Academic literature on the topic 'Sötvatten'

Båtbottenfärger, eller antifoulingfärger, används för att motverka påväxt i form avexempelvis havstulpaner och alger på båtskrov. Färgerna kan antingen ha en kemisk,biologisk, fysikalisk eller mekanisk verkan på de vattenlevande organismerna. De kemisktverkande biocidfärgerna räknas som bekämpningsmedel och måste godkännas av Kemikalieinspektionen innan de får säljas och användas i Sverige. På grund av den lågasalthalten i Mälaren är problemet med påväxt mindre än på exempelvis Västkusten, och avden anledningen kan behovet av att måla båtar som endast färdas i Mälaren medbiocidfärger ifrågasättas. Initiativtagaren och uppdragsgivaren för examensarbetet är Bo Olsson på IKEM, InnovationsochKemiindustrierna i Sverige. Målet med examensarbetet var att analysera kopparläckagetfrån båtbottnar målade med biocidfärger innehållande koppar, att undersöka om läckagetgår att minska med olika täckningstekniker samt att diskutera för- och nackdelar medblästring av båtbottnar för att avlägsna biocidfärgerna helt. För att kunna svara på hur mycket koppar som läcker ut från biocidfärger och om läckaget går att minska med olika täckningstekniker, målades glasburkar på insidan med olika färgkombinationer och fylldes sedan med vatten från Mälaren. Efter en månad analyserades vattenproverna i en atomabsorptionsspektrometer med flamma. Analysresultaten visade ettläckage på 271 mg/m2 för VC 17 och 24,3 mg/m2 för Antifouling Copper Plus för en månad. Från en medelstor fritidsbåt, med en bottenyta på 24 m2, läcker mellan 580 och 6500 mg koppar ut till Mälarens sötvatten på en månad. Från analysen kunde en tydlig minskning av kopparläckaget för de båda studerade täckningsteknikerna ses med ca 60–80 % för Antifouling Sealer och 94–96 % för lamineringsepoxin. Trots att epoxilagret visade på en god reducering av kopparläckaget, rekommenderas Antifouling Sealer då epoxiplaster innehållerdet hormonstörande ämnet bisfenol A. Kostnaden för den mängd Antifouling Sealer som behövs till en medelstor fritidsbåt beräknades till ca 1700 SEK. Förutom att täcka över biociderna är ett annat tänkbart alternativ att blästra bort gamla biocidfärger för att sedan applicera exempelvis en foulingreleasefärg och därefter spola av båtbotten vid behov. Blästringen tar bort problemet med biociderna på båten för gott, men då avfallet läggs på deponi uppkommer ett nytt miljöproblem. Den ekonomiska kostnaden för blästring blir dock högre än om båten täcks med Antifouling Sealer, ca 16 000 SEK exklusive moms, men skulle kunna minskas för båtägarna med hjälp av LOVA-bidrag som delas ut av länsstyrelsen. En annan intressant lösning vore att använda färger som innehåller specifika enzymer som bryter ned de bindemedel organismerna använder för att kunna fästa. Den slutsats som kan dras av detta examensarbete är att det är svårt att utifrån ett miljöperspektiv bestämma den bäst lämpade metoden för att minska kopparläckaget till Mälaren. Varje metod kan medföra nya problem som också behöver utredas och därför bör försiktighetsprincipen följas för att undvika ökande påfrestningar på miljön. Intresset för att förbättra vattenmiljön är dock stort och utbudet på miljövänliga alternativ ökar ständigt.
Antifouling coats are used to prevent fouling, such as barnacles and algae, on boat hulls. With the use of antifouling coatings, fouling can be prevented chemically (with biocides),biologically, physically or mechanically. Coatings containing biocides are counted as pesticides and have to be approved by the Swedish Chemicals Agency before they can besold or used in Sweden. Due to the low concentration of salt, there are fewer problems withfouling in Lake Mälaren than in the water on the west coast of Sweden. This means that antifouling products containing biocides used on leisure boats in Lake Mälaren should be questioned. Bo Olson at Innovation and Chemical Industries in Sweden created the idea for this thesis. The goal was to analyze the copper leakage from boat hulls covered with antifouling coatings containing copper, to research if using different biocide-free coatings can reduce the leakage and to discuss the pros and cons of blasting as a method for removing the biocides. In order to answer how much copper the antifouling colors release into the freshwater and whether the leakages can be reduced by antifouling sealers, glass jars were painted on the inside with different color combinations and was filled with water from Lake Mälaren. After a month, the water samples were analyzed with a flame atomic absorption spectrometer. The results showed a leakage of 271 mg/m2, month for the color VC 17 and 24,3 mg/m2,month for the color Antifouling Copper Plus. From a medium sized leisure boat, with a wetted surface area of 24 m2, between 580 and 6500 mg copper leaks into the freshwater of lake Malaren in one month. The results from the analysis also showed a significant decrease of the copper leakage for both of the studied covering techniques, with 60–80 % for Antifouling Sealer and 94–96 % for the laminating epoxy. Even though the epoxy greatly reduced the copper leakage, Antifouling Sealer is recommended because of the presence of the endocrine disruptor bisphenol A in epoxy plastics. The cost of the amount of Antifouling Sealer needed for a medium sized leisure boat was estimated at SEK 1700. Another possible alternative to antifouling sealers is to blast the boat free from antifouling coatings, cover the boat with, for example, a fouling release coating and then clean it with a pressure washer when needed. Although blasting eliminates the problem with biocides for good, another environmental issue is created when the hazardous waste has to be deposited. The economical cost that comes with blasting is approximately SEK 16 000 excluding VAT for a 24m2 boat, and is significantly higher than if the Antifouling Sealer is applied instead. With financial aids from the County Administrative Board, the cost for the boat owners could however be lowered. Another interesting solution is to use coatings containing enzymes that break down the adhesives the organisms need when attaching to a surface. The conclusion of this thesis is that it is difficult to determine the most suitable method forreducing the copper leakage to Lake Mälaren from an environmental point of view. Each method may result in new problems that need to be investigated further. Therefore, the precautionary method is vital to avoid the increasing stress on the environment. The interest to improve the marine environment is however big and the range of environmental friendly alternatives are constantly increasing.

Sötvatten är en naturlig källa för atmosfärisk metangas. Gasen som bland annat bildasi sjöar och vattendrags sediment stiger upp genom vattenfasen via bubblor och diffusion och når därigenom atmosfären. Metangasen fungerar i atmosfären som en växthusgas då den inverkar på vårt klimat och är den gas som näst efter koldioxid bidragit mest till de sentida förändringara av den naturliga växthuseffekten. Förändringarna orsakas av att de klimatpåverkande gaserna ökar i atmosfären och som följd bidrar till en så kallad förstärkt växhuseffekt med globala temperaturökningar som följd.

I denna studie har metanemissioner till atmosfären undersökts från vattendrag, nämligen Stångån, som rinner genom Östergötland och mynnar ut i sjön Roxen. Anledning till att ett vattendrag valdes beror på att de är relativt outforskade när det gäller metanförekomst. Fem provplatser valdes ut på en sträcka av ca 15 km och undersökningen utfördes genom att tre flytkammare förankrades på vattenytan vid varje provplats. Den generella principen innebär att flytkamrarna fångar upp den transporterande gasen från vattenfasen och som sedan tas upp ur flytkammaren med hjälp av en spruta. Den uppsamlade gasen analyserades sedan genom gaskromatografi där metoden syftar till att separera komponenter för kvantifiering. Övriga ekologiska faktorer som undersöktes var mängd organiskt material i sedimenten, absorbans och ytvattenhastighet. Temperatur, pH och lufttryck kontrollerades kontinuerligt under provtagningarna.

Resultatet påvisade att metanemissioner förekom längs hela provsträckan både genom diffusion och via bubblor. Vattendraget var också övermättat med metan i jämförelse med atmosfären. Stora lokala variationer kunde konstateras samt att en av provplatserna skiljde sig markant från de övriga både när det gällde metanflöde och övriga ekologiska faktorer. Den statistiska analysen visade att absorbans och ytflödeshastighet var de enda ekologiska faktorer som hade ett samband med metanflödet.

Jag anser mot bakgrund av teori och redovisade resulat i denna studie att det kan vara värdefullt med utökade mätningar av metanemissioner i vattendrag. Studien har påvisat att naturlig metanproduktion och flöde förekommer i hela den undersökta sträckan i Stångån och kan därför vara en källa till den idag förhöjda metanhalten i atmosfären. Ett varmare klimat kan i sin tur leda till en acceleration av metanproduktion och som följd ytterligare emissioner till atmosfären som kan leda till ännu större klimatförändringar. På så sätt kan denna undersökning bidra med kunskap om ett komplxt problem som kan öka lokalt, regionalt och globalt.

All life on Earth is based on and is constantly dependent on flows of water through every plant, every animal and every human body. This makes water Earth's most important natural resource. Lack of water can cause enormous suffering to faculty of agriculture, industry and local ecosystem. Although models, research and pure common sense shows the rational and positive in cooperating on shared water resources, it takes time to build up a stable cooperation between the different political states. Although a generalization is not possible, it is possible to find patterns that despite prevailing political situation, there is a willingness and desire to override political differences and seek a sustainable development in the region. Today there is a consensus among scientists that shared water combined with water shortages, often causes political conflicts. These disputes rather get the parties to realize that they are dependent on each other to get the water they need, and that they find ways to cooperate.

This thesis is focused on studies on the environmental fate and methodological improvements for determination of the global contaminants, PCBs and DDTs, and locally discharged phenolics, e.g. 4,5,6-trichloroguaiacol (4,5,6-TCG), and their transformation products. 4,5,6-TCG is released from bleached pulp mills, and was chosen as a model substance, to study its fate and effects in aquatic environments. In a brackish water model ecosystem, 4,5,6-TCG was shown to be transformed via demethylation, dechlorination, and methylation reactions. Marine periphyton exposed to 4,5,6-TCG was shown to form demethylated, brominated and dimeric metabolites. Several of these metabolites were identified and quantified. Also more tightly bound chlorophenolics were recovered from the substrate, after harsh extraction procedures had been applied. Conjugates of chlorophenols in fish bile were determined as useful tracers for monitoring effluents from bleached pulp mills, even in areas far from the discharge point. To facilitate calculations of water concentrations, bile to water bioconcentration factors (bBCF-values) were determined for several phenolics, including also alkali-labile chlorocatechols. PCBs and DDTs, were assessed in Swedish lakes with background exposure of these global contaminants. A methodological study focus on the contamination risks of airborne PCBs, during freeze-drying and storage of dry sediment samples. Eutrophication has been proposed to cause lower levels of pollutants in biota in lakes due to biomass dilution but in this thesis examples of higher levels of PCBs in sediment traps, sediment and in perch, and also in higher fluxes of PCBs to the sediment, were observed. Phytoplankton are supposed to be responsible for most of the transport of the contaminants. The composition of DDTs in soil, sediment traps and in dated sediment cores was studied in some detail. PCBs, DDTs, HCB and HCHs were measured in sediments from 100 reference lakes included in the National Swedish Environmental Program. The lakes have a large variation in lake characteristics, representative for different areas in Sweden. A gradient was observed for sPCB with decreasing levels from the south west towards the north. The results suggests that longrange transport is the dominating mechanism for distribution of the contaminants analysed. In this study the levles of PCBs and DDTs were lower in eutrophic lakes than in oligotrophic lakes, in an area with similar atmospheric exposure.

At the time of the doctoral defense, the following papers were unpublished and had a status as follows: Paper 4: Submitted. Paper 6: Manuscript.

Methane (CH4) and carbon dioxide (CO2) are two greenhouse gases and main drivers of global climate change. Lakes are known to be a source of CH4 and CO2 to the atmosphere. While the importance of these emissions is clear, their magnitudes and regulation are still uncertain due to the scarcity of flux measurement data from lakes. Most previous flux measurements have been carried out on lakes <10 km2 and the extrapolations are not representative of large lakes directly. Recent research has led to a growing recognition of the great importance of lakes as a source of emissions. Still, the relationship between environmental variables, lake properties and seasonal changes and the variability between and within lakes raises several question marks. Larger scale studies of greenhouse gases are needed to determine the spatial and temporal dynamics that exist. In this study, a floating chamber method and manual sampling was used to investigate the spatiotemporal variability and influencing variables of CH4 flux and concentration, as well as dissolved inorganic carbon (DIC) and pCO2aq (partial pressure of CO2 in the water). The sampling was conducted during five weeks in September and October 2020 in three large Swedish lakes. Our results generally showed varying CH4 values between the three lakes, indicating that nutrients affect the amount and emission of CH4. A pattern was found where the CH4 was higher near the shore and at a shallower depth. There was a correlation between CH4 concentration and the environmental variables wind speed and air- and water temperatures. Our DIC values were high in two of the lakes and low in one, all lakes’ DIC differed significantly from each other. The pCO2 did not have any difference within the lakes, and there was no difference between the lakes except in one case. Both DIC and pCO2 correlated with air- and water temperature. This study displays the large spatiotemporal variability within and between large lakes and that representative values for large lakes require more measurements under different conditions to distinguish how greenhouse gases emit and flux between lakes and atmosphere.
Metan (CH4) och koldioxid (CO2) är två växthusgaser och stora drivkrafter för globala klimatförändringar. Sjöar är kända för att vara en källa för CH4 och CO2 till atmosfären. Trots att betydelsen av dessa utsläpp är tydlig är deras storlek och reglering fortfarande osäker på grund av brist på flödesmätdata från sjöar. De flesta tidigare flödesmätningarna har utförts på sjöar <10 km2 och det har påvisats att extrapoleringar inte är direkt representativa för stora sjöar. Ny forskning har lett till ett mer allmänt erkännande av sjöars stora betydelse som källa till utsläpp. Trots detta väcker förhållandet mellan miljövariabler, sjöegenskaper, säsongsförändringar och variationen mellan och inom sjöar flera frågetecken. Storskaliga studier om växthusgaser behövs för att bestämma den rumsliga och tidsmässiga dynamiken som finns. I denna studie användes en kammarmetod och manuell provtagning för att undersöka spatiotemporal variabilitet och miljövariabler som kan påverka CH4 flöde och koncentration, samt upplöst oorganiskt kol (DIC) och pCO2aq (partial trycket av CO2 i vattnet). Provtagningen genomfördes under fem veckor i september och oktober 2020 i tre stora svenska sjöar. Våra resultat visade generellt varierande CH4 värden mellan de tre sjöarna, vilket indikerade att näringsämnen påverkar mängd och utsläpp av CH4. Ett mönster noterades där CH4 var högre nära stranden och på ett grundare djup. Det fanns ett samband mellan CH4 koncentration och miljövariablerna vindhastighet och luft- och vattentemperatur. DIC-värdena var höga i två av sjöarna och låga i en, alla sjöarnas DIC skiljde sig signifikant från varandra. pCO2 hade ingen skillnad inom sjöarna, och det fanns ingen skillnad mellan sjöarna utom i ett fall. Både DIC och pCO2 korrelerade med luft- och vattentemperatur. Studien visar den stora spatiotemporala variationen inom och mellan stora sjöar och att representativa värden för stora sjöar kräver fler mätningar under olika förhållanden för att urskilja hur växthusgaser emitterar och flödar mellan sjöar och atmosfär.

Understanding of natural greenhouse gas (GHG) cycles is crucial for making GHG budgets, which work as basis in climate change and global warming policy programs. Lakes as a source for GHG activity have only recently been included in global GHG budgets, and most studies of lake GHG flux rates are conducted on lakes <10 km2, which only comprise roughly half of the global lake area—making data of large lake flux rates scarce. CO2 and CH4 are the primary contributors of GHGs, and lakes house production processes and receive these gasses via lateral transport. This study utilized a floating chamber method with CO2 sensors to study CH4 and CO2 flux rates from three large Swedish lakes. To do this, chambers were anchored at shallow depth, as well as passively drifted on open water. Sampling was conducted during two periods in the summer 2019, late June–early July and August. For CH4, spatial difference was found between deep and shallow transects within lakes, no temporal difference was found between study periods. Difference between lakes within the deep and shallow chamber groups was found. One possible instance of deep-water ebullition was recorded, and a correlation between CH4 flux rate and water temperature was observed. For CO2, no difference between deep and shallow chambers or measurement periods was found. One instance within the deeper chamber group was found to be different between two of the lakes, despite all three lakes being of different size, depth and trophic state. The study results indicate CO2 water concentrations near saturation with atmosphere during the sampling periods. No correlation between CO2 flux rate and water temperature was observed. Unexpected small-scale variability patterns in CO2 flux was observed while chambers were passively drifting. While some observed patterns for the two gases could be explained by previous findings, some of our observations could not be explained on the basis of previous literature, highlighting the need for further study of GHG flux rates from large lakes.
Förståelsen av naturliga växthuscykler är avgörande för att göra budgetar för växthusgaser, eftersom dessa uppskattningar och budgetar agerar som grund i policyprogram för arbete med klimatförändringar och global uppvärmning. Sjöar har endast nyligen inkluderats i globala växthusgodsbudgetar som en källa för växthusgasutsläpp, och de flesta studier av flödeshastigheter genomförs på sjöar <10 km2, vilka endast utgör ungefär hälften av den globala sjöarealen –vilket leder till att data om växthusgasflöden från stora sjöar saknas. CO2och CH4 är de mest potenta växthusgaserna, och sjöar hyser produktionsprocesser samt tar emot dessa gaser från kringliggande miljöer. Denna studie nyttjade en kammarmetod med CO2-sensorer för att studera CH4och CO2-flödeshastigheter från tre stora svenska sjöar. Detta gjordes dels genom att ankra kammare på grunt djup, och dels genom att låta kammare driva passivt på öppet vatten. Provtagningen genomfördes under två perioder sommaren 2019, slutet av juni-början av juli och augusti. För CH4 hittades rumslig skillnad mellan djupa och grunda transekter i sjöar, men ingen tidsmässig skillnad hittades mellan studieperioder. Skillnader mellan sjöar i de djupa och grunda kammargrupperna hittades. Ett möjligt fall av metanbubblor från djupt vatten registrerades, liksom en korrelation mellan CH4-flödeshastighet och vattentemperatur. För CO2 hittades ingen skillnad mellan djupa och grunda kammare eller mätperioder. En skillnad i den djupa kammargruppen hittades mellan två av sjöarna, trots att alla tre var av olika storlek, djup och trofiklass. Studiens resultat indikerar att koncentrationer av CO2 i vatten var nära mättnad med atmosfären under studieperioderna. Ingen korrelation mellan CO2-flödeshastighet och vattentemperatur observerades. Oväntade småskaliga variabilitetsmönster i CO2-flöde observerades medan kamrar drev passivt. Medan vissa observerade mönster för de två gaserna kan förklaras av tidigare kunskap, kan andra av våra observationer inte förklaras av tidigare litteratur, och detta tydliggör behovet av fortsatt forskning på växthusgasflöden från stora sjöar.

We also thank the METLAKE project funded by the European Research Council (ERC; grant agreement No 725546).

METLAKE (ERC; grant agreement No 725546)

Sedan 2018 har institutionen för akvatiska resurser (SLU Aqua), på uppdrag av Havs- och vattenmyndigheten, utformat en indikator med tillhörande för uppföljning av miljökvalitetsmålet ”Hav i balans samt levande kust och skärgård”. Indikatorn (Hållbart nyttjande av fisk- och skaldjursbestånd i kust och hav) fokuserar på en övergripande status för svenska fisk- och skaldjursbestånd längs kusterna och i haven. Bedömningen baseras på årliga analyser av enskilda fiskbestånds status i rapporten ”Fisk- och skaldjursbestånd i hav och sötvatten”, och anger om bestånden fiskas hållbart eller och ej. Bedömningar för indikatorn har utförts mellan åren 2015- 2022. I föreliggande rapport presenteras en bedömning av indikatorns status för året 2022. Eftersom bedömningarna av nationellt förvaltade fisk- och skaldjursbestånd under 2022 uppdaterats jämfört med tidigare år, innehåller denna rapport två bedömningar. Den ena utgår från den nya modifierade bedömningsmetodiken, och den andra som följer den äldre metodiken och därmed medger en jämförelse av indikatorns status över tid. Av de totalt 72 redovisade bestånden i rapporten "Fisk- och skaldjursbestånd i hav och sötvatten 2022” kunde en bedömning göras för 68 bestånd. Av dessa klassades 35 (48,6 %) som ”hållbart nyttjande”. Indikatorns status var högst i Bottenviken (62,5 % av bestånden klassades som ”hållbart nyttjande”), följt av Västerhavet (52,5 %), och Östersjön (43,5 %). Lägst andel bedömda bestånd klassade som ”hållbart nyttjande” fanns i Bottenhavet (36,4 %). En högre andel bestånd med så kallad analytisk beståndsuppskattning (MSY- konceptet) ger en högre tillförlitlighet i den sammantagna bedömningen av de bestånd som redovisas i indikatorn. Tillförlitligheten för klassningen 2022 är högst i Västerhavet där andelen bestånd bedömda enligt MSY- konceptet är 35%, följt av Östersjön (25%), Bottenhavet (17%) och Bottenviken (11%). Andelen av de totala officiella svenska kommersiella landningarna av fisk och skaldjur som indikatorn omfattar ligger över 99 %. Med utgångspunkt i den äldre metodiken har andelen hållbara bestånd sjunkit något under 2022 jämfört med 2021 (från 52,2 % 2021 till 48,6 % 2022), detta då antalet redovisade bestånd ökat från 69 till 72. I en jämförelse mellan bedömningarna baserade på den äldre och den nya modifierade bedömningsmetodiken ses endast små skillnader i indikatorns status. Antalet och andelen bestånd kategoriserade som ”hållbart nyttjande” under bedömningsåret 2022 var de samma för båda metoderna (35 st, 48,6%). Med den nya metoden kunde emellertid ett bestånd mer bedömas jämfört med den gamla metoden.

Institutionen för akvatiska resurser (SLU Aqua) har på uppdrag av Havs- och vattenmyndigheten, utformat en indikator, Hållbart nyttjande av fisk- och skaldjursbestånd i kust och hav, för uppföljning av miljökvalitetsmålet ”Hav i balans samt levande kust och skärgård”. Indikatorn visar den övergripande statusen för svenska fisk- och skaldjursbestånd längs kusterna och i haven, och baseras på de årliga analyserna av enskilda fiskbestånds status i rapporten ”Fisk- och skaldjursbestånd i hav och sötvatten”, vilken redovisas på webbportalen Fiskbarometern (SLU Aqua 2024). Indikatorn anger om bestånden fiskas hållbart eller ej, vilket i och med denna rapport nu har gjorts för åren 2015-2023. I denna rapport presenteras en bedömning av indikatorns status för året 2023. Metoden för bedömningarna av nationellt förvaltade fisk- och skaldjursbestånd uppdaterades under 2022, vilket har medfört att indikatorn över andelen hållbara bestånd inte längre är fullt jämförbar mellan samtliga år i tidsserien. I en jämförelse i indikatorrapporten för bedömningsåret 2022 mellan den äldre och den uppdaterade metoden var dock skillnaderna i indikatorns status generellt små. I föreliggande rapport baseras indikatorn på den nya metoden och omfattar således endast resultat för bedömningsåren 2022 och 2023. Av de totalt 76 redovisade kust- och havslevande bestånden i rapporten "Fisk- och skaldjursbestånd i hav och sötvatten 2023” kunde en bedömning göras för 67 bestånd. Av de 76 redovisade bestånden klassades 31 (40,8 %) som ”hållbart nyttjande”, vilket är lägre än i rapporten från 2022 då andelen var 48,6 % (35 av 72). Endast bedömningsåret 2019 har visat en lägre andel av hållbart nyttjade bestånd (39,7%) än bedömningsåret 2023. Indikatorns status var högst i Bottenviken och Västerhavet (44,4 % i respektive bedömningsenhet), följt av Östersjön (29,2 %). Lägst andel bedömda bestånd klassade som ”hållbart nyttjande” noterades för i Bottenhavet (7,7 %). Motsvarande för bedömningsåret 2022 för Bottenviken, Västerhavet, Östersjön och Bottenhavet var 55,5 %, 48, 8%, 41,2 %, respektive 33,3 %. Anledningen till att den övergripande statusen försämrats beror bland annat på att europeisk skrubbskädda under 2023 har bedömts som ”ej hållbart nyttjande”, både i Västerhavet och i Östersjön, till skillnad mot 2022 då den bedömdes som ”hållbart nyttjande”. Motsvarade gäller också för sill/strömming i Bottenhavet och Bottenviken, liksom för tunga i Östersjön och kolmule i Västerhavet. Vidare har torskbeståndet i Skagerrak och Nordsjön delats upp i tre nya torskbestånd vilka samtliga har bedömts som ”ej hållbart nyttjande”. Utöver dessa förändringar har några bestånd gått från ”hållbart nyttjande” eller ”ej hållbart nyttjande” till ”bedömning ej möjlig” (till exempel braxen och piggvar i Östersjön). En högre andel bestånd med så kallad analytisk beståndsuppskattning (MSY- konceptet) ger en högre tillförlitlighet i den sammantagna bedömningen av de bestånd som redovisas i indikatorn. Sammantaget för alla fyra bedömningsenheter 2023 var andelen bestånd med analytisk beståndsuppskattning 28%. Tillförlitligheten var högst i Västerhavet där andelen bestånd bedömda enligt MSY- konceptet är 38%, följt av Östersjön (25%), Bottenhavet (15%) och Bottenviken (11%). Andelen av de totala officiella svenska kommersiella landningarna av fisk och skaldjur som indikatorn omfattar ligger över 99 %.

Den europeiska ålen (Anguilla anguilla) klassas idag som akut hotad. En anledning till att den minskat i antal är på grund av vandringshinder, så som vattenkraftverk, som påverkar ålens upp- och nedströmsvandring på ett negativt sätt. Vattenkraften blockerar vandringsvägar och leder till ökad mortalitet då lekvandrande ål har svårt att överleva passagen genom vattenkraftens snurrande turbiner under sin vandring från sötvatten till havet. En åtgärd för att minska mortaliteten i turbinerna är att man fångar och transporterar ål med lastbil förbi vandringshindren. Fångst och transport går till så att ål fångas ovanför vattenkraftverken och förvaras i sump, för att sedan köras med bil eller lastbilstransport förbi vattenkraftverken för att sedan släppas ut. Syftet med denna rapport är att undersöka vilka faktorer som påverkar dödlighet hos ål under fångst och transport, så kallad Trap & Transport. Data i denna studie kommer från Svenska Insjöfiskarenas Centralförbund (SIC), där fiskare tillsammans med transportör har fört protokoll över fångst och transport under åren 2013-2022. Faktorer som vattentemperatur, tid i sump och transporttid testades mot dödlighet. Totalt dog det få ålar under fångst och transport (0,78 %) men vid vissa fångster och transporttillfällen var dödligheten så hög som 10 %. Enligt resultaten är det generellt hög vattentemperatur i kombination med lång sumpningstid som bör undvikas för att minska antalet ål som dör under fångst och transport.

Konnektivitet i kustvatten beskrivs som möjligheten för djur, växter, sediment och organiskt material att sprida sig och passera fritt mellan det öppna havet och kusten, längsgående i kustområden och mellan kustområden och inlandsvatten. Då konnektiviteten har en betydande och bred påverkan på det biologiska, fysikalisk-kemiska, och det hydromorfologiska tillståndet i kustoch havsmiljön, ingår den som en kvalitetsfaktor för bedömning av ekologisk status av ytvatten i kustzonen. Beskrivningen av konnektivitet och hur den ska bedömas i kustzonen är knapphändig i Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter (HVMFS 2019:25). Institutionen för akvatiska resurser vid SLU har därför fått i uppdrag att ge förslag på information om biologisk konnektivitet som rör växter och djur som kan ingå i en revidering av dessa föreskrifter, samt ta fram ett kunskapsunderlag om konnektivitet och fysisk störning i kustzonen. I uppdraget har även ingått att analysera hur fysisk störning påverkar konnektivitet för fisk i både Skagerraks, Kattegatts och Östersjöns kustområden. Vid genomgång av föreskrifterna noterade vi att de saknar information om biologiska aspekter av konnektivitet och vilka rumsliga skalor man ska beakta. De nuvarande bedömningsgrunderna tar inte tillräcklig hänsyn till att konnektivitet antingen kan ske genom aktiv migration av organismer, såväl vuxna som juvenila, eller genom passiv spridning via larver, ägg, sporer, frön och fragment (kapitel 2.1.2). Detta är viktigt att ha i åtanke då fysisk störning i form av bryggor, pirar, buller, båttrafik och annat har olika påverkan på organismer som rör sig genom olika habitattyper aktivt genom migration eller passivt med strömmar. De olika spridningstyperna sker även över olika tidsskalor där aktiva migrationer ofta sker på säsongsbasis och mellan olika livsstadier, medan passiv spridning ofta sker över ett antal veckor när larver och sporer utvecklas i den fria vattenmassan innan de slår sig ner vid lämpligt habitat. Det finns även arter som genomför hela sina livscykler i den fria vattenmassan, till exempel växtplankton som också ingår som en biologisk kvalitetsfaktor att bedöma. Dessutom är det viktigt att särskilja typiska hemområden från maximala migrations- och spridningsavstånd, eftersom hemområden är relevanta för populationsdynamiken, medan de maximala migrations- och spridningsavstånden har större betydelse för den genetiska variationen mellan olika populationer. Likaså är det viktigt att ta hänsyn till hur konnektivitet kan påverkas av ett förändrat klimat. Fiskar har en central roll i de marina ekosystemen. Därför blir konnektivitet av fisk – både mellan kust och hav, inom kustområden samt mellan kust och sötvatten – avgörande faktorer för ekologisk status, både i sötvatten och i kustvatten. Eftersom det främst är fiskar som genomför vandringar mellan kust och sötvatten och kust och hav är det svårt att klassificera parametern 8.3 Konnektivitet mellan kustvatten och vatten i övergångszon och kustnära landområden i föreskrifterna (HVMFS 2019:25) utan att inkludera fisk. Fisk borde därför ingå som en biologisk kvalitetsfaktor även i föreskrifterna för kustvatten (kapitel 2.1.3). Fisk ingår vid bedömning av ekologisk status i havsmiljödirektivet, som geografiskt överlappar med vattendirektivet i kustzonen. I havsmiljödirektivet finns i stället inte konnektivitet med som ett kriterium i ekologiska statusbedömningar. Detta gör att konnektivitet, framförallt gällande fisk, inte beaktas tillräckligt i bedömningarna varför en samordning mellan direktiven måste till. Då konnektivitet främst är en biologisk funktion kopplad till fiskar och andra organismer bör det övervägas om konnektivitet ska ingå bland de biologiska kvalitetsfaktorerna istället för de hydromorfologiska. Sverige är ett av de länder inom EU som har kommit längst gällande bedömning av konnektivitet inom vattendirektivet. Övriga EU-länder tycks mer fokusera på de två andra hydromorfologiska kvalitetsfaktorerna hydrografiskt villkor och morfologiskt tillstånd i sina bedömningar. Detta kan bero på att konnektivitet inte ingår i vattendirektivet men att man i Sverige har valt att lägga in det Sammanfattning som en egen kvalitetsfaktor i föreskrifterna om statusbedömning i svenska kustvatten. Konnektivitet nämns i några sammanhang i andra EU-länder, men är då oftast kopplat till sötvatten med fokus på vandrande fiskar och hinder i form av vattenkraft och andra fysiska strukturer som stoppar vattenflödet. Intresset för att utveckla den hydromorfologiska kvalitetsfaktorn där konnektivitet ingår har vuxit inom EU och ett antal rapporter och vetenskapliga artiklar finns tillgängliga i ämnet (kapitel 2.1.4). Konnektivitet kan mätas på olika sätt och på olika rumsliga skalor. I kapitel 3 sammanfattar vi denna information i ett kunskapsunderlag för bedömning av konnektivitet i kustzonen. Mätning och analys av arters spridning i kust- och havsområden är en utmanande uppgift, och kunskapen inom detta område är fortfarande begränsad. För att analysera och bedöma aktiv migration i framförallt Östersjön och Skagerrak har rumsliga analyser baserade på habitatkartor och information om arters spridningsavstånd använts, likaså märkningsstudier och kombinationer av metoder. För att undersöka passiv spridning har man främst använt en kombination av empiriska data och hydrodynamiska modeller för att undersöka spridningsvägar och uppväxtmiljöer för olika marina organismer och för att identifiera viktiga områden för konnektivitet som till exempel källor och sänkor. I kapitel 3 sammanfattas även konnektivitetsmönster hos några biologiskt viktiga organismgrupper och information om naturliga barriärer som salthalt, djup och temperatur som påverkar spridning av organismer och organiskt material. Få studier har undersökt effekter av fysisk störning på konnektivitet. I kapitel 4.2 beskriver vi studier som gjorts i svenska vatten gällande effekter av fysisk störning på passiv spridning och aktiv migration och i kapitel 4.3 sammanfattar vi information om fysisk påverkan och konnektivitet på några nyckelhabitat. I kapitel 5 beskrivs resultaten av nya analyser med fokus på fisk längs svenska västkusten som gjorts inom ramen av detta uppdrag. Resultaten från dessa studier visar att fysisk påverkan kan ha en betydande inverkan på konnektivitet, särskilt för de arter som är beroende av grunda och vågskyddade områden för sin reproduktion. Denna typ av habitat är särskilt känslig och uppvisar en påtaglig minskning av konnektiviteten till följd av fysisk påverkan. Just dessa områden drabbas mest av förluster i konnektivitet då de har en hög grad av fysisk exploatering, inkluderande bryggor, bojar och småbåtshamnar. Dessutom visade resultaten från vår modellering att makroalger och fröväxter påverkas starkt av fysiska förändringar. Detta understryker vikten av att noggrant utvärdera och hantera fysisk påverkan på arter och livsmiljöer i kustzonen för att bevara och skydda känsliga marina ekosystem och de tjänster de tillhandahåller. Resultaten är viktiga för beslutsfattare och planerare som arbetar med bevarandeåtgärder och förvaltning av dessa miljöer. Det finns betydande kunskapsluckor inom området konnektivitet i kustvattenmiljöer och även inom området fysisk påverkan på konnektiviteten. I kapitel 6 listas dessa kunskapsluckor där bland annat behovet av högupplösta kartunderlag över förekomsten av både organismer och påverkansfaktorer pekas ut, liksom sambanden mellan dessa. Detta gäller för de biologiska kvalitetsfaktorerna bottenfauna, makroalger, fröväxter och växtplankton och för fisk, där fisken inte ingår som biologisk kvalitetsfaktor i kustzonen. Även effekter av ett förändrat klimat och av olika typer av restaureringsåtgärder på konnektiviteten är områden där det finns behov av att förbättra kunskapsläget.

Denna rapport utgör redovisningen av 2022 års elfisken inom delprogrammet Trendstationer Vattendrag; Elprovfiske inom Nationella miljöövervakningens Programområde Sötvatten (Havsoch vattenmyndigheten). Resultat presenteras både översiktligt för året 2022 och i ett trendperspektiv som täcker åren 2007 – 2022. Rapporten ersätter tidigare års Promemorior (PM) som levererats till Havs- och vattenmyndigheten, med syfte att göra rapportering och analyser mer tillgängliga. Delprogrammet Trendstationer Vattendrag utförs årligen på provplatser som ansetts ha förutsättningar för att härbärgera juvenil öring (Salmo trutta). Elprovfiske i Trendstationer Vattendrag har utförts enligt undersökningstypen Fisk i rinnande vatten – Vadningselfiske. Ekologisk status beskrivs enligt bedömningsgrunden VIX (Vattendragsindex). Sammanlagt elfiskas 102 provplatser i 29 vattendrag inom programmet. Samtliga provplatser provfiskades under 2022 och de flesta har fiskats varje år sedan 2007. Totalt fångades 17 fiskarter och en kräftart. Den vanligaste fiskarten var öring, vilken fångades i samtliga vattendrag. Ekologiska trender, baserade på tolkningar av fiskfaunans sammansättning, var överlag stabila över tid. Tätheten av öring minskade dock i flera vattendrag omkring år 2018, vilket också påverkade bedömning av ekologisk status enligt bedömningsgrunden VIX. Ingen tydlig generell återhämtning har ännu kunnat observeras jämfört med år 2016, det genomsnittligt bästa året i tidsserien vad gäller öringtäthet och ekologisk status. Den genomsnittliga ekologiska statusen i vattendragen ligger ändå över gränsen för God status enligt VIX. Det finns dock variation inom alla bedömda variabler mellan och inom vattendrag. Potentiella trendbrott som noteras kring år 2018 tolkas vara potentiellt beroende av torka och/eller höga temperaturer associerade till den extrema sommaren 2018. I några vattendrag verkar öringen vara negativt drabbad i flera år efter 2018, men vidare analyser på ett större dataunderlag behövs för att bedöma effekterna grundligare.

8+fjordar-området är topografiskt väldigt varierande. Vattenutbytet är långsamt och tillförseln av näringsämnen stor. Största delen av näringsämnen stannar kvar i fjordarna. Mest i Havstens- och Hakefjordar där 40-50 % av den lokala näringstillförseln stannar kvar. Utsläppen från jordbruk och skogsbruk är stora i 8+fjordar-området. T.ex. står dessa för 62 % av kvävetillförseln och 69 % av fosfortillförseln till Byfjorden. Men utsläpp från punktkällor direkt till havet är också betydande (21 % av kvävetillförseln och 19 % av fosfortillförseln till Byfjorden). Man har genom en mängd olika tilltag de senaste decennierna försökt sänka utsläppen av kväve och fosfor och även om koncentrationerna av kväve och fosfor fortsatt är höga har halterna av främst kväve sjunkit i 8+fjordar-området. De stora utsläppen av näringsämnen ökar växtplanktonproduktionen och när denna sjunker till botten och bryts ner av bakterier orsakar det syrebrist och höga koncentrationer av giftigt svavelväte i de djupare delarna av fjordarna. I de grundare delarna av fjordsystemet finns grunda vikar med ålgräsängar, blåmusselbankar och klippkuster med tångskogar. Dessa biotoper har förändrats under de senaste decennierna med en ökande påväxt av fintrådiga alger. Den pelagiska miljön (de fria vattenmassorna) är främst påverkad av avrinning av sötvatten från älvar och åar och av inflöde av salthaltigt vatten från Skagerrak genom Marstrandsfjorden och norrut i fjordsystemet. Närsaltkoncentrationen är hög i hela vattenpelaren vilket ses speciellt för nitrat. Detta ger förhöjda klorofyllkoncentrationer även om dessa alltså har minskat betydligt under de senaste decennierna. 8+fjordar-området har länge haft höga koncentrationer av giftiga dinoflagellater, men de senaste decennierna har giftalgsblomningarna minskat betydligt. De flesta områden uppnår nu minst god ekologisk status avseende vinterkoncentrationer av totalt kväve med undantag för By-, Havstens-, Askerö- och Älgöfjordar. Status för växtplankton klassas som hög i nästan hela området. År 2006 kom den amerikanska kammaneten Mnemiopsis leidyi till svenska västkusten. Den är en effektiv predator på djurplankton och kan vissa år minska djurplanktonbiomassan avsevärt under hösten. Detta kan ha allvarliga konsekvenser för överlevnad av fisk och fisklarver som livnär sig på djurplankton. De allra flesta fiskarter livnär sig på djurplankton i larvstadiet. Den bentiska miljön innefattar livsmiljön från de djupa mjukbottnarna till tångskogarnas och ålgräsängarnas topp. 8+fjordar-områdets bentiska miljö kännetecknas av klippstränder med hårdbottnar beväxta med bland annat snärjtång, blåstång, sågtång, sockertång och fintrådiga alger, där blåmusslor och andra evertebrater lever och de djupare delarna täcks av fastsittande bentiska evertebrater som till exempel havsanemoner och havsnejlikor. De djupare sedimentbottnarna hyser grävande evertebrater som livnär sig på den biomassa som sjunker ner från pelagialen. Här dominerar havsborstmasken Scalibregma inflatum, slätbukig Sammanfattning trådormstjärna och pepparmussla. Vatten från Skagerrak strömmar in i 8+fjordarområdet söderifrån och de södra bassängerna inklusive Hake- och Askeröfjordar är normalt syresatta under hela året även i sina djupaste delar, medan de djupa delarna av de nordligare Kalvö-, Borgile-, Koljö- och Byfjordar samt även Havstensfjorden ofta präglas av långvarig syrebrist. I dessa områden försvinner bottenfaunan ofta helt eller befinner sig i någon fas av återkolonisering efter vattenutbyten. Den bentiska miljön hade bättre ekologisk status under 1980- och 90-talet än under det tidiga 2000-talet. De flesta åren därefter visar måttlig status i Hake-, Halse- och Havstensfjordar. I de grunda vikarna har mängden fintrådiga alger ökat betydligt sedan slutet på 1990-talet. Dessa alger bildar påväxt på ålgräs och tång och täta mattor av ruttnande alger på botten vilket försvagar ålgräs och tång och orsaker lokal syrebrist i ängarna. Dessa alger har ökat i biomassa delvis på grund av avsaknaden av betande evertebrater (t.ex. märlkräftor) som i sin tur har minskat i antal eftersom mesopredatorer som t.ex. strandkrabba och läppfiskar har ökat när deras predatorer, som t.ex. torsk, har fiskats bort. Utbredningen av ålgräs i 8+fjordar-området har minskat ganska dramatiskt de senaste decennier, speciellt kring Kungälv och Uddevalla där 80–85% av arean har försvunnit. Status för ålgräs och tång är otillfredsställande eller måttlig i nästan hela 8+fjordar-området. Fiskbestånden i 8+fjordar-området har varit överfiskade under lång tid och liksom i Västerhavets övriga kuststområden är förekomsten av större bottenlevande fisk, främst torskfiskar, mycket reducerad i 8+fjordar-området. Det fanns ett betydande fiske av torsk, näbbgädda, rödspotta, sill och skarpsill i området på 1960- talet men 2004–2008 hade de flesta fisken kollapsat med undantag av fisket på sill och skarpsill som fortfarande fiskas även on mängden landad sill har minskat betydligt från 2014 till 2021. Av alla fångster av sill och skarpsill fiskades i genomsnitt 14 % av sillen och 87 % av skarpsillen med lysfiske. SLU:s undersökningar visar dessvärre inte på någon återhämtning av fiskbestånden under de senaste 20 åren, trots att det riktade fisket efter flera av dessa arter stoppats och det införts ett fiskefritt område i Havstensfjorden. Genetiska studier visar dock att det fortfarande finns ett lokalt lekande bestånd av torsk i området och det har observerats bättre rekryteringar 2016 och 2019. Sportfisket efter havsöring är betydande, men störst är fisket efter makrill både med spö och med dörj. Det finns ingen officiell statistik på landningar men i Fiskeriverkets rapport från 1999 angavs att fritidsfiskets sammanlagda fångster översteg yrkesfiskets för lax och havsöring och vissa arter av plattfisk. Det finns en del vattenbruk i 8+fjordar-området. Företaget Scanfjord är störst, med blåmusselodlingar i yttre Stigfjorden, Havstensfjorden och Koljöfjorden. En rad andra aktörer har odlingar främst i norra delen av 8+fjordar-området och företaget Marine Taste odlar sjöpungar nära Stenungsund. Sjöfåglar är viktiga länkar mellan näringsvävar i havet och på land och de kan vara bra indikatorer på förändringar i de marina ekosystemen. Efter mitten av 1990- talet har ejderpopulationen minskat till hälften och arten är numera (2020) rödlistad som ”starkt hotad” (EN) i både Sverige och Europa. Strandskatan har minskat med omkring 40 % i Sverige de senaste 30 åren och är sedan 2020 rödlistad som "nära hotad" (NT). Troliga faktorer för dessa två arters minskning är minskad mängd och/eller kvalitet, inklusive vitaminbrist, på bytesdjur, ökad utbredning av syrefria bottnar, klimatförändringar, predation och sjukdom. Stora förändringar har också ägt rum hos många måsfågelbestånd de senaste 20–30 åren. Fisktärna och silltrut (på västkusten) har klarat sig bra, medan övriga måsfåglar minskat så kraftigt att de blivit rödlistade. Bestånden av grågås, kanadagås och vitkindad gås har ökat kraftigt de senaste 30 åren. Tillgången på höst- och vintergröna grödor har ökat genom ändrat jordbruk och varmare och snöfattigare vintrar vilket har gynnat gässen. Storskarven var tidigare utdöd i Sverige men under 1980- och 1990-talet spred sig skarven längs den svenska kusten och i 8+fjordar-området etablerades de första kolonier i början av 2000-talet. Det finns ingen regelbunden inventering av storskarv i Sverige men år 2021 räknades 1300 bon i 7 kolonier från Nordre Älvs mynning i söder till Havstensfjord i norr, absoluta majoriteten väster om OrustTjörn. I 8+fjordar-området är storskarvens vanligaste byten smörbult och plattfisk, men även andelen torskfisk och sötvattensfisk är betydande. Knubbsäl, gråsäl och tumlare förekommer i 8+fjordar-området. Knubbsäl och tumlare är de överlägset vanligaste marina däggdjuren medan antalet gråsälar är betydligt färre. Efter att jakten förbjöds och sälarna skyddades, samtidigt som mängden miljögifter minskade, började sälpopulationen längs västkusten återhämta sig under 1980-talet. Knubbsälpopulationen har ökat sedan dess även om virussjukdom (Phocine Distemper Virus, PDV) reducerade antalet betydligt år 1988 och 2002. Under 2010-talets senare hälft uppskattades antalet knubbsälar i Västerhavet till över 20 000 djur. I 8+fjordar-området vistas de flesta sälar på utsidan Orust och Tjörn med mycket färre sälar i själva 8+fjordar-området. Prover insamlade 2015-2016 visade att knubbsälens födoval är helt dominerat av plattfisk (viktandel >70 %) följt av sill, rötsimpa och vitling. Miljögifter finns i stora koncentrationer i vissa delar av 8+fjordar-området, främst i Byfjorden där föroreningar från hamnen länge har varit stora och kring Stenungsund där utsläpp från den kemiska industrin dominerar. Men inom 8+fjordar-området finns även ett stort antal mindre båtvarv och marinor som genom åren har bidragit till giftiga utsläpp främst från båtbottenfärg. I Byfjorden har bottensedimenten höga eller mycket höga koncentrationer av olja, polycykliska aromatiska kolväten (PAH) och PCB. Där är koncentrationerna av TBT, som tidigare användes i båtbottenfärg, och dess två nerbrytningsprodukter DBT och MBT mycket höga. Flera metaller så som zink, kadmium, koppar och nickel finns också i höga koncentrationer. Kvicksilver- och PBDE-halten i blåmusslor överskrider Vattendirektivets gränsvärde för fisk. Dessa föroreningar finns också i Havstensfjorden och Halsefjorden men i lägre koncentrationer. Kring Stenungsund är bottensedimentens halter av hexaklorbensen (HCB) höga eller mycket höga men det avspeglas dock inte i förhöjda HCB-halter i blåmusslor från samma område. Halterna av DBT och MBT är också höga här, medan halterna av TBT inte är förhöjda. Kopparhalten i sediment från Stenungsundsområdet är förhöjda och på en lokal är de långt över Vattendirektivets gränsvärde. Även koncentrationen av PBDE i blåmussla överstiger vattendirektivets gränsvärde. Blåstång från en lokal vid nordvästra Stenungsön har höga eller mycket höga koncentrationer av kadmium, arsenik och koppar. I syrefria bottnar förekommer ingen omblandning av sedimentet av infauna såsom havsborstmaskar vilket gör att lagrade ämnen inte i så hög utsträckning frigörs till vattnet och miljögifter koncentreras som mest i dessa områden. Nedbrytningshastigheten av organiska miljögifter är också betydligt långsammare i en syrefattig miljö än i en syrerik och det kan ta många decennier att bryta ned gifterna. Om syrefria bottnar innehållande miljögifter åter syresätts och omblandningen sätts igång, är det därför risk för kontaminering av kringliggande vatten. Mikroplast som härstammar från den lokala plastindustrin finns i större mängder i bottensedimenten kring Stenungsund. En studie visade att minst 3 miljoner och i värsta fall 36 miljoner polyetylenpellets större än 2 mm, motsvarande 73–730 kg, släpps ut via Stenunge å årligen. När mindre fraktioner ner till 300 µm inkluderades i mätningarna var det totala partikelantalet hundrafaldigt högre. Dessa partiklar har direkt effekt på djur och växter i fjorden. Elfiskeundersökningar visade att 62 % av öring fångade i Stenunge å hade plastpartiklar i magen. Flera invasiva arter har etablerat sig i 8+fjordar-området de senaste decennierna. Den amerikanska kammaneten Mnemiopsis leidyi finns i stora mängder sensommar och höst under de flesta år. Under år med dessa maneter kan de äta upp största delen av djurplanktonbiomassan vilket skapar problem för fisklarver som livnär sig på detta plankton. Stillahavsostronet eller det japanska jätteostronet har observerats på stränder i hela 8+fjordar-området. Dessa ostron kan tränga undan blåmussla när det bildas stora ostronbankar och de europeiska ostronen kan smittas av nya typer av parasiter. Ostronens skal är också vassa och kan orsaka skador på människor som går på bottnen i grunda områden. Mellan 20 och 40 % av 8+fjordar-områdets kustlinje är bebyggd inom 100 meters avstånd till vattenlinjen. I Kungälv och på Tjörn och Orust har bebyggd kustlinje fördubblats på bara 10 år trots förbud mot uppförande av nya byggnader närmre än 100 meter från strandlinjen enligt strandskyddslagstiftningen. 20–25 % av kusten i dessa kommuner är nu bebyggd. Friluftslivet till sjöss har också ökat kraftigt under senare år. Intervjuundersökningar visar att det under 2004 uppskattningsvis fanns totalt 26 600 båtar på svenska västkusten men att antalet har fyrdubblats fram till 2010. Denna ökning av mänsklig närvaro stör på många olika sätt. Pirar eller bryggor kan störa djurs naturliga migrationsrutter längs kusten, speciellt i topografiskt komplexa områden som 8+fjordar-området och större strukturer som t.ex. brofästen eller bortsprängningar och utgrävningar kan ändra vattengenomströmningen. I 8+fjordar-området kan det ha extra stor effekt eftersom vattenutbytet är naturligt långsamt. Fåglar störs kraftigt av snabbgående båtar. Många fåglar undviker ofta platser med mycket trafik under ruggningen och på rastoch övervintringslokaler kan störningar från båtar leda till att de oftare tar till flykt med energiförluster som följd. Marint skräp är ett särskilt stort problem i Bohuslän där stora mängder makroskräp driver i land på grund av havsströmmarna (Jutska strömmen). Detta är faktiskt ett av Europas mest nedskräpade marina områden. 96 % av det marina skräpet längs stränderna i Bohuslän utgörs av plastartiklar, och det vanligaste är snören och linor som till allra största del kommer från fisket. Effekter av skräp på det marina djurlivet är väldokumenterade, t ex insnärjning av marina djur och intag av skräpföremål av fåglar, fiskar och evertebrater. Förlorade tinor, garn och ryssjor utgör också en betydande del av skräpet. Efter intervjuundersökningar uppskattades antalet förlorade hummertinor till 3900 per år på västkusten bara från fritidsfisket. Förlorade fiskredskap fiskar vidare och studier har visat att så mycket som 163 800 humrar och krabbtaskor fångas per år på västkusten i detta spökfiske. Klimatförändringarna leder till att haven runt Sverige blir allt varmare, att kustnära vatten utsötas när nederbörden ändras och att haven försuras när ökade mängder koldioxid tas upp i havet. Varmare vatten tar upp mer plats så havsnivån stiger med stigande temperatur och detta förvärras när polernas fastlandsisar smälter. I 8+fjordar-området ökar ytvattentemperaturen fyra gångar så snabbt som den globala medeluppvärmningen och enligt SMHI har temperaturen ökat med 3,5 °C sedan 1960. Salthalt och skiktning förändras i kustnära miljöer när nederbörden varierar. I svenska kustnära marina miljöer har saliniteten minskat under perioden från 1992, då mätningarna började, fram till ca 2010, men under de senare åren har den ökat så mycket att den nu är tillbaka på samma nivå som 1990. En tredjedel av den koldioxid som släpps ut absorberas av världens hav där den bildar kolsyra. Under industrialiseringen har det globala medel-pH minskat från cirka 8,11 till 8,06, en minskning som motsvarar en ökning i surhet med 30 %. Det finns ingen marin övervakning av pH i 8+fjordar-området men data från danska fjordar visar en försurning som är dubbel så snabb som globala medelvärdet. Av alla belastningar relaterade till klimatförändringarna är det temperaturökningen som har störst effekt på djur och växter i havet. Först och främst förflyttas utbredningsområden för djur och växter mot norr. Torsken i Skagerrak/Kattegatt föredrar temperaturer som är låga jämfört med de medeltemperaturer de upplever i området i dag och den temperaturökningen vi ser i 8+fjordar-området minskar därför torskens lekmöjlighet i området. Ålgräs påverkas också av ökande temperaturer och studier visar att en 5 °C ökning minskar ålgräsets skottäthet. Havsförsurning påverkar främst bottnens kalcifierande arter som kräftdjur, blötdjur och tagghudingar. Till exempel har det visat sig att sjöborrelarvers utveckling försämras av även mycket små minskningar i pH och bottensamhällen påverkas så att både artrikedom och antal individer minskar under försurning.