to have a deterrent effect for the taxpayer in order for him to pay the correct tax. In order for applying tax addition it requires that Skatteverket shows, proves or makes it very likely that the taxpayer has made a false statement in his declaration. The tax addition as a sanction has been found as a penalty in the meaning of the European Convention for the Protection of Human Rights and Fundamental Freedoms and therefore article 6 is also applicable. This means that the Swedish rules must uphold the requirements imposed under the Convention. The question which above has arisen in this regard is if the need for evidence in the current Swedish law is set too low, and thus contrary to the Convention. Moreover, the use of the provisions has been found inadequate for whom the burden of proof lays, what level of proof that applies, and the reasoning behind the decisions. Like the government, I find that the current level of proof to apply tax addition shall continue to be practiced. I believe that the law conforms to the basic requirements of legal certainty. However, the application is of non-compliance with these requirements.

Vilken effekt har skattetillägg på självrättelser av inkomstdeklarationer för individers benägenhet att begå skattebrott? Enligt grundteorin inom 'economics of crime' bör benägenheten att begå skattebrott minska för en rationell individ av en ökad sannolikhet och kostnad att bli straffad. Studien är en tidsseriestudie som undersöker beteendeförändringar av individers självrättelser av sina inkomstdeklarationer i samband med införandet av skattetillägg som tillkom av Skatteförfarandelagens (2011:1244) reform år 2018. Studien finner statistiskt signifikanta 'structural breaks' år 2019 (med hänsyn till 'first lag') vilket indikerar på ett förändrat beteendemönster i samband med införandet av skattetillägget. Andra faktorer kan dock inte uteslutas.

Av globaliseringen följer en ökad handel mellan stater och inom multinationella koncer-ner där så kallade internprissättning sker. Genom internprissättningen ser företagen en möjlighet att överföra vinster till lågbeskattade länder. För att förhindra detta har regler som ska se till att marknadsmässiga villkor styr prissättningen upprättats. De svenska bestämmelserna för internprissättning utgår från korrigeringsregeln i 14 kap. 19 IL som ger uttryck för armlängdsprincipen. Principen innebär att företag ska avtala om liknande villkor som oberoende företag skulle gjort i samma situation. Trots att principen är internationellt vedertagen uppstår dubbelbeskattning på grund av länders olika tolkning-ar. För att undanröja denna risk har tillvägagångssätt för förhandlingar om internpris-sättning mellan företag i berörda länder upprättats. När ett armlängdspris ska beräknas finns ett antal metoder. I OECD:s riktlinjer återfinns de metoder som i första hand bör användas. Att riktlinjerna är tillämpliga i Sverige fram-får av Regeringsrättens avgörande RÅ 1991 ref. 107. Av lag, förarbeten och praxis fram-går ett antal principer som gäller för internprissättning. Korrigeringsregeln har företräde framför generella regler kring inkomstberäkning. För att en korrigering ska ske krävs att en prisavvikelse kan konstateras och att inkomsten har påverkat det beskattningsbara resultatet negativt. Vidare kan en prissättning som varierar över ett eller flera beskatt-ningsår vara affärsmässigt motiverad och därmed inte föranleda korrigering. Strider företagets internprissättning mot armlängdsprincipen och resultatet korrigerats uppkommer frågan om det finns förutsättning för att påföra skattetillägg. Skattetillägg ska utgå om en oriktig uppgift lämnats och det inte finns faktorer som gör att företaget befrias . En oriktig uppgift föreligger om företaget brustit i sin uppgiftsskyldighet, det vill säga att redovisa de uppgifter Skatteverket behöver för att fatta ett riktigt taxerings-beslut. Det finns endast ett fåtal avgöranden där RR prövat frågan om oriktig uppgift vid internprissättning. Däremot har frågan om oriktig uppgift prövats i stor omfattning för andra områden inom skatterätten. För att fastställa när ett företag lämnat en oriktig uppgift måste det klargöras när företagets uppgiftsskyldighet är fullgjord och när Skatte-verkets utredningsskyldighet aktualiseras. När företaget redovisat samtliga relevanta omständigheter men gjort en felbedömning av situationen har de lämnat ett oriktigt yrkande och ska inte drabbas av skattetillägg. Skattetillägg ska inte heller påföras när Skatteverket brustit i sitt ansvar att utreda ett ärende eller när uppgifterna som företaget lämnat uppenbarligen inte kan läggas till grund för taxering. ii Från och med 2008 års taxering kan Skatteverket begära dokumentation gällande före-tagens prissättning mot företag i intressegemenskap. I dokumentationen ska företaget förklara och motivera vald prissättning samt redogöra för de faktorer som är av betydel-se vid bedömningen av dess överensstämmelse med armlängdsprincipen. Dokumenta-tionsreglerna kan ses som en formalisering av vad som innefattas i uppgiftsskyldigheten gällande internprissättningen. Dokumentationen lämnas in först efter begäran från Skat-teverket. Med beaktande av den rådande uppgiftsskyldigheten kan företaget välja att bifoga dokumentation till självdeklarationen, trots den administrativa börda det skulle medföra. Vid genomgång av avgöranden från Regeringsrätten visar det sig att Skatteverket har haft svårt att bevisa felaktig prissättning på grund av intressegemenskap. Det beror på att RR tillämpat en restriktiv tolkning av korrigeringsregeln. Domstolens praxis bygger på vad som framförts i förarbetena, i vilka det framgår att regeln ska tillämpas med för-siktighet. Vid utredningen om oriktig uppgift framkom att en felaktigt vald prissätt-ningsmetod inte i sig bör föranleda skattetillägg om uppgiftsskyldigheten är uppfylld. Vidare torde det endast i undantagsfall föreligga en oriktig uppgift exempelvis då före-tagets värdering av en tillgång markant skiljer sig från Skatteverkets värdering.

Due to the globalisation there are a greater number of cross-border transactions between associated companies. To protect their tax base, countries such as Sweden have implemented rules against profits being transferred to low-taxed states. One of these measures is to monitor the transfer pricing of multinational enterprises. The widely accepted arm’s length principle states that a company trading with associated com-panies, should set prices in the same manner as it would when negotiating with in-dependent enterprises. In Swedish taxation law this principle is stipulated in chapter 14 sections 19-20 of the Income Tax Act (1999:1229). Despite the acceptance of the arm’s length principle all over the world multinational enterprises face the possibility of being subjected to double taxation. This is due to the differences in how countries interpret the principle. However, through bi- or unilateral agreements the double taxa-tion can be remedied. To calculate a price at arm’s length there are a number of methods available. The OECD has created Transfer Pricing Guidelines for Multinational Enterprises and Tax Administrations that suggest which of the methods that are applicable when under-taking a transaction. According to the Supreme Administrative Court’s ruling RÅ 1991 ref. 107 the Guidelines can be used in Sweden when determining the correctness of a company’s transfer pricing. A number of principles for determining if a transfer price is in accordance with the arm’s length principle can be found in the legislation, preparatory work and case-law. The legislation within chapter 14 sections 19 Income Tax Act super-sedes the generals laws on matters involving cross-border trade for income tax. If an adjustment of the taxable profit is to be made there need to be a discrepancy in the price set by the company and a price which two independent enterprises would have used. Furthermore the discrepancy has to have a negative effect on the result. Finally sound business reasons could justify a transfer price that varies over one or several years. If a company’s transfer pricing is held to be in conflict with the arm’s length principle the taxable result can be corrected. The next question that follows is if the information submitted to the Swedish tax authority is incorrect. When filing the tax return the com-pany has to provide all the relevant information that is needed to make a correct tax assessment. Otherwise incorrect information has been submitted. If this is the case a tax surcharge could be imposed. However, it requires that the tax authority has done a proper investigation of the case and that there are no other liberating factors. A wrong-ful valuation or interpretation of a regulation should not be considered incorrect infor- iv mation. The question whether incorrect information has been submitted in the tax return is often a difficult question to answer. Although the Supreme Administrative Court has dealt with a large number of cases concerning this matter, there are only a few of them which involve transfer pricing. Since 2008 the Swedish tax authority can request documentation on the enterprise’s transfer pricing towards associated companies. It should contain descriptions of the multinational enterprise. In addition the chosen method should be motivated and rele-vant comparable transactions ought to be stated. The enterprise’s liability to provide the tax authority with all the relevant information still applies. Therefore the documentation requirements could be seen as a formalisation of what information that is needed to prove a price on arm’s length. The difference is that the documentation does not have to be submitted until after the tax return is filed. To counter the risk of being penalised with a tax assessment a sufficient documentation could be handed in along with the tax return. When studying Swedish transfer pricing case-law you find that the tax authority has had difficulties over the last years proving inaccurate transfer pricing. This is due to the restrictive interpretation of the regulation and that caution to avoid hurdling sound business reasons has been taken. It can be said that neither a wrongly chosen method in itself nor a faultily valued asset is to be seen as incorrect information. However when applying a wrong method this could lead to that insufficient information is submitted in the tax return, which could lead to tax surcharges.

Sammanfattning Uppsatsen behandlar EU-stadgans tillämplighet på det svenska dubbelförfarandet, påförande av skattetillägg och utdömande av straffrättsliga påföljder vid oriktig uppgift. Framställningen baseras på gällande lagtext vid 1 december 2011, men hänsyn har även tagits till lagförslaget avseende den nya skatteförfarandelagen, SFL, som avses träda i kraft den 1 januari 2012.  Besvarandet av syftet sker ur ett svenskt perspektiv med beaktande av rättssäkerheten för den enskilde. Det klargörs att EU-stadgans ställning innebär att den skall ha företräde framför motstridig nationell rätt. Vidare kan kravet på klart stöd som HD har uppställt för att underkänna det svenska dubbelförfarandet med stöd av Europakonventionen, inte upprätthållas vid EU-stadgans tillämpning. Ett sådant krav skulle strida mot rättssäkerhetskravet på en bestämd rättskällehierarki, och därmed inte tillförsäkra den enskildes rättssäkerhet. Kravet på likabehandling vid rättstillämpningen för att tillförsäkra den enskildes rättssäkerhet innebär dock inte att det föreligger ett krav på EU-stadgans tillämpning i alla mål avseende det svenska dubbelförfarandet vid oriktig uppgift. Detta eftersom det inte finns anledning att anta att HD eller HFD gör en annan bedömning än den HD nyligen har gjort i NJA 2011 s. 444, trots de konkreta unionsrättsliga anknytningarna i målet. Slutligen klargör uppsatsen även att det emellertid finns skäl att anta att EU-domstolen skulle kunna komma att göra en annan bedömning än HD. Mot bakgrund av EU-domstolens uttalande i praxis om medlemstaternas skyldighet att även inom området för direkt beskattning iaktta unionsrätten vid utförande av olika sanktioner, samt medlemsstaternas lojalitetsplikt, anförs det att artikel 50 i EU-stadgan därför bör tillämpas på det svenska dubbelförfarandet vid oriktig uppgift. Likväl föreligger det inget krav på EU-stadgans tillämpning på det svenska dubbelförandet, med hänsyn till den enskildes rättsäkerhet, ur ett svenskt perspektiv.
Abstract The purpose of this thesis is to clarify the EU Charter’s applicability on the Swedish double parallel system regarding tax crime and tax surcharge, from a Swedish viewpoint, with consideration for the individual’s requirement for legal certainty. The thesis is based on current law as of the 1st of December 2011, however due account is taken to the new law proposal for the Swedish Tax Assessment/Payment Act, which is expected to be in force on the 1st of January 2012. Also, the thesis clarifies the EU Charter’s supremacy over national law. Furthermore, it is shown that the Swedish Supreme Court’s (HD) requirement for “clear support” in the European Convention to bypass national Swedish law cannot be upheld in respect to the EU Charter, as this would conflict with the requirement for a set legal hierarchy to fulfill the individual’s adequate legal certainty. The Swedish Supreme Court has found that the EU Charter can not be applied to the Swedish double punishment system, regardless of concrete facts in the case being related to EU-law. However, the condition of equal treatment with regards to legal certainty does not result in an absolute requirement for the EU Charter’s applicability on the Swedish system, as there is no evidence that the Swedish Supreme Court will change its assessment of the matter at hand. Nevertheless, it is argued that there is ample reason to believe that the Court of Justice would make a different assessment of the issue, considering the Court’s previous statements with respect to the member states responsibility to regard EU Law even within the field of direct taxation. Therefore, the thesis concludes that although there can be no absolute requirement to apply the EU Charter to the Swedish system, with regards to legal certainty, the EU Charter should nonetheless be applicable.

Reglerna angående skattetillägg som ett administrativt sanktionssystem infördes för att avkriminalisera mindre skatteförseelser och rent slarv, samt att få de skattskyldiga att bättre fullgöra sin uppgiftsskyldighet. Sedan 1972, då systemet för skattetillägg infördes, har det genomgått flera förändringar, senast det skedde var 2003. I förarbetet till gällande lag anser Regeringen att det är av grundläggande betydelse att det administrativa sanktionssystemet framstår som rättvist och rimligt, och att det dessutom är förenligt med Europakonventionen.

Sedan 1995 är Europakonventionen svensk lag, vilket framgår av 2 kap. 23 § regeringsformen. Detta innebär att svensk rätt tvingades anpassas till Europakonventionens krav och det gällde även skattetilläggssystemet. En del i denna anpassning var att utöka de subjektiva befrielsegrunderna till de skattskyldigas fördel. Detta genomfördes genom att införa möjligheter att få skattetillägget jämkat, samt att tillgodose kraven på en generösare tillämpning.

Vårt syfte med uppsatsen är att jämföra de nya och gamla befrielsegrunderna, samt att beskriva hur de nya befrielsegrunderna har påverkat Skatteverkets bedömning vid beslut angående påförande av skattetillägg. Vi är intresserade av att se om jämkningsmöjligheterna av skattetillägg har utnyttjats.

För att få en uppfattning om hur många beslut angående skattetillägg som Skatteverket handlägger, och hur det förändrats under de senaste åren, har vi använt oss av statistik från Skatteverkets statistiska årsbok. Vi har även gjort en enkätundersökning riktad mot ett 50-tal omprövningsbeslut och grundläggande taxeringsbeslut angående påförande av skattetillägg vid skattekontoret i Arvika. Undersökningsmetoden var att ställa ett tjugotal frågor angående skattetillägg där svaren fördes in i en matris, vilket gjorde materialet mer överskådligt och mätbart.

Det har även gjorts en jämförande studie mellan de gamla och de nya befrielsegrunderna. Vi har studerat ett antal rättsfall som dömts efter de gamla reglerna och jämfört med förarbeten till de nya grunderna, samt Skatteverkets nuvarande riktlinjer. Analysen är gjord punkt för punkt utifrån befrielsegrundernas ordning i 5 kap. 14 § i taxeringslagen

Avslutningsvis har vi kommenterat om ovannämnda rättsfall skulle komma till ett annat avgörande utifrån nu gällande rätt, samt Skatteverkets statistik gällande skattetillägg och tillämpning av de nya befrielsegrunderna från och med 2004 års taxering.

Skattetillägg tas enligt 49 kap. skatteförfarandelagen (2011:1244), SFL, ut bland annat i de fall en skattskyldig har lämnat oriktig uppgift. Bedömningen om huruvida sådan oriktig uppgift föreligger görs objektivt där det varken krävs uppsåt eller oaktsamhet från den skattskyldige. Den skattskyldiges subjektiva situation är istället tänkt att tas i beaktande genom befrielsegrunder.  Befrielse kan bland annat enligt 51 kap. 1 § andra stycket 1b SFL medges på grund av att den skattskyldige missbedömt en regel eller betydelsen av de faktiska förhållandena. För att befrielse på grund av sådana omständigheter ska låta sig göras krävs det enligt förarbetena att den skattskyldige har haft att ta ställning till en svår skatterättslig fråga. Vad en sådan svår skatterättslig fråga är definieras inte något vidare varken i lagtext, förarbete eller praxis.  Uppsatsens syfte är att utreda gällande rätt i bedömningen av när det anses oskäligt att ta ut skattetillägg på grund av att det gjorts en felbedömning av en regel eller betydelse av de faktiska förhållandena enligt 51 kap. 1 § andra stycket 1b SFL. Avsikten har varit att försöka besvara syftet genom att försöka ta reda på vad en sådan svår skatterättslig fråga som nämns i förarbetet är.  För att besvara uppsatsens syfte har en rättsdogmatisk metod använts. Då det inte tydligt framgår i vare sig lagtext eller förarbeten vad en svår skatterättslig fråga är har mycket av informationsinsamlingen skett genom att samla in rättsfall. Den praxis som finns att tillgå från HFD är näst intill uteslutande baserad på tidigare lagtext och dess prejudikatvärde är därmed inte helt klart. Därmed har en redogörelse för insamlat av material i form avgöranden från de fyra kammarrätterna tagit en stor plats i uppsatsen.  Utifrån HFD:s praxis kan det bland annat konstateras att om befrielse från skattetillägg ska kunna medges krävs det att det föreligger någon form av oklarhet. Är frågan inte på något sätt att se som oklar, föreligger det inte heller någon svår skatterättslig fråga. Befrielse från skattetillägg har medgivits om frågan ansetts vara objektivt svår, det vill säga om frågan kan anses vara svår i allmänhet. Detta är fallet om svaret inte framgår i lagstiftning eller i praxis. Befrielse har också medgivits i fall där frågan varit subjektivt svår och den skattskyldige inte bort insett detta och därmed lämnat upplysning härom. I dessa fall har oriktig uppgift i form av underlåtenhet att meddela en bedömningssvårighet av en fråga till Skatteverket ansetts vara ursäktlig.  Kammarrätten medgav ingen befrielse i någon av de undersökta domarna. Det som föreföll mest intressant var det faktum att även om domstolen ansåg att frågan var svår, medgavs ingen befrielse då det ansågs att den skattskyldige borde ha varit medveten om svårigheten och därmed upplyst Skatteverket. Utifrån detta kan man se en tendens till att kammarrättens hållning i frågan är att reglerna ska tillämpas ganska restriktivt.  Sammanfattningsvis konstateras det att det inte finns något tydligt svar på vad en svår skatterättslig fråga är eller när en skattskyldig kan anses ha felbedömt en skatteregel samt att det vore önskvärt att låta HFD pröva den nyare lagstiftningen för att bringa klarhet.

SAMMANFATTNING

År 1971 förändrades det skatterättsliga sanktionssystemet på så sätt att de administrativa myndigheterna skulle kunna påföra ekonomiska sanktioner istället för de allmänna domstolarna, vilka var de som hanterat samtliga fall tidigare. Syftet var dels att få en effektivare och jämnare rättstillämpning dels att sanktionen skulle kunna användas mot ett större antal skattskyldiga som lämnat felaktiga uppgifter i sin deklaration eller lämnat in deklarationen för sent.

Då en skattskyldig har lämnat en oriktig uppgift till ledning för taxeringen på annat sätt än muntligen eller då ingen deklaration har lämnats alls så kan denne påföras en sanktion i form av ett skattetillägg. Enligt 5 kap 8 § taxeringslagen (1990:324) ska skattetillägget dock inte påföras i vissa situationer, vilka utgörs av: ”felräkning eller skrivfel”, ”rättelse med ledning av kontrolluppgift”, ”bedömning av yrkande”, ”frivillig rättelse” samt ”obetydligt skattebelopp”.

Syftet med uppsatsen är att undersöka 5 kap. 8 § taxeringslagen (1990:324). Vi har undersökt hur lagparagrafen har utvecklats samt tolkats och tillämpats från skattetilläggets införande år 1971 fram till idag. Detta har gjorts genom att vi studerat förarbeten och doktrin samt sett på hur Regeringsrätten tolkat paragrafen i ett antal representativa rättsfall på området. Vi har även undersökt om artikel 6 i Europakonventionen har medfört en annan tolkning och tillämpning av regeln än tidigare.

Vi har använt oss av en rättsdogmatisk metod. Valet föll på denna metod eftersom vi undersökt och tolkat lagregler, förarbeten och doktrin för att kunna besvara syftet i vår uppsats.

Det som vi kommit fram till genom vår undersökning är att 5 kap. 8 § taxeringslagen (1990:324) innehåller bestämmelser som vid ett första påseende verkar vara klara, men som vid en djupare studie visar sig innehålla kriterier som det saknas klara besked om tillämpningen av i förarbetena. Regeringsrätten har genom sin praxis istället satt de yttersta gränserna för vilka sorts fel som kan anses innefattas i de olika bestämmelserna angående situationer då skattetillägg inte ska tas ut.

Om bestämmelserna i stort har vi konstaterat att det enbart är rekvisitet obetydligt belopp som det finns en klar bestämmelse om. De övriga fyra får bedömas med hänsyn till de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall av Skatteverkets handläggare samt Regeringsrätten. I många situationer är det svårt att avgöra om felaktigheten kan omfattas av regeln samt om ärendena eller fallen uppfyller de förutsättningar som krävs. Vi anser att reglerna ställer stora krav på dem som ska tillämpa dem, på grund av att bestämmelserna är så komplicerade att tolka och tillämpa i avsaknaden av klargöranden av vad de egentligen innebär.

Våra slutsatser har blivit att kriterierna i 5 kap. 8 § taxeringslagen (1990:324) utgör en god möjlighet för de skattskyldiga som lämnat en oriktig uppgift på grund av att de antingen av misstag eller okunskap om vilka skyldigheter de har beträffande uppgiftslämnandet för sin taxering kan undkomma ett skattetillägg. Kraven för att kriterierna ska kunna tillämpas är dock högt ställda vilket gör att den som gör felaktigheter avsiktligt för att undkomma skatt har svårt att kunna åberopa dem.

Vi anser inte att Europakonventionen påverkat paragrafen i någon högre grad eftersom vår uppfattning är att reglerna om situationer då skattetillägg inte ska tas ut inte förändrats speciellt mycket sedan de infördes år 1971. Däremot anser vi att såväl Regeringsrätten som Skatteverket uppfyller Europakonventionens krav i sin handläggning av ärenden som innefattar skattetillägg.

Denna uppsats har haft till syfte att genom den rättsdogmatiska och EU-rättsliga metoden undersöka EU:s straffrätt och svensk skatterätt med utgångspunkt i ne bis in idem principen.Sverige anslöt sig till EU den 1 januari 1995 och blev som medlemsstat bunden att utföra de straffprocessrättsliga reglerna i svenska domstolar i enlighet med EU:s straffrätt. I takt med en allt växande internationalisering utvecklades EU:s straffrätt genom Lissabonfördraget som trädde i kraft den 1 december 2009. Lissabonfördraget innebar att Europaparlamentet gavs en större lagstiftande makt vilket vidare garanterade ett gemensamt beslutsfattande EU-system. Det innebar även att de rättigheter och förbud som är gällande inom EU och som aktualiseras vid EU-rättsliga förfaranden blev bindande för samtliga medlemsstater.I denna uppsats utgör ne bis in idem principen exempel på en sådan rättighet och förbud som är gällande inom EU. Principen kommer till uttryck i artikel 4 i sjunde tilläggsprotokollet i EKMR samt artikel 50 i EU-stadgan. Den innebär att ingen får lagföras eller straffas på nytt avseende samma gärning som denne redan blivit dömd eller frikänd för. Ne bis in idem principen har varit återkommande i svenska domstolar gällande utredning av det dåvarande systemet med skattetillägg och skattebrott. När skattetillägget infördes i svensk lagstiftning var avsikten att sanktionen skulle anses vara administrativ och tillämpas parallellt med åtal om skattebrott utan att strida mot förbudet om dubbla förfaranden. I målet RÅ 2000 ref. 66 konstaterade Regeringsrätten att det svenska skattetillägget ansågs falla in under artikel 6 i EKMR. Det innebar att skattetillägg av Europadomstolen och EU-domstolen ses som en sanktion av straffrättslig karaktär medan den enligt den svenska kvalificeringen fortfarande ses som administrativ.I målet NJA 2010 s. 168 I och II var HD av uppfattningen att det svenska systemet med skattetillägg och skattebrott inte stred mot ne bis in idem principen. Det gällde fram till 2013 när EU-domstolen lä38mnade ett förhandsavgörande i ett svenskt skattemål som förändrade rättsläget. Det konstateras bara några månader senare när både HD i målet NJA 2013 s. 502 och HFD i målet 2013 ref. 71 ansåg att all tidigare rättspraxis inom området var överspelad och istället dömde i enlighet med EU-domstolens förhandsavgörande. Efter att det svenska systemet med skattetillägg och skattebrott underkändes av HD 2013 har en ny lag om skattetillägg i vissa fall införts. Lagen trädde i kraft 2016 och innebär att skattetillägg och skattebrott kan tillämpas parallellt men i ett samlat förfarande. I målet NJA 2020 s. 734 framgår det att lagen om skattetillägg i vissa fall tillämpas genom att HD vid sin bedömning beaktade att skattetillägg påförts i straffmätningen av skattebrottet.Efter att ha undersökt EU:s straffrätt och svensk skatterätt med utgångspunkt i ne bis in idem principen kan det konstateras att det krävts omfattande utredningar i domstolar som medfört ett ännu mer omfattande rättspraxis. Vidare kan det konstateras att de straffprocessrättsliga reglerna utvecklats genom Sveriges inträde i EU. Det främst på grund av det svenska systemet med skattetillägg och skattebrott underkändes till följd av EU-rättslig rättspraxis.

Skatteverket fattar varje år ett grundläggande beslut om årlig taxering, enligt 4 kap. 1§ TL. Skattebetalare är skyldiga att medverka genom att lämna riktiga uppgifter till underlag för taxeringen. Enligt 15 kap. 1§ 1 st. SBL och 5 kap. 1§ 1 st. TL. kan Skatteverket påföra ett skattetillägg om skattebetalaren på annat sätt än muntligen har lämnat oriktiga uppgifter till grund för taxeringen. Skulle skattebetalaren däremot ha lämnat felaktig information, men sedan gjort en frivillig rättelse av den oriktiga uppgiften ska skattetillägg inte tas ut, enligt 5 kap. 8§ 4 punkten TL och 15 kap. 7§ 3 punkten SBL.

Paragrafen som tar upp frivillig rättelse är en generell regel och lagen beskriver inte mer ingående vad en frivillig rättelse innebär. Detta medför att tolkningar av lagen måste göras, vilket bland annat kan leda till att rättssäkerheten i form av förutsebarheten och likformigheten i lagtillämpningen blir svårare att upprätthålla. Syftet med denna studie är att undersöka gällande rätt avseende frivillig rättelse av oriktigt lämnad uppgift.

Syftet är också att föra en diskussion om huruvida regeln och gränsdragningen kan anses rättssäker. För att besvara syftet har jag framförallt använt mig av den rättsdogmatiska metoden, vilket innebär att den grundar sig på lagen och andra rättskällor. Jag beskriver och tolkar förarbeten och praxis i form av rättsfall från regeringsrätt och högsta domstol samt information från Skatteverket. Även övrig litteratur inom området berörs.

Det finns en rad aspekter som påverkar bedömningen av när en frivillig rättelse kan anses föreligga. Många förutsättningar måste dock tolkas från fall till fall och en viss gränsdragningsproblematik förkommer vid dessa tolkningar. Detta medför att även rättsäkerheten påverkas. Avgörandet av om en rättelse kan ses som frivillig eller inte är en svår rättslig bedömning, vilket gör att det finns ett värde i att föra en diskussion om gällande rätt för lagregeln samt regelns tillämpning utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv. Detta gör att jag ser ett nyhetsvärde i den analys och de slutsatser som framkommit av denna studie.

I artikel 4 i sjunde tilläggsprotokollet Europakonventionen och i artikel 50 EU:s rättighetsstadga regleras dubbelprövningsförbudet, principen om ne bis in idem. Det innebär att en person inte får bli prövad eller straffad två gånger för samma brott. I svensk rätt tillämpas dock ett system där den skattskyldige både kan påföras skattetillägg och dömas för skattebrott då han har lämnat en oriktig uppgift i sin deklaration. Detta har ansetts förenligt med Europakonventionen och EU:s rättighetsstadga då skattetillägget ansetts vara en administrativ avgift. Huruvida detta strider mot dubbelprövningsförbudet har diskuterats flitigt i både praxis från domstolarna och i doktrin. HD har dock NJA 2013 s. 502 fastställt att det svenska systemet med dubbla förfaranden inte längre kan anses förenligt med artikel 4 i sjunde tilläggsprotokollet Europakonventionen och i artikel 50 EU:s rättighetsstadga. Med anledning av detta har regeringen kommit med en proposition om att införa en spärreglering och ett samlat sanktionsförfarande för att på så sätt ändra det svenska systemet så att det inte längre strider mot Europakonventionen och EU:s rättighetsstadga. I propositionen föreslås att även parallella förfaranden ska förhindras, vilket även HD ansåg i sin dom. Dock har det genom Europadomstolens praxis inte varit helt tydligt ifall dubbelprövningsförbudet även förhindrar parallella förfaranden. Syftet med denna uppsats är alltså att utreda om det gör det. Efter att ha granskat praxis ifrån Europadomstolen och EU-domstolen kan det konstateras att artikel 4 i sjunde tilläggsprotokollet Europakonventionen och artikel 50 i EU:s rättighetsstadga inte utgör ett skydd mot lis pendens. Parallella förfaranden är förenligt med dubbelprövningsförbudet, dock sker en överträdelse i de fall då det ena förfarandet inte avslutas efter att det andra förfarandet meddelat ett slutligt beslut.
Article 4 of the Seventh Additional Protocol of the European Convention and Article 50 of the EU Charter of Fundamental Rights stipulates the principle of ne bis in idem. It means that a person may not be tried or convicted twice for the same crime. In Swedish law, however, a system where the taxpayer can both be imposed penalties and convicted of tax crimes is at hand. This has been considered compatible with the European Convention and the EU Charter of Fundamental Rights as tax surcharge was regarded as an administrative fee. Whether this is contrary to the double examination prohibition has been discussed extensively in both the courts and in literature. The supreme court, however, in NJA 2013 p. 502 established that the Swedish system of dual procedures can no longer be regarded as compatible with Article 4 of the Seventh Additional Protocol of the European Convention and Article 50 of the EU Charter of Fundamental Rights. For this reason, the government has proposed a locked-regulation and a single sanctioning procedure to modify the Swedish system so that it no longer conflicts with the European Convention and the EU Charter of Fundamental Rights. It is proposed that parallel proceedings should be avoided, as the Supreme Court has considered in its judgment. However, the European court has not been entirely clear whether the double examination prohibition also prevents parallel proceedings. The purpose of this paper is therefore to investigate if it does. After reviewing the case law of the European Court and the European Court of Justice it can be noted that Article 4 of the Seventh Additional Protocol of the European Convention and Article 50 of EU Charter of Fundamental Rights not constitute a safeguard against lis pendens. Parallel proceedings are compatible with the double examination prohibition, however, is made an offense in cases where the first procedure is not ended after the second procedure announced a final decision.

A tax penalty is an administrative penalty and is levied when the tax obligated provides false information for the guidance of their own taxation. Further can the taxpayer also be punished for tax evasion for the same false reporting. However, this is contrary to the European Convention that we should not be tried or punished twice for the same crime. The Supreme Court has through practice from 2013 ruled that the right not to be punished twice for the same offense shall include the system in force concerning tax and tax offenses. The Supreme Court has by this judgment determined that the system of penalty and tax evasion is not compatible with the dual test ban.In the light of the judgment the Government submitted in November 2014 a draft to the council regarding double test ban regarding penalty and tax evasion. The reason of the proposal was that the system of dual procedures was contrary to Article 50 of the EU Charter of Fundamental Rights and Article 4 of the European Convention 7th Additional Protocol. The Government propose to establish a locking control which means that prosecutor can not bring charges if the Swedish tax authority has made a decision regarding a tax on the same matter. Further means that the Swedish tax authority can not decide on tax where the prosecutor has charged or taken other measures. To strengthen legal security further the Government proposes to introduce a regulation which sanctions procedure is collected in a court, which means that the court may in a tax evasion process decide on penalties at the request of prosecutors. The authors' assessment of the proposal is that it can be considered to be deficient since a more part-output investigation should be carried out. It is questioned from a law-perspective whether the proposal should be put forward for legislation due to the uncertainty of the proposal’s effect in other areas of law.
Skattetillägg är en administrativ sanktion och tas ut när den skatteskyldige har lämnat oriktiga uppgifter till ledning för egen beskattning. Vidare kan den skatteskyldige även straffas för skattebrott enligt skattebrottslagen för samma oriktiga uppgiftslämnande. Detta anses dock strida mot Europakonventionens (EKMR) bestämmelser att man inte får bli lagförd eller straffad två gånger för samma brott. Högsta domstolen (HD) har genom praxis från 2013 slagit fast att rätten att bli straffad eller lagförd två gånger för samma brott ska omfatta systemet gällande bestämmelserna avseende skattetillägg och skattebrott. HD har genom denna dom fastställt att systemet med skattetillägg och skattebrott inte är förenligt med dubbelprövningsförbudet. Mot bakgrund av domen överlämnade regeringen i november 2014 ett utkast till lagrådet gällande dubbelprövningsförbudet avseende skattetillägg och skattebrott. Anledningen till överlämnandet av förslaget var att det svenska systemet med dubbla förfaranden stod i strid med artikel 50 i EURS och artikel 4 i sjunde tilläggsprotokoll EKMR. De förändringar som föreslås är ett införande av spärreglering som innebär att åklagaren inte får väcka åtal om Skatteverket (SKV) har fattat beslut gällande skattetillägg i samma ärende. Det innebär i sin tur att SKV inte får fatta beslut om skattetillägg där åklagaren har väckt åtal eller vidtagit andra åtgärder. För att stärka rättssäkerheten ytterligare föreslår regeringen att införa en reglering där sanktionsförfarandet är samlat i en domstol. Det innebär att allmän domstol får i skattebrottsprocess besluta om skattetillägg på yrkande av åklagare. Författarnas bedömning av förslaget är att det kan anses vara bristfällig då en mer ingående utredning bör utföras. Det kan dock ifrågasättas ur rättssäkerhetssynpunkt om förslaget bör ligga till grund för lagstiftning då det kan påverka andra rättsområden.

The purpose of this thesis is to examine both the conditions for levying tax penalties in transfer pricing and the sustainability of the Swedish tax penalty framework in regard to transfer pricing in a post-BEPS world. This question is of relevance as BEPS has resulted in more extensive documentation requirements, affecting both the tax payer’s tax assessment procedure and the Swedish Tax Agency’s auditing practice. Tax penalties were introduced in order to incentivize the tax payer to disclose relevant information for the tax assessment. The scope of relevant information is relative to the correction rule, which has a significant connection to the OECD and BEPS. This thesis concludes that in a post-BEPS world, relevant information relates to domestic developments of the correction rule produced by the legislator, case law and the Swedish Tax Agency. Furthermore, this thesis concludes that transfer pricing documentation in full compliance with the Swedish content requirements should greatly mitigate a tax payer’s risk of being subjected to tax penalties. Court rulings from the lower administrative courts regarding tax penalties in transfer pricing demonstrate contradictory views to that of statutory law, case law and preparatory works. These opposing views constitute the current framework of tax penalties in transfer pricing, which is neither sustainable nor appropriate. For this reason, the Swedish tax system requires either extensive case law or statutory reform on the subject. This thesis concludes that statutory reform would perhaps be the most appropriate development in light of certain aspects of the principle of legality. Proceeding from that conclusion, this thesis therefore presents two amendments to the Swedish tax penalty framework in regard to transfer pricing.

Europakonventionen och EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna innehåller båda ett förbud mot att den som blivit frikänd eller dömd straffas på nytt gällande samma sak. Huruvida det svenska systemet där en skattskyldig kan påföras skattetillägg och lagföras för skattebrott gällande lämnandet av samma oriktiga uppgift är förenligt med förbudet har diskuterats och Europadomstolens bedömning av när dubbelbestraffning föreligger har förändrats. Högsta domstolen och Regeringsrätten anser trots förändringen att det svenska systemet är förenligt med konventionen men vissa underinstanser är av en annan åsikt. Uppsatsen syftar till att utreda om det svenska systemet är lämpligt. Lämpligheten bedöms dels med hänsyn till lagstiftarens syften och dels utifrån Europakonventionens dubbelbestraffningsförbud samt Europadomstolens nyare praxis. Syftet är även att klargöra om det utifrån Europadomstolens nyare praxis samt EU-rätt är befogat av underinstanserna att inte följa praxis. Författarens slutsats är att systemet är lämpligt utifrån lagstiftarens syften, eftersom syftena är rimliga och har uppnåtts. Utifrån Europakonventionens krav och Europadomstolens nyare praxis kan systemet dock inte anses lämpligt eftersom systemet enligt författarens mening leder till dubbelbestraffning och därmed inte uppfyller kraven. Underinstansernas beslut kan vidare sägas vara befogade då hänsyn tas till Europadomstolens nyare praxis. Detta eftersom det är antagligt att Europadomstolen skulle komma till samma slutsats som dessa domstolar gjort. Eventuellt kan EU-stadgan tillämpas i en dubbelbestraffningssituation och den ges då även företräde framför intern rätt samt tillerkänns direkt effekt. Det faktum att artikel 50 i EU-stadgan bör leda till att det är fråga om dubbelbestraffning bidrar till att underinstansernas avvikande avgöranden framstår som mer befogade.

Syftet med denna uppsats är att undersöka hur Skatteverket tillämpar bestämmelserna avseende skattetillägg samt hur besluten står sig vid en prövning i domstol. För att kunna svara på syftet har jag valt att undersöka en tredjedel av samtliga domar i Länsrätten Värmland samt Kammarrätten i Stockholm under 2007 till 2008 avseende skattetillägg utan samband med annan måltyp. I uppsatsen har jag utgått från den traditionella juridiska metoden samt valt att inte behandla bestämmelserna avseende skattetillägg i Skattebetalningslagen (1997:483).

Av resultatet från undersökningen framgår att sannolikheten att den skattskyldiges talan i länsrätten skall bifallas är relativt stor. I en fjärdedel av de mål vilka studerats har talan bifallits helt eller delvis. När det gäller avgöranden i kammarrätten sjunker sannolikheten för att den skattskyldiges talan skall bifallas till en tiondel. I en fjärdedel av målen har kammarrätten ändrat länsrättens domslut helt eller delvis. I de fall då Skatteverket har överklagat länsrättens domslut har kammarrätten i drygt tre fjärdedelar av fallen undanröjt länsrättens dom för att sedan i stället påföra den skattskyldige fullt skattetillägg.

Av de domslut vilka studerats från Länsrätten i Värmland samt från Kammarrätten i Stockholm har det framkommit att Skatteverket inte alltid tillämpar skattetilläggsbestämmelserna på ett tillfredsställande eller likformigt sätt. Exempel på detta illustreras b.l.a. av att Skatteverket i ett mål avseende felaktigt uppskov inte tagit hänsyn till att uppgiften gick att rätta med tillgängligt kontrollmaterial från Lantmäteriet. Det har även framkommit att det finns en viss ovilja att ta till sig både nyare praxis och förarbeten vilket framgår tydligt i några domar avseende redovisningsfel. Vad som kan konstateras av dessa domar är dels att Skatteverket inte på ett tillfredsställande sätt tagit till sig av praxis, dels att länsrätten i dessa fall i hög grad förlitat sig på den av Skatteverket gjorda bedömningen.

Med ledning av resultaten från undersökningen anser jag önskvärt att det sker en specialisering vid Skatteverket. Redan idag handläggs exempelvis storbolag vid en särskild enhet. Genom att många beskattningsfrågor är komplexa i sig är det inte alltid rimligt att kräva att den enskilda granskaren både ska vara expert på sitt område och därtill känna till de omfattande skattetilläggsbestämmelserna samt rådande praxis. Den skattskyldige kan däremot kräva att sitt ärende handläggs korrekt. Konsekvenserna av att ett stort ansvar läggs på de enskilda handläggarna kan för det första bli att relativt enkla frågor prövas i länsrätten. För det andra kan i många fall relativt stora skattetillägg såväl vad gäller företag som enskilda påföras av handläggare utan någon större erfarenhet. Det skulle enligt mig främja både rättssäkerheten och tilltron till systemet om skattetilläggsbesluten skiljs från handläggaren.

Avslutningsvis är jag av den åsikten att skattetilläggsbestämmelserna på något sätt måste förändras. Enligt min mening är de största problemen att tillämpningen inte uppfyller kraven på likformighet eller förutsebarhet. I dag kan ett ärende omprövas flera gånger, överklagas ett ärende sker en obligatorisk omprövning innan ärendet sedan går vidare till länsrätten. Skälet till detta förfarande var att det skulle ske en minskning av mål vid domstolarna vilket även skett. Enligt min mening måste det ske en specialisering såväl vid Skatteverket som vid länsrätterna för att uppfylla kravet på en likformig och förutsägbar bedömning. Det kan inte anses vara skäligt att tvistiga ärenden avseende relativt enkla frågeställningar samt redan klarlagda frågor skall behöva gå igenom denna process innan den skattskyldige fått en rättvis prövning. Handläggs ett ärende hela vägen av samma handläggare är sannolikheten ändå stor att utgången förmodligen blir densamma som vid den obligatoriska omprövningen vilket även framgått av de mål som studerats i uppsatsen. Ökar kunskapen och kvaliteten neråt i processen kommer förmodligen skattetilläggen upplevas mer rättvisa samt bli enhetligt bedömda vilket är en förutsättning för att legitimera påförande av skattetillägg i fortsättningen.

 

 

 

Syftet med min uppsats är, dels att utreda vilka huvudsakliga konsekvenser som 2013 års praxis angående ”Ne bis in idem” föranlett för den svenska skatteprocessen, dels att analysera vilka resningsmöjligheter som föreligger för enskilda som drabbats av Sveriges konventions­överträdelser. Ett ytterligare syfte med uppsatsen är att analysera huruvida lagförslagen i SOU 2013:62 uppfyller grund­läggande rättssäkerhetskrav samt att föreslå ändringar till nyss nämnda lagförslag. Innan år 2013 bedömde Högsta domstolen att systemet med dubbla sanktioner inom ramen för skilda förfaranden var förenligt med principen ”Ne bis in idem”, eftersom det saknades ”klart stöd” för att underkänna hela det svenska systemet. I NJA 2013 s. 502 fann Högsta domstolen att det numera finns ”tillräckligt stöd” för att underkänna hela det svenska systemet. Högsta domstolens nya ställningstagande innebär att såväl mervärdeskatt som inkomstskatt och arbetsgivaravgifter omfattas av förbudet mot dubbelbestraffning och dubbelprövning av lagöverträdelser som grundar sig på samma faktiska omständigheter och som riktats mot samma rättssubjekt. I förevarande framställning har jag därför utrett vad 2013 års praxis innebär respektive vilka sammanhängande frågor som fortfarande söker svar. I NJA 2013 s. 746 fann Högsta domstolen dessutom att rättsläget förändrades redan den 10 februari 2009. Att rättsläget förändrades vid nyss nämnda brytpunkt har i efterföljande avgöranden vid såväl Högsta domstolen som vid Högsta förvaltningsdomstolen visat sig vara avgörande för huruvida personer beviljats resning. I denna framställning har jag därför analyserat vilka omständigheter som enligt 2013 års praxis varit avgörande för att resning ska beviljas vid Högsta domstolen respektive Högsta förvaltningsdomstolen. I september 2013 lämnades betänkandet av utredningen om rättssäkerhet i skatteförfarandet (RIS-utredningen) över till regeringen som en direkt följd av 2013 års förändrade rättsläge. Flertalet remissinstanser bl.a. Ekobrottsmyndigheten, Domstolsverket och Skatteverket har lämnat remissyttranden med tudelad kritik. Förevarande framställning innehåller en konsekvens­analys av RIS-utredningens lagförslag. Framställningen innehåller även en analys av huruvida lagförslagen uppfyller grundläggande rättssäkerhetskrav om förutsebarhet och lika­behandling. Jag har i min framställning kommit fram till att lagförslaget inte uppfyller kraven på förutsebarhet eller att lika fall ska behandlas lika. I framställningen föreslår jag därför utifrån ett de lege ferenda-resonemang hur några utvalda risker som ett genomförande av SOU 2013:62 skulle innebära kan undanröjas.

I Europakonventionen finns ett förbud mot att en person skall kunna bli straffad för ett brott där denne redan blivit slutligt dömd eller frikänd. Det innebär alltså i praktiken ett förbud mot dubbelbestraffning, eller som principen också benämns – ”ne bis in idem”. Detta förbud har flera gånger varit föremål för prövning i såväl Europadomstolen som i nationella domstolar. Målen har gällt allt från rattfylleri till miljösanktioner. Det denna uppsats behandlar är dock relationen mellan skattetillägg och skattebrott.

Svensk lagstiftning och praxis kring de parallella sanktionerna har studerats utifrån en komparativ studie med Norge som jämförelseobjekt. Tanken är att jämförelsen i första hand skall ge en fördjupad bild av de svenska förhållandena och den svenska tillämpningen av konventionen samt vad det skulle innebära om Sverige införde ett subjektivt rekvisit i skattetilläggslagstiftningen.

Det svenska skattetillägget syftar till att främja uppgiftslämnandet hos skattskyldiga samt att avlasta åklagarmyndigheten från lindrigare fall av skatteundandragande. Skattetillägg kan bli aktuellt vid lämnande av oriktig uppgift eller vid skönstaxering och påförs enbart på objektiva grunder. Det finns med andra ord inget krav på uppsåt eller oaktsamt beteende från den skattskyldige. Skattetilläggskommittén kom i en utredning med ett förslag om att införa ett subjektivt rekvisit vid påförande av skattetillägg. Detta förslag anammades dock inte av regeringen som dock valde att klargöra och utveckla de redan befintliga befrielsegrunderna innehållande subjektiva inslag. Den främsta skillnaden gentemot den norska motsvarigheten är att man i Norge valt att indela denna i allmän respektive förhöjd tilleggsskatt. Den allmänna tilleggsskatten liknar i huvudsak det svenska skattetillägget, medan det vid den förhöjda tilleggsskatten krävs ytterligare ett rekvisit i form av uppsåt eller grov oaktsamhet. De båda ländernas skattebrottslagstiftning är i det närmaste identisk, vilket innebär att de innehåller såväl objektiva som subjektiva rekvisit.

Den ovan nämnda principen ”ne bis in idem” återfinns i sjunde tilläggsprotokollets artikel 4 och har påverkat avgöranden angående de svenska och norska sanktionssystemen på olika sätt. Det svenska sanktionssystemet har genom avgöranden i såväl Europadomstolen som svenska domstolar inte ansetts strida mot dubbelbestraffningsförbudet. Domstolarna har som främsta argument framhållit att påföljderna skiljer sig åt i sina väsentliga element, genom att skattebrott kräver uppsåt. I Norge går avgörandena från Høyesterett isär beroende på om det handlar om allmän eller förhöjd tilleggsskatt. Även här tar domstolen i första hand sikte på om påföljdernas rekvisit skiljer sig åt. Både de svenska och norska domstolarna har även diskuterat vad som innefattas av begreppen i artikel 4 i sjunde tilläggsprotokollet och artikel 6 samt förhållandet mellan dessa begrepp.

Sverige och Norge tolkar inte konventionens artiklar olika utan skillnaderna beror snarare på nationell lagstiftning. Skulle Sverige införa ett subjektivt rekvisit i skattetilläggslagstiftningen skulle med stor sannolikhet reglerna, i likhet med den norska förhöjda tilleggsskatten, strida mot principen ”ne bis in idem” i Europakonventionen.

Globaliseringen bidrar till en ökad världshandel och medför även ett växande antal gränsöverskridande koncerninterna transaktioner inom multinationella företag. Prissättningen av transaktioner vilka vidtas mellan närstående företag måste ske i enlighet med armlängdsprincipen som om transaktionerna vidtagits mellan två oberoende företag. Skattemyndigheterna kan justera internpriserna i slutet av beskattningsåret i de fall de anser att internprissättningen avviker från armlängdsprincipen och marknadsmässiga villkor. Utöver inkomstbeskattning åläggs företagen att betala tullavgifter i samband med transaktioner vidtagna med närstående företag etablerade utanför EU. I likhet med skattemyndigheterna granskar tullmyndigheterna företagens importpriser i syfte att säkerställa att parternas närståenderelation inte påverkat prissättningen. Båda myndigheterna arbetar således för samma mål, att upprätthålla prissättningens förenlighet med marknadsmässiga villkor. Skatte- och tullmyndigheterna tillämpar dock olika prissättningsmetoder i syfte att uppnå målet. Inkomstskatten baseras på företagens totala inkomster, relaterade till transaktionerna och tullavgiften beräknas baserat på varje specifik transaktion och vara. Det faktum att myndigheterna inkluderar olika tillgångar i de respektive beskattningsunderlagen kan medföra att de bedömer värdet av samma transaktion olika. Varierande bedömningar av samma pris kan vidare medföra krav på olika prisjusteringar i syfte att uppnå marknadsmässig prissättning. Prisjusteringar kan leda till onödiga skattetillägg och liknande straffavgifter. Det föreligger svårigheter för multinationella företag att bestämma transaktionspriser som uppfyller båda myndigheternas i syfte att undvika straffavgifter.     Problematiken är ännu relativt ouppmärksammad av företag i världen. I amerikansk praxis framkommer att möjligheterna är små för företag att förlita sig på dokumentation upprättad för internprissättning, i syfte att styrka tullavgifter och tullvärde. Det är således betydelsefullt att företag upprättar dokumentationer för både internprissättning och tullvärde för att undvika straffavgifter. Dokumentationen utgör huvudsakligt bevis och ligger till grund för bedömningen av huruvida företagen uppfyllt bevisbördan avseende prisernas förenlighet med marknadsmässiga villkor. Företagen bör etablera en öppen kommunikation med de respektive myndigheterna i syfte att minimera risker för missförstånd eventuella framtida prisjusteringar. Det är bättre att förekomma än att förekommas.
The ‘arm’s length principle’ is fundamental to transfer pricing and cross-border intercompany transactions. The principle states that the prices charged for transactions of goods between related parties must be the same as if the parties were unrelated. Simply, the price needs to equal market values. If the Tax Authority finds the pricing to be inconsistent with the arm’s length principle, the price may be adjusted. In relation to cross-border intercompany transactions outside of the EU, companies have to pay customs duty and regard customs values. The Customs Authorities work to ensure that the price has not been influenced by the intercompany relationship. Thus, the Tax and Customs Authorities share the same goal, which is to ensure that the transaction price is consistent with market values. However, the methods of pursuing the goal differ. The Tax Authorities determine the amount of income tax based on the company’s total revenues deriving from cross-border intragroup transactions. The Customs Authorities on the contrary determine the amount of taxable income based on the value of every specific imported product. The authorities usually consider different values and assets when determining the amount of taxable income. Therefore the same transaction price may be evaluated differently by the Tax and Customs authorities. Price adjustments may be made if the transaction price is considered to differ in relation to market values. Thus, the companies may be obligated to pay tax surcharges or similar monetary penalties. The authorities’ different assessments of the same transaction price may result in difficulties for multinational enterprises in their efforts of meeting both requirements. The problem is regarded in varying degrees in different countries. In American precedent the court has determined the opportunities to be low for companies to depend on transfer pricing documentation when supporting customs value. It is important for companies to keep detailed documentation of both transfer pricing and customs valuation. The documentation serve as vital evidence when proving the compatibility of transaction prices with market values. Companies should also establish good communications with the authorities in order to prepare them for potential future price adjustments.  Prevention is better than cure.