Academic literature on the topic 'Upphandlingsrätt'

Uppsatsen behandlar konkurrens- och upphandlingsrätten. Den syftar till att klargöra när det kan uppstå parallell tillämpning av områdena samt att analysera hur de samverkar. Avseende konkurrenslagstiftningen behandlas den s.k. konkurrensbegränsningsregeln, som stadgar att konkurrensbegränsande samarbeten mellan företag är förbjudna. Särskilt behandlas företagsbegreppet och dess avgränsning mot upphandlande myndigheter. Avseende företagsbegreppet kan konstateras att det har givits ett vidsträckt tillämpningsområde genom målet Höfner. I målet fastställde EU-domstolen att företagets juridiska form och finansiering saknar betydelse. Genom målet FENIN har denna tolkning blivit mer snäv. Av målet FENIN följer exempelvis att kommunala företag vid offentliga upphandlingar kan falla utanför företagsbegreppet när de köper in för intern användning. Det framkommer av målet EasyPay att företag som har en koppling till ett allmännyttigt system behöver kunna särskilja sin verksamhet från systemet för att kunna räknas som företag och omfattas av konkurrensreglerna. Målen påvisar att offentliga organ kan undkomma konkurrenslagstiftningen. De visar även att lagstiftningen för att förbjuda konkurrensbegränsande åtgärder inte är tillräckliga. Upphandlande myndigheter kan därför agera konkurrensbegränsande, trots att KL söker förbjuda konkurrensbegränsningar. Det föreligger en skillnad i tillämpning av exempelvis konkurrensbegränsningsregeln, beroende på om det är en privat eller offentlig aktör som agerar. Från en konkurrensrättslig synvinkel är resultatet inte önskvärt, eftersom konkurrensbegränsningar inte är beroende av den som handlar. I uppsatsens kapitel om upphandling sätts fokus på de grundläggande upphandlingsrättsliga principerna: likabehandlingsprincipen, icke-diskrimineringsprincipen, transparensprincipen, principen om ömsesidigt erkännande samt proportionalitetsprincipen. Särskild uppmärksamhet lämnas till det nya upphandlingsdirektivet och dess art. 18 som stadgar konkurrensprincipen. Det kan tänkas att konkurrensprincipen kan komma att fungera som påtryckningsmedel för att upphandlande myndigheter ska ta större hänsyn till konkurrensen.

<p>Rules for damages that are effective are important to create legal security and a public procurement that fulfil economic effectivity. Those rules are effectivly created for example when the demand of evidence is possible for the damaged supplier to fulfil. Yet the rules cannot be too low without leading to an uncertain procurement for the public purchaser. Thus one have to balance the interests of a public purchaser against the interests of a damaged supplier. This balance leads to a public procurement involving rules of damages where the public purchaser cannot escape duty of damages just because the demand of evidence is too hard to fulfil.</p><br><p>Effektiva skadeståndsregler är ett viktigt verktyg för att skapa en rättssäker och ekonomsikt effektiv upphandling. Effektiva skadeståndsregler skapas bland annat genom att de beviskrav som uppställs på den skadelidande leverantören är möjliga att uppfylla. Detta utan att beviskraven för den skull är allt för lågt ställda eftersom något sådant skulle innebära att en osäker upphandlingsprocess för den upphandlande enheten. En avvägning måste således ske mellan den upphandlande enhetens intresse och den skadelidande leverantörens intresse, då en skadeståndssituation inom upphandlingsrätten uppkommer. En avvägning måste vidare ske ifråga om den kategoriseringen av inom- och utomobligatoriskt skadestånd vilken förkommer inom juridiken. Resultatet av detta är att den juridiska kategoriseringen till viss del måste frångås för att täcka de situationer som kan aktualiseras inom upphandlingsrätten. Vidare når uppsatsens författare resultatet att ett användande av överviktsprincipen är en lämplig metod för att undvika att upphandlande enheter som inte efterlevt upphandlingsreglerna undgår skadestånd på grund av de skadelidande leverantörernas bevissvårigheter.</p>

Vilka möjligheter en upphandlande myndighet bör ha att ställa arbetsrättsliga krav vid offentlig upphandling är en omdebatterad fråga. I Sverige infördes i januari 2017 ny lagstiftning om offentlig upphandling, vilken kompletterades i juni 2017 med bl.a. ett krav på att myndigheter, i vissa fall, ska ställa arbetsrättsliga villkor. I uppsatsen undersöks de nya bestämmelserna i LOU, för att utreda när arbetsrättsliga villkor får respektive ska ställas vid offentlig upphandling. Vidare undersöks huruvida bestämmelserna är förenliga med EU-rätten, de grundläggande principerna och LOU-direktivets bakomliggande syften. Av uppsatsen framgår att en upphandlande myndighet kan ta arbetsrättsliga hänsyn på flera olika sätt i olika moment av upphandlingen och att det skiljer sig från upphandling till upphandling vilka villkor som får ställas. Det framkommer även att kraven för att en upphandlande myndighet ska få ställa arbetsrättsliga villkor som fullgörandevillkor vid en offentlig upphandling är att villkoren ska ha koppling till kontraktsföremålet, vara tydliga och framgå av upphandlingsdokumenten, vara förenliga med de EU-rättsliga principerna, och vara möjliga att kontrollera samt följa upp. I vissa fall finns det även ett krav på att en upphandlande myndighet ska ställa arbetsrättsliga villkor såsom fullgörandevillkor. Den upphandlande myndigheten ska ställa arbetsrättsliga villkor vid upphandlingar som överstiger tröskelvärdena, som inte avser sociala eller andra särskilda tjänster och som har påbörjats 1 juni 2017 eller senare, förutsatt att det är behövligt och villkoren går att fastställa. De krav som den upphandlande myndigheten ska ställa, förutsatt att ovan nämnda rekvisit är uppfyllda, är krav på minimivillkor om lön, semester och arbetstid. Nivåerna ska hämtas från ett centralt kollektivavtal som är allmänt tillämpligt i den aktuella branschen. Nivån får dock inte vara lägre än vad som framgår av lag. Om det inte går att fastställa ett av villkoren behöver inte det villkoret ställas, dock ska de andra ställas. Vidare ska villkoren vara proportionerliga och framgå direkt av upphandlingsdokumenten. I uppsatsen framgår dessutom att även om bestämmelserna om arbetsrättsliga villkor går utöver de krav som ställs i LOU-direktivet torde de vara förenliga med EU-rätten och de grundläggande principerna. Bestämmelserna kan dock inte anses vara förenliga med LOU- direktivets kompletterande mål, att skapa ett enklare regelverk. Även om bestämmelserna inte är förenliga med det kompletterande målet är de befogade eftersom syftet med att ställa arbetsrättsliga villkor, att motverka social dumping och oskäliga arbetsvillkor, torde väga tyngre än att till varje pris skapa ett så enkelt regelverk som möjligt.

<p>An investigation of the remedies in the Swedish Public Procurement Law. The result of this investigation shows that the remedies are not satisfactory in upkeeping the Procurement Law. The swedish legislator has not fulfilled the demands of the European Councils Regulations in this area. This results in ineffective use of public funding as well as discriminating actions against private suppliers. I have found that some changes must take place in the legislation and that an electronic procurement procedure makes the legislation easier for both the public and the private parties to understand.</p>

Mot bakgrund av att upphandlingslagstiftningen inte stadgar någon kontraheringsplikt är det upp till den upphandlande myndigheten att välja hur en upphandling avslutas. Ett sätt att avsluta en upphandling är genom att avbryta den. Förutsättningarna för ett avbrytande finns inte uttryckligen reglerat i LOU utan har istället kommit att utvecklas i praxis. I det fall ett avbrytandebeslut blir föremål för överprövning måste den upphandlande myndigheten övertyga rätten om att beslutet vilat på sakliga skäl för att inte bli upphävt. Vad som kan utgöra sakliga skäl råder det i flera fall tveksamheter kring då praxis är spretig och långt från heltäckande. Det i sin tur kan skapa oförutsebarhet eftersom aktörerna inte alltid vet vad de ska förhålla sig till. Idag tycks oförutsebarheten inte ha lika starkt samband med vad som kan utgöra sakliga skäl då avgörandena från domstolarna ändå följer en viss röd tråd. Oförutsebarheten är snarare relaterad till osäkerheten kring om det enskilda fallet omfattas av de skäl som domstolarna tidigare har ansett som sakliga. Som exempel på denna problematik kan anges bristande konkurrens som av samtliga instanser har ansetts vara ett sakligt skäl för ett avbrytande. När det återstår en eller ingen anbudsgivare i upphandlingen är utgången i målet oftast självklar. Men om det istället återstår två eller flera anbudsgivare och skälet bristande konkurrens anförs blir utgången i målet emellertid oviss. Att domstolarna i flera fall också tycks ställa olika beviskrav medför svårigheter att förutspå möjligheterna att nå framgång i en överprövningsprocess. Det i sin tur skulle kunna inverka på rättssäkerheten och troligen processbenägenheten. Möjligheten att avbryta en upphandling är däremot inte villkorslös. Utöver att avbrytandebeslutet kan bli upphävt kan den upphandlande myndigheten dessutom ådra sig skadeståndsskyldighet motsvarande den uteblivna vinsten. Att en upphandling som avbrutits kan leda till höga skadestånd är ett nytt fenomen till följd av den senaste rättsutvecklingen. Eftersom skadeståndets funktion bland annat är att verka preventivt kan den senaste rättsutvecklingen tänkas få konsekvenser på benägenheten att vilja avbryta respektive överpröva avbrytandebeslut. Vidare tycks den lagstadgade motiveringsskyldigheten avseende avbrytandebeslut inte motsvara anbudsgivarnas förväntningar då ett sådant beslut inte tydligt behöver motiveras. Det i sin tur kan ge upphov till onödiga överprövningar. Då det redan finns en bestämmelse om utvidgad motiveringsskyldighet i LOU för vissa typer av beslut, hade det varit önskvärt att även inkludera avbrytandebeslut i den bestämmelsen.

The possibility to declare a contract ineffective was introduced into the field of public procurement through Directive 2007/66/EC. The Court of Justice had called illegal direct award of contracts the most serious breach of Community law in the field of public procurement. Ineffectiveness as a remedy was considered to be an efficient tool against such infringements. The aforementioned directive leaves to each EU member state to decide if the ineffectiveness of a contract implies the cancellation of only the remaining contractual obligations or whether it includes those already performed. If the former approach is chosen, other penalties should be imposed onto the contracting authority, which correlate to the performed contractual obligations. In any case, terminating a contract that has been declared ineffective shortly after it has been signed should in the majority of instances be a fairly simple process. Declaring a contract ineffective at a later stage, however, where the parties have fulfilled some or all of their commitments according to the contract, raises some interesting issues. This paper aims to investigate the meaning of contractual ineffectiveness, in particular when occurring at a later stage, in Swedish public procurement law.