Academic literature on the topic 'Skollagen 4 kap. 4§'

<p>I skollagen 4 kap. 4§ anges att grundskolan skall vara avgiftsfri för eleven. Tolkning och</p><p>praktisk tillämpning av skrivningen i ovanstående paragraf kompliceras dock något av att</p><p>tolkningsutrymme lämnas för vad som kan anses utgöra en "obetydlig kostnad".</p><p>Detta arbete syftar till att i en jämförande studie mellan Skolverket, den kommunala</p><p>grundskolans huvudman samt skolledare, studera diskrepanser i tolkningen av begreppet</p><p>"obetydlig kostnad". Arbetet syftar vidare till att studera i vilken utsträckning de olika</p><p>tolkningarna samt den praktiska tillämpningen förhåller sig till varandra. Detta görs genom en</p><p>studie av beslut och ställningstaganden gjorda av Skolverket och kommunal förvaltning, samt</p><p>genom intervjuer med skolledare. Arbetet har avgränsats till att innefatta kommunala</p><p>grundskolor, år 6-9, inom en kommun.</p><p>Resultatet av undersökningen visar att viss variation förekommer skolledare emellan</p><p>beträffande kännedom och tolkning av den muntliga överenskommelse som anges föreligga</p><p>med skolans huvudman. Lokalt utarbetade direktiv för hantering av avgifter medför dock</p><p>samtidigt att skillnaderna i den praktiska tillämpningen över lag är relativt små. De lokala</p><p>tolkningarna av vad som anses utgöra en "obetydlig kostnad" innebär i teorin ett spann mellan</p><p>noll och 100 kronor per elev och termin. Huvudmannens tolkning får samtidigt anses vara</p><p>något mer strikt än vad de riktlinjer som Skolverket utfårdat medger. Resultatet visar likaså att</p><p>en uttalat strikt policy inte behöver innebära att avgifter ej förekommer. Vid ett flertal skolor</p><p>förekommer även aktiviteter av frivillig karaktär där eleverna får stå för en viss kostnad.</p><p>Kostnaderna kan i några av dessa fall eventuellt anses gå utanför de ramar som fastställts av</p><p>Skolverket, detta då Skolverket i de beslut man fattat inte fäst någon vikt vid om aktiviteterna</p><p>varit av frivillig karaktär.</p><p>Ett fastställande av direktiv för tolkning av vad som kan anses utgöra en "obetydlig</p><p>kostnad" kan, under förutsättning att de förankras väl i organisationen, antas minska risken för</p><p>att det på lokal nivå sker en godtycklig eller subjektiv tolkning av begreppets innebörd. Detta</p><p>kan även antas innebära en minskad risk för uppkomst av diskriminering på ekonomisk grund.</p><p>Samtidigt kan det dock inte bortses från den möjliga konsekvensen att skolans möjlighet att</p><p>kunna erbjuda elever vissa former av aktiviteter kan komma att inskränkas, i vissa fall i strid</p><p>med elevers och vårdnadshavares vilja.</p>

Företagare eller konsument? Det är den frågeställning som utgör huvudfrågan i denna bok. I första hand behandlas huvudregeln för bestämningen av skattesubjektet enligt mervärdesskattelagen (1994:200). Analysen gäller huruvida den bestämningen är EU-konform. Problemet som föreligger därvidlag är att mervärdesskattelagen och huvudregeln, 4 kap. 1 §, hänvisar för bestämningen av yrkesmässig verksamhet till begreppet näringsverksamhet i inkomstskattelagen (1999:1229). Är det förenligt med innehållet i huvudregeln i mervärdesskattedirektivet (2006/112/EG) för bestämningen av beskattningsbar person, artikel 9.1 första stycket? Inom ramen för denna huvudfråga förekommer två underfrågor angående begreppet verksamhet och angående eventuell påverkan för huvudfrågan från regler om bestämningen av skatteobjektet.Två bifrågor berörs också, vilka sätter huvudfrågan i ett bredare perspektiv, nämligen beträffande begreppet skattskyldighet. Yrkesmässig verksamhet korresponderar med mervärdesskattedirektivets beskattningsbar person, medan skattskyldighet förutsätter att det har konstaterats att skattepliktiga transaktioner företagits. De båda bifrågorna behandlar frågeställningarna huruvida det är EU-konformt att skattskyldighet används i mervärdesskattelagen för bestämningen av uppkomsten av avdragsrätt för ingående moms och för bestämningen av skyldigheten att momsregistrera sig, medan mervärdesskattedirektivet i dessa hänseenden använder beskattningsbar person i huvudregeln för avdragsrättens uppkomst och räckvidd, artikel 168 a), och i artiklarna 213-216 angående registrering i stället för betalningsskyldighet (vilket skulle utgöra motsvarigheten till skattskyldighet). Den senare av de båda bifrågorna undersöks i första hand avseende kontrollproblem orsakade av att det svenska skattesystemet använder det allmänna skatteregistret eller momsregistret för beskattningsbara personer, beroende på om deras transaktioner är beskattningsbara eller inte mervärdesskatterättsligt sett.Författaren är advokat och boken är en akademisk avhandling för erhållande av juris licentiatexamen vid Örebro universitet.

Förbudsregeln, som sedan 1 januari 2019 finns implementerad i 5 kap. 4 § miljöbalken (1998:808) (MB), ställer krav på verksamheter att inte på ett otillåtet sätt försämra vattenmiljön eller äventyra att vattnet uppnår rätt kvalitet enligt miljökvalitetsnorm. Regelns stränga utformning har gett upphov till många diskussioner och kritiserats av verksamhetsutövare som menar att försämrings- och äventyrandeförbudet riskerar att hindra samhällsnyttiga verksamheter från att bedrivas.  Förbudsregeln grundar sig på Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG (ramdirektivet för vatten) som antogs år 2000, och syftar till att medlemsstaterna ska ha gemensamma mål för en förbättrad vattenmiljö. Sverige implementerade ramdirektivet för vatten i nationell rätt, men fick kritik från kommissionen att reglerna implementerats felaktigt. År 2015 klargjorde EU-domstolen i sitt förhandsavgörande i mål C-461/13 (Weserdomen) hur reglerna i ramdirektivet för vatten ska tolkas, vilket gav Sverige vägledning i rättstillämpningen.  Det kan konstateras att det idag finns en intressekonflikt mellan en hållbar vattenmiljö och verksamhetsutövare. Den nya förbudsregeln i 5 kap. 4 § MB ställer krav på verksamhetsutövare att inte på ett otillåtet sätt försämra eller äventyra vattenmiljön. Försämringsförbudet bedöms på kvalitetsfaktornivå, vilket innebär att endast en miljökvalitetsnorm behöver försämras, med en statusklass, för att en otillåten försämring ska ha skett. Förbudsregeln har även resulterat i en utökad utredningsskyldighet av påverkan på vattenmiljön, vilket leder till en mer utdragen och kostsam tillståndsprocess för verksamhetsutövare. Reglerna om undantag i 4 kap. 11 och 12 §§ vattenförvaltningsförordningen (2004:660) (VFF) kan vara ett sätt för verksamheter att beviljas tillstånd, trots att verksamheten bryter mot förbudsregeln. Det är upp till varje vattenmyndighet och prövningsmyndighet i det enskilda fallet att avgöra om verksamheten kan beviljas tillstånd med stöd av undantagsreglerna i VFF. I dagsläget finns det inget som tyder på att förbudsregeln i 5 kap. 4 § MB hindrar verksamheter från att bedrivas, förbudsregeln förväntas dock försvåra tillståndsprocessen för verksamheter.

Ett fåmansföretags delägare beskattas i enlighet med speciella skatteregler vid utdelning och försäljning i 56 och 57 kap. Inkomstskattelag (1999:1229) (IL). Detta beror på att lagstift- ningen vill hindra att inkomster som egentligen är tjänsteinkomster beskattas i inkomstsla- get kapital, vilket kan hänföras den nära anknytning som delägarna anses ha med företaget. Dessa regler har kompletterats med stopplagsbestämmelser, vilka har som syfte att hindra att fåmansföretagsreglerna på olika sätt kringgås. Ett exempel på en stopplagsbestämmelse är den karensregel vilken återfinns i både 57 kap. 4 § IL och i 57 kap. 6 § IL. Karensregeln stadgar att om ett bolag har upphört att vara ett fåmansföretag eller då dess verksamhet har flyttats och bedrivs i ett annat fåmansföretag, skall bolagen omfattas av en karenstid om fem beskattningsår då fåmansföretagsreglerna fortsatt skall gälla. Angående 57 kap. 4 § IL har ett i år utkommet rättsfall, RÅ 2010 ref. 11, tolkat bestämmelsen. Syftet med uppsatsen är att utreda huruvida 57 kap. 4 och 6 §§ IL uppfyller de ändamål som bestämmelserna har getts. Slutsatsen om 57 kap. 4 § IL är att bestämmelsen har ansetts uppfylla de ändamål vilka be- stämmelsen getts. Det föreligger dock osäkerheter kring tolkningen av 57 kap. 4 § IL, vilket kan härledas dess otydliga utformning. Emellertid har Regeringsrätten i RÅ 2010 ref. 11 tolkat bestämmelsen på så sätt att det får anses att bestämmelsen numera uppfylla sitt syfte. Slutsatsen om 57 kap. 6 § IL är att bestämmelsen inte längre uppfyller det syfte som den hade vid införandet. Detta på grund att den träffar företag som på grund av företagseko- nomiska grunder inte längre anses som ett fåmansföretag. I dessa fall finns det inget kring- gående syfte bakom dessa förfaranden, vilket bestämmelsen är tänkt att stoppa upp.

<p>Sammanfattning</p><p>Den allmänna otillbörlighetsregeln i KL 4:5 är idag den enda återvinningsregel som har ett subjektivt rekvisit. Detta arbete skall dock inte behandla detta rekvisit utan istället fokusera på regelns kanske viktigaste rekvisit, nämligen otillbörlighetsrekvisitet. KL 4:5 är inte subsidiär till de övriga återvinningsreglerna i KL utan har ett brett tillämpningsområde. Denna regel kan komma att tillämpas trots att någon av de övriga återvinningsreglerna är aktuella. Detta om rättshandlingen företagits på ett otillbörligt sätt gentemot konkursboets borgenärer.</p><p>För att återvinning skall kunna ske enligt KL 4:5 krävs att en rättshandling skall ha företagits. Vidare skall denna transaktion ha inneburit att en viss borgenär har gynnats framför en annan borgenär, att egendom undandragits från borgenärerna eller att gäldenärens skulder har ökat. Dessa rättshandlingar är typfallen där konkursborgenärerna kan drabbas av nackdel i förhållande till sin innestående fordran gentemot konkursboet. KL 4:5 innehåller förutom det subjektiva rekvisitet och kravet på nackdel också ett insolvensrekvisit.</p><p>Är dessa rekvisit uppfyllda så skall en otillbörlighetsbedömning göras. Man skall här pröva om otillbörlighetsrekvisitet anses vara uppfyllt. Denna bedömning görs utifrån att man prövar om de olika typfallen av rättshandlingar företagits på ett otillbörligt sätt. Skulle så vara fallet går rättshandlingen åter. Omständigheter som gör att en rättshandling erhåller epitetet otillbörligt kan t.ex. vara att beloppet som transaktionen rör är att anses vara av betydande storlek.</p><p>Detta arbete kommer grundligt att presentera och redogöra för de omständigheter som förarbetena, rättstillämpningen och doktrinen menar påverka otillbörlighetsbedömningen.</p>