Dissertations / Theses on the topic 'Språklig variation och förändring'

I den här undersökningen tittar jag närmare på dialektutjämningen i Mora genom en studie av två personers språkliga repertoar. Särskilt studeras individuell variation som grund för språklig förändring. I uppsatsen jämför jag språkbruket hos en äldre och en yngre informant, en mor och en vuxen son, i olika samtalssituationer. Den yngre informanten studeras därtill närmare för att se hur dennes individuella variation i tre olika samtalssituationer kan visa på språkliga förändringar i området. Utifrån undersökningen av informanternas språk kan jag visa att Mora-området präglas av en utjämningsprocess. Denna tar sig uttryck dels i att användandet av den traditionella dialekten minskar, dels i att flera traditionella dialektdrag minskar i användning mellan generationerna. Dessutom visar studien av den yngre informantens individuella variation på samma utjämningsprocess där han är mer dialektal i samtal med mer dialektala samtalsdeltagare medan han blir mindre kategoriskt dialektal och använder färre dialektala drag i andra samtalssituationer. Vidare visar en genomgång av den yngre informantens sociala nätverk kopplat till språkanvändning att den traditionella dialektens domäner minskar. I de sammanhang där traditionell dialekt tidigare var de självklara samtalsspråket gäller inte detta längre på samma sätt.

I den här studien undersöks identitet hos geografiskt rörliga unga kvinnor som flyttat till Uppsala från olika delar av Sverige. Syftet med denna undersökning är att ta reda på vad identitet, dialekt och platsanknytning betyder för informanterna, samt hur de resonerar kring, förhåller sig till och ser på sin identitet i förhållande till dialekt och plats. Undersökningsmetoden är semistrukturerade enskilda djupintervjuer med tio unga kvinnor från olika landskap, i åldrarna 20–30 år. Analysmetoden är en kvalitativ analys av det insamlade intervjumaterialet, med utgångspunkt i tidigare forskning om och teoretiska perspektiv på bland annat identitet, dialekt kontra standardspråk, plats, språklig förändring och mobilitet. Resultaten pekar på att dialekt och platsanknytning fyller en viktig funktion för informanternas identitetskonstruerande, framför allt i form av koppling till rötter och trygghet och en känsla av samhörighet – men de kan också orsaka vara förknippade med stereotyper, fördomar och identitetsmässiga konflikter. Dialekten och ursprunget samt förhållningssättet till dem blir betydelsefulla på nya sätt efter flytten till Uppsala, på både gott och ont. Slutligen visar studien att identifikation med dialekt och plats på ett komplext sätt påverkar hur informanterna konstruerar sina identiteter i olika sammanhang och hur de orienterar sig framgent i livet.

Syftet med denna studie är att belysa vad utvalda läromedel presenterar inom området språklig variation med fokus på sociolekter och multietniskt ungdomsspråk. Studien undersöker vilken syn tillfrågade lärarna har på undervisningen inom språklig variation, samt hur lärare hanterar attityder till språklig variation i sin undervisning. Examensarbetet ämnar belysa betydelsen av undervisningen om språklig variation. Undersökningen utgörs dels av en kvalitativ läromedelsanalys av fyra läromedel, dels av kvalitativa semistrukturerade intervjuer med fyra legitimerade gymnasielärare. Undersökningens material har bearbetats med hjälp av kvalitativa innehållsanalyser. Resultaten från läromedelsanalysen visar att läroböckerna presenterar språklig variation på ett representativt sätt i relation till det centrala innehållet för Svenska 1. Resultatet från intervjuerna visar att lärare undervisar om språklig variation, med fokus på attityder till olika varieteter. Dock vittnar lärarna om att en det fortfarande finns en statusskillnad mellan de olika varieteterna. Uppfattningen om att standardspråket ses vara den varietet som är eftersträvansvärd medans det multietniska ungdomsspråket ses som en varietet som helst ska försvinna. Dock visar denna undersökning att attityder till varieteter belyser det faktum att varieteterna har olika status. Resultatet i denna studie visar att såväl läromedel som lärare framhåller vikten av variation.

Följande studie är baserad på en undersökning med sociolingvistisk inriktning och syftar till att undersöka vad lärare väljer att inkludera i sin undervisning som rör språklig variation. Studien syftar även till att undersöka vad dessa val beror på och vilka konsekvenser dessa val kan tänkas få. Empirin utgörs av en kvantitativ enkätundersökning där lärare har fått delge information om sin undervisning samt sina åsikter och uppfattningar kring begreppet språklig variation. Tidigare forskning visar bland annat att språklig variation, eller snarare brister i kunskap, förståelse och tolerans kring språklig variation kan bidra till att vissa elever inte får samma förutsättningar för lärande. Den bearbetade och analyserade empirin visar att momentet språklig variation ingår i samtliga lärares undervisning i kursen Svenska 1. Det råder en samsyn kring begreppet språklig variation enligt lärarnas definitioner. Det framkommer dock att majoriteten av de tillfrågade anser att momentet får mindre tid och utrymme än andra moment i kursen Svenska 1 och att några av delområdena (lekterna) inom momentet inte inkluderas i samma utsträckning. Valet av stoff påverkas bland annat av elevgrupp, erfarenhet, intresse, aktualitet och den tid man har till sitt förfogande. Momentet språklig variation är en del av alla tillfrågade informanters undervisning och även om momentet inte får lika mycket tid och utrymme som andra moment i kursen Svenska 1, så skattas momentet som viktigt och betydelsefullt. Dessutom kan sägas att informanterna i följande undersökning berör de flest delar av momentet i större utsträckning än vad som först antogs.
The following study is based on a study with a sociolinguistic focus and aims to investigate what teachers choose to include in their teaching regarding linguistic variation. The study also aims to investigate what these choices depend on and what consequences these choices might have.The empirical materialconsistsof a quantitative survey where teachers have been given information about their teaching as well as their opinions about the concept of linguistic variation. Previous research shows, among other things, that linguistic variation, or rather deficiencies inknowledge, understanding and tolerance around linguistic variation can contribute to the fact that some students do not have the same conditions for learning. The worked and analyzed empirical evidence shows that the element of linguistic variation is included in all teachers 'teaching in the course Swedish1. There is a consensus on the concept of linguistic variation according to the teachers' definitions. However, it turns out that the majority of those surveyed consider that the part gets less time andspace than other parts of the course and that some of the sub-areas within the part are not included to the same extent. The choice of material is influenced, among other things, by the group of students, experience, interest, timeliness and the time available to them. The subject linguistic variation is part of all the informants' teaching and although the subject does not get as much time and space as other parts of the course Svenska 1,linguistic variation is considered to be valuable and important. In addition, it can be said that the informants in the following survey includes most parts of thelinguistic variationin their teachingto a greater extent than was initially assumed.

Uppsatsen analyserar tre läromedels definition av läroplanens begrepp språklig variation utifrån en tematisk analys. Syftet med uppsatsen är undersöka hur läromedlen tematiserar språklig variation och vilka skillnader och likheter det finns mellan dem. Uppsatsen utgår från Hellspong & Ledins (1997) analysmodell om innehållets ideationella textstruktur. Analysen visar att de tre läromedlen definierar språklig variation likvärdigt med enstaka skiljaktigheter. De tre läromedlen definierar även språklig variation utifrån svenskämnets mål och syfte från läroplanen.

The aim of this study is to look at the way four teachers in, and five workbooks for, the course Svenska 1/A+B in upper-secondary schools include language varieties in their content. The research is based on qualitative and quantitative analyzes of the workbooks, where words and content are examined, and also interviews with the teachers who presents how they work with language varieties in their education. The results show that language varieties are accepted in school-education at the same time as they are, and have been, alienated in a way. The results also show that language varieties are less prioritized than other areas of education in the same subject.

Vi har under tidigare kurser i ämnet Svenska på Malmö Universitet fått lära oss hur läroplanen styr ämnets bärande delar. Bland annat har Malmgren i sin bok Svenskundervisning i grundskolan från 1996 beskrivit den pedagogiska praktikens förändring. Syftet med denna kunskapsöversikt är att se på vad forskning säger om innebörden av språklig variation i undervisningen för elevers språk och kunskapsutveckling ur ett identitetsperspektiv. Vi ämnar besvara detta med frågeställningen: Vilken betydelse har en språklig variation för elevers identitet- och språkutveckling i språkligt heterogena klassrum? Vi har undersökt och läst olika vetenskapliga artiklar samt forskning på Skolverkets plattform med en avgränsning på 10 år i sökfältet då vetenskap har förändrats över tid samt att en ny läroplan har implementerats, (Lgr 11). Fokuset i forskningen har varit flerspråkighet och dess innebörd i relation till ungdomar samt olika stöttande undervisningsmetoder och arbetssätt i skolan. Resultat ur forskningen visar på att begreppet flerspråkighet blir antonymen till Sveriges tidigare dominerande enspråkighetsnorm och att flerspråkighet numera dominerar i skolan (Skolverket, 2012). Detta menas berika vårt samhälle på olika vis genom att flerspråkigheten ses som en resurs i skolans språkligt heterogena klassrum med möjligheten för alla elever att utveckla sina språkliga kunskaper oberoende av sitt förstaspråk. Att låta elever få utveckla hela sin språkliga repertoar i skolan med användandet av alla sina språkliga resurser är viktigt då det påverkar elevernas identitetsutveckling samt vidare möjlighet för en framgångsrik kunskapsutveckling. Skolverket belyser även med flera forskningsartiklar hur begreppet bör ses som en resurs i skolan då språk är individens viktigaste verktyg för lärande (Skolverket, 2012). Slutsatsen av resultatet är att lärarens närvaro, inställning och attityd till elevernas flerspråkighet påverkar den språkliga variationen i klassrummet samt språket hos eleverna. Eleverna är även medvetna om att de anpassar språket utifrån klassrumssituationoch utformning av undervisning.

Presentation skedde via Zoom i Lund (hemort) under rådande pandemi.

Syftet med denna uppsats är att undersöka Lgr11 och Lpo94:s tal om språklig norm och variation samt att se om någon kunskapssyn går att utläsa. Den metod som används är närläsning, där varje läroplan analyseras med hjälp av begreppsdefinitioner. Läroplanerna läses, tolkas och läses om med så objektiva ögon som möjligt. Den teoretiska ram som utgör arbetet är syner på språklig norm och variation, sociokulturellt lärande och genrepedagogiken. Resultatet av studien är en av många möjliga tolkningar av de svenska styrdokumenten. Resultatet visar att båda läroplanerna ger läraren möjlighet att undervisa om både norm och variation, men Lgr11 är mer explicit i sitt Innehåll och i sin form. Lpo94 utgår ifrån ett sociokulturellt lärande och Lgr11 är influerad av genrepedagogiken. Den största skillnaden mellan de båda är den explicithet som finns i Lgr11 och skiftet från det sociokulturella till det genrepedagogiska. Något som båda läroplanerna har gemensamt är synen på språklig norm och i vilka situationer elever ska kunna använda ett korrekt språk.

Den här uppsatsen studerar variation och likhet i och mellan tolv verk för att identifiera vad som är möjligt och omöjligt i texterna. Materialet är tolv nyutgivna verk på tre svåighetsnivåer frå Myndigheten för tillgängliga mediers lättlästförlag. Verken är litterära prosaverk. De analyseras stilistiskt båe kvantitativt och kvalitativt utifrån tre områden: lexikon och syntax, rytm och interpunktion samt färg och illustration. Resultatet visar att förlagets svårighetsnivåer inte återspeglas när det gäller variation och likhet. Verken klustrar ihop sig mot mitten och uppvisar ett normalfördelningsmönster, där vissa verk intar extrempositioner. Förutom extremverken tycks stilen uppvisa stor återhållsamhet, förutom för enstaka analysenheter per verk. Vilken analysenhet det gäller varierar mellan verken. Det beror antagligen på att verken är hårt normerade. En slutsats att vissa språkliga enheter är enkla att normera användning av, medan andra är stilistiska val öppna för författarna. En annan är att lättlästa verk innehåller variation som inte alltid går att förutsäga.

Denna studie undersöker det möjliga sambandet mellan läsvanor och språklig förmåga hos gymnasieelever. Studien använde en metodkombination, där en enkätundersökning användes för att samla in data om 30 elevernas läsvanor, vilket sedan användes i urvalsprocessen för insamlingen av 10 elevtexter. Resultaten i studien tyder på att goda läsvanor har en positiv effekt på elevers språkliga förmåga i skrivna texter, och på att läsning utvecklar samtliga av de undersökta språkliga aspekterna, variation, språkriktighet och stilistisk anpassning, i samma grad. Sambandet mellan goda läsvanor och hög språklig förmåga är dock inte absolut då resultaten även visade att det fortfarande finns elever som visar låg språklig förmåga trots goda läsvanor, och elever som visar mycket hög språklig förmåga utan att vara frekventa läsare av skön- och facklitteratur. Detta tyder således på att andra faktorer än läsvanor påverkar och kan ha avgörande betydelse för gymnasieelevers språkliga förmåga.

In this dissertation, I examine the correspondence of an upper middle-class family from the early part of the nineteenth century. My aim is to answer questions about correspondence and letter-writing as an everyday event and as a social activity. My principal theoretical framework has been ethnograpy of communication.

My main source is the Eurén-Snellman manuscript collection at Uppsala University Library (UUB, G65). The central figure of this collection is Axel Eurén (1803−1879), who was a clergyman in Dalarna and also a member of the Swedish parliament. The material expands over three generations and includes Axel, his mother, his sister, his wife and Axel’s and his wife Sophie’s three children. In each generation the letter-writing is reciprocal in nearly all relations.

By creating a database of the 2,267 letters that remain from the family correspondence and by extracting meta-commentary about letter-writing I have studied how the family organized their correspondence. From the total collection I have chosen 293 letters during the period 1825−1858. These letters constitute a digitalized corpus that consists of approximately 160,000 words. With this corpus as my principal source, I have examined two different aspects of language use: a structural analysis of each writer’s total sum of letters and a study on address.

Certain findings confirm that letter-writing was based on routine. Traits of orality appear less often in the latter part of the material, a result that is in line with earlier investigations.The dimension of formal−informal language has been interesting to examine in relation to gender. Whereas the women’s writing at a lexico-grammatical level is more informal and natural in style, their need to portray themselves in a virtuous Christian manner seems at the same time to promote a certain kind of formality in expression. The opposite seems to be true for the men.

Denna uppsats behandlar ändelsevariationen -e/-a hos svaga maskulina substantiv från yngre fornsvenska till yngre nysvenska. Syftet är att frilägga de språkliga faktorer som haft en reglerande effekt på de svaga maskulina substantivens variation och förändringsprocess, och i samband med detta beskriva under vilka inom- och utomspråkliga förhållanden en fornsvensk morfologi blir till en nutida. Materialet består av 20 texter skrivna under perioden 1442–1756. Texterna är valda enligt ett antal spridningskriterier i syfte att inkludera utomspråklig heterogenitet i undersökningen. Metoden är variationslingvistisk och för att fastställa de olika faktorernas föränderliga styrka genomförs en s.k. VARBRUL-analys på materialet. Resultatet visar att faktorgruppen satsdelsfunktion ensam har inverkan på ändelsevariationen under yngre fornsvenska, vilket innebär att den ursprungliga kasusdistinktionen nästintill är intakt. Under 1500-talet kvarstår satsdelsfunktion som faktorgrupp med starkast reglerande effekt. Även faktorgruppen genre har en i hög grad signifikant inverkan, då texter i faktorn kansliprosa har en tendens till -e även i funktioner som ursprungligen tog oblik form. Under 1600-talet har en tydlig frekvensförskjutning till förmån för -a ägt rum, och samtliga av undersökningens sex faktorgrupper bedöms som signifikanta för valet av ändelse. Faktorgrupperna pluralfrekvens och genre tycks ha en påtaglig inverkan på variationen.  Under 1700-talet är andelen -a som mest frekvent, och variationen tycks främst inbegripa ord som betecknar konkreta föremål. Detta får till följd att vår tids mage, pinne, stolpe, men skada, våda, skugga sannolikt skall ses i samband med faktorgruppen semantisk kategori.

I äldre svenska bisatser förekommer en rad ledföljdstyper som helt saknas i modernt språkbruk; dels satser där det finita verbet återfinns efter ett objekt och/eller ett infinit verb, s.k. verbfinala strukturer, dels övrig OV-ledföljd där objektet men inte det infinita verbet påträffas högre upp i satsen. Syftet med denna uppsats är att förklara hur och varför bruket av och grammatiken bakom dessa ledföljdstyper förändras i äldre svenska. Materialet består av 32 texter skrivna mellan ca 1290 och 1756 inom ett äldre svenskt språkområde. Ur dessa texter har 4178 bisatser excerperats och analyserats med hjälp av variationslingvistisk metod. Utifrån de empiriska undersökningarnas resultat och uppsatsens teoretiska ställningstaganden – en kombination av generativ grammtik och variationslingvistik – postuleras att det vid två tillfällen i svenskans OV-historia inträffar en förändring i grammatiskt system. Den första sker vid brytpunkten mellan äldre och yngre fornsvenska, då flera typer av nominalfrasobjekt med substantiviskt huvudord förlorar möjligheten att flytta till vänster om sitt huvudverb. Den andra inträffar troligen vid slutet av äldre nysvenska, då även övriga objekt erhåller flyttningsrestriktioner. Ledföljdsvariationen i äldre nysvenska texter beskrivs också som avhängig två distinkta system, vilka antas vara relaterade till formalitetsgrad. Flyttning av particip och infinita verb betraktas som karaktäristiskt för ett mer formellt system. En annan empirisk iakttagelse är att det över tid sker en frekvensförskjutning från OV-ledföljd som är gångbar oavsett satsnivå till bisatsspecifika och verbfinala strukturer. Detta betraktas emellertid inte som relaterat till själva OV-systemet, utan som en konsekvens av att det finita verbets position förändras. Under äldre fornsvensk tid flyttar en bisats finita verb nästan alltid från V° till I°, vilket osynliggör att objektet kan flytta till vänster om det finita verbets basposition i VP. Under yngre fornsvensk och äldre nysvensk tid försvinner flyttning av finit verb succesivt i äldre texter, och bisatsspecifika ledföljder blir således vanligare. Utvecklingen uppvisar också ett diakront samband med det händelseförlopp som traditionellt har associerats med förlusten av V-till-I-flyttning; framväxten av en modern svensk af-ledföljd i bisats.

Denna studie handlar om variation i skriven meänkieli med fokus på variation i ett specifikt drag, h i efterstavelsen (t.ex. saunhaan > sauhnaan 'till bastun'). Tidigare forskning har visat att detta språkdrag påträffas med omfattande variation efter ett särskilt mönster i talspråket (t.ex. Mantila 1992, 2010; Vaattovaara 2009). Syftet med denna studie är att undersöka om, och i vilken omfattning, det mönster som beskrivits för det talade språket också påträffas i skriven text på meänkieli. Studien föranleds av det faktum att meänkieli för närvarande befinner sig i en standardiseringsprocess. h i efterstavelsen i talat språk utgör ett komplext system, som kan uppfattas av vanliga språkanvändare som ”svårt att beskriva”. Hur som helst har tidigare forskning indikerat att användningen av h i talat språk är ganska systematiserat och ett mönster för variationen har utvecklats i en bestämd riktning över tid. Med tanke på denna studie är det av intresse att undersöka om mönstret är liknande i skriftlig form, det vill säga om de enskilda författarna i den undersökta korpusen använder sig av ett liknande system för h i sina litterära verk. Studien har inte som syfte att diskutera språkplanering eller principer för standardisering, utan syftet är att skapa en helhetsbild av språklig variation i användningen av h i skriftspråket. Korpusen består av 43 böcker av 18 olika författare från tre olika decennier (1980–2000). Från varje publikation är de första 5250 orden excerperade om verket innehåller fler ord (barnböckerna, som är kortare och till antalet 18, har excerperats i sin helhet.) Studiens primära fokus besvaras med hjälp av frågorna huruvida det förekommer variation mellan de olika författarna, och vilken typ av variation som förekommer inom de texter varje enskild författare skrivit, även över tid betraktat. Syftet med studien är att avslöja om variationsmönster eventuellt sprider sig, eller om mönstret indikerar lika användningssätt mellan de enskilda författarna. Enligt sociolingvistiska teorier om språklig förändring borde en s.k. undersökning i verklig tid över flera decennier visa huruvida en pågående förändring är på gång. Hypotesen för denna studie (huvudsakligen på basis av Mantila 2010) är, att ett liknande system som påträffas i talspråket också påträffas i skriven form. h i efterstavelsen har en historisk utveckling med många förändringar och är ur ett morfologiskt och fonologiskt perspektiv ett mångfacetterat språkdrag. Studien fokuserar enbart på de sex olika lingvistiska positioner där den metatetiska varianten av h i efterstavelsen kan förekomma, vilket alltid sker i samband med en tonande konsonant exempelvis på följande sätt: 1. Stockholmhiin > Stockholhmiin 'till Stockholm', 2. koulhuun > kouhluun 'till skolan', 3. korjaamhaan > korjaahmaan 'för att städa', 4. Pajalhaan > Pajahlaan 'till Pajala', 5. istumhaan >  istuhmaan 'för att sitta', 6. ymmärtänheet > ymmärtähneet 'har förstått'). Tidigare forskning har ansett denna specifika variant av h med metates vara ”ett varumärke för Tornedalen” och språkdraget har visat ett tydligt mönster för variation i Tornedalen. I denna studie speglas variationen av h‑metatesen i litteraturen på meänkieli mot tidigare forskningsresultat rörande talspråk, där språkdraget undersökts både i svenska och finska Tornedalen. Bengt Pohjanen (med det största antalet utgivningar), tillsammans med tre andra författare har undersökts närmare. Ett intressant resultat är att det förekommer relativt omfattande variation mellan dessa författare, samtliga bördiga från en och samma kommun, nämligen Pajala. I motsats till vad som hävdas i traditionell sociolingvistik stämmer inte här antagandet att författarnas härkomst skulle vara en styrande faktor i författarnas språkliga val. Det allra viktigaste resultatet i studien är att enskilda böcker har under de tre undersökta decennierna visat ett överraskande resultat i fråga om variation under 1980- och 1990-talet, men under 2000-talet har det mönster som påträffats i talat språk systematiserats och tagits i bruk på ett enhetligt sätt i litteraturen på meänkieli mer eller mindre hos samtliga författare. I positionerna 1–4 sker metates systematiskt i mellan 85 – 98 % av fallen, medan den i positionerna 5–6 endast påträffas i 0,8 – 1,4 % av fallen.
This study deals with variation in written Meänkieli, focusing on the variation of one specific feature, h in non-initial syllables (e.g. saunhaan, sauhnaan 'into sauna') which has been found to be rich in variation in spoken language according to earlier research (e.g. Mantila 1992, 2010; Vaattovaara 2009). The aim of this study is to investigate if, and to what extent, the variation patterns found in the spoken variety correspond to literature written in Meänkieli. The study is motivated by the fact that Meänkieli is currently undergoing standardization process. The variation of h in non-initial syllables forms a complex system in spoken language which, as a folk belief, is “difficult to describe”. However, earlier research has indicated that in the spoken language the use of the h is linguistically quite systematically structured and the variation patterns have developed in certain direction across time. In the interest of the present study is to investigate if the pattern is similar in the written form in the chosen corpus, that is, if the individual authors are implementing a similar system in their literary work. The principal aim of this study is not to deal with language planning and principles of language standardization but to form an overall picture of linguistic variation in the use of h in written language. The data consist of 43 books from 18 authors, and from three decades (1980–2000). From each publication, the first 5250 words are extracted into analysis, if the word count exceeds this number (children’s books, 18 included in the corpus, typically do not). The main interest of the current work lies in the question whether or not there is remarkable variation found between the different authors, and what kind of variation may appear within the texts authored by each individual author or across time. The aim of the study is to reveal if the variation patterns possibly scatter, or if the patterns indicate agreement between the individual authors. According to sociolinguistic theories of linguistic change, the so called real time investigation across the decades should indicate if there is an ongoing change. The hypothesis of the research (mainly on the basis of Mantila 2010) is that the variation pattern similar to spoken language is being adopted also in written forms. Since the h in non-initial syllables is both from the point of view of historical development as well as morphological and phonological conditions a very rich feature, this study focuses only on the six linguistic environments concerning the metathetic h variant (e.g. 1. Stockholmhiin > Stockholhmiin 'to Stockholm', 2. koulhuun > kouhluun 'to school', 3. korjaamhaan  > korjaahmaan 'to clean', 4. Pajalhaan > Pajahlaan 'to Pajala', 5. istumhaan >  istuhmaan ' to sit', 6. ymmärtänheet > ymmärtähneet 'have understood'), which always involves a voiced consonant. Earlier research has regarded this particular variant as “the trademark of Torne Valley” which has, on the present Finnish and Swedish side of the area, shown a clear pattern of variation. In this study, the variation of the metathetic h in Meänkieli literature is mirrored against earlier findings from the Torne Valley spoken data. Bengt Pohjanen (with the largest number of publications) together with three other authors have been investigated in more detail. An interesting finding is that there is relatively much variation among authors from one municipality, Pajala. Against the traditional sociolinguistic expectations, the origins of the authors is not a governing factor in linguistic choices. The main outcome of the whole analysis is that during the three decades investigated, individual books have indicated unexpected variation in the 1980s and 1990s, but by the 2000’s the same variation pattern found in spoken language has been more systematically and strongly adopted also into written Meänkieli by more or less all of the authors: in the phonotactic positions 1–4 the metathesis is systematic (85–98 %) while in the positions 5–6 only 0,8 to 1,4 %.

Two categories of sex are considered to not be enough and the use of a masculine pronoun in cases where gender is unknown is said to increase the gaps instead of bringing them together when it comes to gender equality. In 2015, the new word ze (in swedish: hen) was added to the Swedish Academic Glossary and since then the opinions regarding the linguistic change have gone apart. This study aims to provide in-depth knowledge of the gender neutral pronouns ze, the attitudes to and the use of the word in the Swedish language and society. Through a quantitative study with a survey as a method; 226 questionnaires were collected. Then they were analyzed based on the theoretical framework based on a sociolinguistic perspective and queertheory that focuses on normality and deviation. The results from the study show that more than half of the respondents have a positive attitude towards ze. It is primarily in writing that the gender neutral pronoun is used; almost half of the respondents state that they prefer the word in writing situations. Language usage in general affects a persons attitude to the word ze, the more linguistic change someone has accepted, the more likely it is that they start using a future one. The conclusion is that linguistic changes take time, but despite that, ze have been established in the Swedish language and society as a gender neutral pronoun but not as a third gender category.

Denna uppsats behandlar språket i två klassiska barnböcker. Syftet är att avgöra om Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige var så radikalt modern som den än idag ofta anses vara. Studien är en komparativ litteraturstudie som innefattar en jämförelse mellan den nämnda boken och Barnen ifrån Frostmofjället utifrån ett antal olika aspekter av språket. De undersökta dragen är utvalda från fyra närlästa kapitel i vartdera verket men resultaten baseras på verken som helhet. Resultaten visar på betydande skillnader i böckernas stavning men små skillnader i fråga om ordvariation, lexikon och grammatik. Den slutsats som kan dras av studien är att språket i Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige i fråga om modernitet inte skilde sig nämnvärt från den samtida Barnen ifrån Frostmofjället.

This paper examines dialect as a rhetorical means of persuasion. A survey containing inquires about four different Swedish dialects have been handed out mainly in Södertörn University and Stockholm University, in order to research the values and connotations of theese dialects. The four chosen dialects are as following: Göteborgska, Stockholmska, Norrländska and Skånska. The results of the survey are processed and compiled to see which attitudes these values and connotations may indicate to each dialect. These attitudes and values are then discussed in correlation with five rhetorical theories: Attitude as a means of persuation, Ethos, Persona, Rhetorical Agency and Pierre Bourdieu’s theory of Field and Habitus. From this discussion, conclusions are drawn about whether dialect may be used as a means of persuasion. However, the values and attitudes presented from the survey represents only the survey participants, and cannot be regarded as a general opinion. Altough it is a small-scale survey, certain conclusions can be made. The author of this essay concludes that dialect may be used as a means of persuasion, based on the survey results and rhetorical theories presented above. Finally, a critical component for this rhetorical agent is the adjustment of the audience. Without knowing the audiences values and attitudes to the dialect, the outcome of the effect may be hard to predict.

Att undersöka elevlösningar och att ta del av verksamma gymnasielärares erfarenheter rörande elevers användning av modalitetsmarkörer i skrift ger en bild av kvinnliga och manliga gymnasieelevers hållningar gentemot satsers innehåll och eventuella likheter och skillnader skribenterna emellan. Föreliggande studies huvudsyfte är att undersöka frekvens och funktion hos modalitetsmarkörer i elevlösningar hämtade från 2015 års nationella prov i kursen svenska 3 i gymnasiet. Till syftet hör även att granska eventuella likheter och skillnader i frekvens och funktion hos modalitetsmarkörer mellan de kvinnliga och de manliga skribenterna. Studiens bisyfte är att undersöka tillfrågade gymnasielärares erfarenheter rörande kvinnliga respektive manliga elevers användning av modalitetsmarkörer i skrift. För att uppnå syftet formulerat för denna studie kombineras och kompletteras en kvantitativ metod med en kvalitativ metod. Den kvantitativa metoden utgörs av en sammanställning och granskning av frekvens och funktion hos modalitetsmarkörer i 60 elevlösningar jämnt fördelade mellan könen. Studiens kvalitativa metod omfattas av kvalitativa intervjuer med en hög grad av strukturering i kombination med öppna frågor med tre legitimerade svensklärare. Resultaten visar på en låg frekvens av modalitetsmarkörer i både de kvinnliga och de manliga elevlösningarna. Majoriteten av samtliga modalitetsmarkörer signalerar en låg grad av sannolikhet och har således en trolighetsfunktion i satsen. Frekvensen och funktionen hos modalitetsmarkörerna skiljer sig på så vis marginellt mellan de kvinnliga och de manliga skribenternas texter. Den låga frekvensen och trolighetsfunktionen som den mest framträdande i elevers texter bekräftas ytterligare av studiens informanter, vilka vidare delar erfarenheten att modalitetsmarkörer är en viktig komponent i ett nyanserat förhållningssätt. Fynden från den kvantitativa materialbearbetningen och den kvalitativa materialbearbetningen överensstämmer således. Någon större språklig variation utifrån faktorn socialt konstruerat kön kan inte fastställas utifrån de kvantitativa och kvalitativa resultat som presenteras i denna studie.

Den här språksociologiska undersökningen tar reda på hur individer anpassar sitt språkliga uttryck i samband med toalettbesök i privat, offentligt och högtidligt sammanhang, samt deras grad av medvetenhet och normanpassning i känsliga sammanhang. Detta har gjorts genom en enkätstudie där totalt 362 respondenter svarat på både öppna och slutna frågor, vilket har gett både kvantitativa och kvalitativa data. Det empiriska materialet har efter bearbetning jämförts med tidigare forskning och teoretiska perspektiv, vilket utmynnat i resultaten att de allra flesta ackommoderar efter sammanhang och är medvetna om hur de ackommoderar i formella sammanhang. Ytterligare en tendens resultatet visar är att det postmoderna samhället påverkat samhällsutvecklingen mot en mer öppen kommunikationsstil där relationer skapas och samarbete eftersträvas.
This sociolinguistic research examines how individuals adapt their linguistic expression in relation to toilet visits in private, public and formal contexts, as well as their degree of awareness and accommodation in sensitive contexts. A total of 362 respondents, have answered a questionnaire with both open and closed questions, which has given both quantitative and qualitative data. After processing, the empirical material has been compared with former research and theoretical perspectives, concluding that a majority of the respondents accommodate according to context and are aware of how they accommodate in formal contexts. The result also tends to that the postmodern society has influenced the social progress towards a more open style of communication in which relationships are created and cooperation is sought.