Academic literature on the topic 'Vårdande relation'

Background: In the post-operative phase, the patient's ability to communicate is impaired. The postoperative patient is therefore in great need of that the information given is being individually adapted. Objectives: The aim of this study was to investigate communicative barriers and facilitating factors between the nurse and the patient in postoperative care and to describe areas of improvement. Methods: Literature study consisting of 12 qualitative scientific original articles focusing on communication between the nurse and the patient in postoperative care and the patient's communicative needs and the nurse's approach to this. Findings: The literature study showed that barriers like stressful working conditions led to short or no communication between the nurse and the patient, and that the postoperative care time thereby was prolonged. Different language, dialects, gender, cultural beliefs and socio-economic backgrounds meant that the information from the nurses was not perceived - or interpreted correctly - and that the time spent developing the message increased the workload. Patients who took an interest in their treatment and asked questions, acted as a positive facilitator. In by doing this, the patients increased the likelihood of being helped and communicated with by the nurses. Conclusion: The result of the literature study shows that an established clear communicative interaction between the nurse and the patient, with individualized care, could be perceived by the patient as just as important and desirable as a quick recovery from illness.
Bakgrund: I det postoperativa skedet är patientens förmåga att kommunicera nedsatt. Den postoperativa patienten är därför i stort behov av att informationen som ges är individanpassad. Syfte: Syftet var att undersöka kommunikativa barriärer och underlättande faktorer mellan sjuksköterskan och patienten i postoperativ vård samt beskriva förbättringsområden. Metod: Litteraturstudie bestående av 12 stycken kvalitativa vetenskapliga originalartiklar med fokus på kommunikation mellan sjuksköterskan och patienten i postoperativ vård samt patientens kommunikativa behov och sjuksköterskans förhållningssätt till detta. Resultat: Litteraturstudien visade på att barriärer likt stressiga arbetsförhållanden ledde till kort eller ingen kommunikation mellan sjuksköterskan och patienten samt att den postoperativa vårdtiden därigenom blev förlängd. Olika modersmål, dialekt, kön, kulturell övertygelse och socioekonomisk bakgrund gjorde att informationen från sjuksköterskorna ej uppfattades- eller tolkades korrekt samt att tiden lagd på att få fram budskapet ökade arbetsbördan. Vad som agerade underlättande var patienter som själva var framåt och frågade om sin behandling. Detta resulterade i att dessa patienter fick hjälp samt ökade sannolikheten för kommunikation med sjuksköterskorna. Slutsats: Resultatet av litteraturstudien visade att ett etablerat tydligt kommunikativt samspel mellan sjuksköterskan och patienten, med individanpassad vård, kunde av patienten upplevas som lika viktigt och önskvärt som ett snabbt tillfrisknande från sjukdom.

Vår frågeställning har varit vilka erfarenheter operationssjuksköterskor har om hur de skapar en vårdande relation. Begreppet vårdande relation har som utgångspunkt att man genom att lindra patientens lidande når en relation som är vårdande. En vårdrelation kan vara vårdande eller icke-vårdande, men en vårdande relation kan inte vara icke-vårdande. Stora svårigheter att skapa en vårdande relation som operationssjuksköterska råder idag på operationsavdelningar. För att besvara syftet valdes en kvalitativ ansats med öppna intervjuer som analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Sex operationssjuksköterskor intervjuades vid tre olika sjukhus i södra Sverige. Två olika domäner framstod ur materialet, nämligen patientfokuserade vårdhandlingar och icke patientfokuserade vårdhandlingar. Inom denna grova uppdelning av data uppstod flera kategorier som förtydligar operationssjuksköterskors erfarenheter av hur de skapar en vårdande relation med sin patient. Resultatet visar att operationssjuksköterskorna kunde nå en vårdande relation genom omsorg, ansning, tillit, ansvar, samspel och bekräftelse. Dock fanns även tillfällen då operationssjuksköterskor återberättade skapandet av en vårdande relation genom indirekta vårdhandlingar eller som icke patientfokuserade vårdhandlingar. Möjligheterna operationssjuksköterskan ges att interagera med sin patient och kunna skapa en vårdande relation varierar stort. Organisatoriska hinder behöver övervinnas för att utvecklandet av en vårdande relation skall kunna skapas. Vi anser även att diskussion och reflektion angående etiska aspekter i patientvården för operationssjuksköterskor är viktig. Det medicintekniska kravet är stort på operationssjuksköterskan idag. Det är dock viktigt att hon ges möjligheter att bevara omvårdnadskompetensen. Operationssjuksköterskans eget ansvar att interagera med patienten och tillvarata samt utveckla sin vårdvetenskapliga kompetens är också viktig, inte minst för att minska patienters lidande och undvika vårdlidande.
Program: Specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning mot operationssjukvård

Patienter som har diagnosen schizofreni är inte unikt samlade inom den psykiatriska vården utan finns inom alla vårdspecialiteter. En viktig del av omvårdnadsarbetet hos de sjuksköterskor vilka möter dessa patienter är etablerandet av en vårdande relation med dem. Det är i denna relation som omvårdnaden tillämpas. Syftet med studien var att sammanställa och belysa forskning som beskriver sjuksköterskans vårdrelation med en patient som har diagnosen schizofreni. I en systematisk litteraturstudie granskades och analyserades åtta vetenskapliga artiklar vilket resulterade i tre huvudteman relaterade till vårdrelationen: ´etablera en vårdande relation´, ´främjar utvecklingen av vårdrelationen´ samt ´hämmar utvecklingen av vårdrelationen´. Innehållet i dessa teman framhäver att vårdrelationen är ett komplex fenomen bestående av många aspekter. Genom en förståelse utav dessa aspekters proportioner samt påverkan kan de utav sjuksköterskor ägnas medvetna åtgärder i syfte att stärka relationen till patienten och öka kvaliteten på omvårdnaden.

Bakgrund: Närstående till patienter med psykisk ohälsa och patienter med psykisk ohälsa upplever att det är svårt att få god vård. Bristande kommunikation var en del som gjorde vårdandet sämre. Patienter upplever sig kränkta eller diskriminerade av vården. Syfte: Att beskriva sjuksköterskors upplevelser av att vårda patienter med psykisk ohälsa. Metod: Systematisk litteraturstudie enligt Evans (2002), där 12 kvalitativa vårdvetenskapliga artiklar har analyserats med en beskrivande ansats. Resultat: Sjuksköterskor upplevde att kommunikation var viktigt inom vårdandet, även relationer var viktiga, både till patienter och till patienters närstående. Att upprätthålla en god relation och god kommunikation var delar sjuksköterskor upplevde som svåra, om det inte lyckades kunde sjuksköterskor uppleva att de misslyckats med vårdandet. Slutsats: Sjuksköterskor upplevde att kommunikation och att skapa en relation är viktigt mellan sjuksköterskor och patienter för att vårdandet ska ge förutsättningar för en god vård. Lyckades in en relation skapas upplevde sjuksköterskor ofta att vårdandet misslyckades. Viktigt var även att närstående som ville vara delaktiga i vårdandet tilläts vara involverade för det kunde gynna vårdandet. Bemötandet sjuksköterskor ger kan således ses som en grundläggande del som behöver förbättras för att vårdandet ska upplevas bättre för alla involverade parter.
Background: Relatives to patients with mental illness and patients with mental illness experience that it’s hard to get proper healthcare. Lack of communication was a part of the issues that made the healthcare worse. Patients expressed being discriminated against by the healthcare. Aim: To explore nurse’s experiences of working with mental health patients. Method: Systematic literature review with a descriptive synthesis following Evans (2002), twelve qualitative research articles were analysed with an inductive approach. Result: Nurses experienced that communication was an important part of the care, relations were also an important part for the healthcare, both to patients and to relatives of the patient. If this didn’t occur nurses would experience that the healthcare had failed. Conclusion: Nurses experienced that communication and creating relationships between patients was monumental for the outcome to be good. Did this not succeed, nurses felt that they’d failed. It was also important that relatives of the patient could get involved in the healthcare, since it could benefit the recovery of the patient. How nurses treated both patients and relatives were then a good start in getting improvements for how the treatment could be improved for everyone.

Bakgrund: I Sverige ska vårdcentraler erbjuda grundläggande vård vid behov till alla samhällsmedlemmar. Vårdcentraler kan vara de första instanser föräldrar kontaktar när hälsoproblem uppstår hos deras barn. Föräldrar har en central roll i sina sjuka barns liv. Deras delaktighet vid vårdsituationer är betydande för att barn ska känna sig trygga. Tryggheten stärks av en förtroendefull relation mellan förälder, barn och vårdpersonal. Syfte: Att beskriva distriktssköterskors erfarenheter av vårdande relationer med föräldrar på vårdcentral. Metod: Semistrukturerade intervjuer med induktiv ansats. Datamaterialet bestod av tio individuella intervjuer med distriktssköterskor på vårdcentral. Analysen utfördes med hjälp av kvalitativ innehållsanalys. Resultat: I analysen framkom att distriktssköterskor arbetar för att främja den vårdande relationen genom att möta föräldrar, att stödja föräldrar samt att verka för en trepartsrelation. Slutsats: Distriktssköterskors erfarenhet av den vårdande relationen med föräldrar på vårdcentral innebär att möta föräldrar antingen genom fysiskt möte eller i telefonrådgivning. Det framkommer att det finns en komplexitet i mötet med föräldrar som påverkar utfallet av den vårdande relationen. Om en vårdande relation etableras främjas samarbetet vilket stärker föräldrarna till att utföra egenvård.

Personer med måttlig eller svår demenssjukdom förmedlar känslor, tankar och behov utifrån nedsatt kognitiv och emotionell förmåga. Då sjukdomen innebär annorlunda kommunikation och uttryck försvåras samspelet med vårdaren vilket kan minska välbefinnande och öka lidande. Syftet med denna litteraturstudie var att belysa hur sjuksköterskan kan stödja demenssjuka personers upplevelser av identitet, integritet och välbefinnande. Sökningar av artiklar gjordes i databasen Cinahl och kvalitetsgranskningen resulterade i att sju artiklar inkluderades i studien. Artiklarna analyserades med kvalitativ innehållsanalys. I resultatet framkom det vårdande mötet som gränsöverskridande samband av fem teman. Kärnan bestod i att bjuda in och närvara som grund för bekräftelse vilken länkades samman med fyra överlappande teman. Dessa var att främja för identitet och integritet, att återkoppla för historiskt sammanhang mot tidigare rollidentitet, att sörja för meningsfullhet genom samvaro och interaktion och att skydda mot utsatthet och sårbarhet. Författarnas slutsats var att det vårdande mötet gav upplevelser av glädje, humor, ökad funktion samt upplevelse av identitet, integritet, välbefinnande och minskat lidande.

Många människor drabbas varje år av en obotlig sjukdom och kan komma till ett stadium där de vårdas i livet slutskede. Den förändrade tillvaron som människor erfar som sjukdomen orsakar kan medföra en sårbarhet och ett beroende av sin omgivning. Detta kan leda till ett sjukdoms- eller vårdlidande. Syfte var att undersöka hur patienten upplever lidande i livets slutskede och hur sjuksköterskan kan lindra patientens lidande. Metod som valdes var en litteraturöversikt, där tretton kvalitativa artiklar och en kvantitativ artikel granskades och analyserades. Analysmetod utgick ifrån Fribergs modell (2012). Fyra teman skapades utifrån den analyserade datan: upplevelser av lidande, rätten att bestämma över sitt eget liv, vikten av en vårdande relation och existentiella frågor och behov av stöd. Resultatet visar hur patienterna upplevde sitt lidande i livets slutskede och hur sjuksköterskorna kunde påverka patienternas välbefinnande och lindra lidandet. Detta genom sjuksköterskornas förhållningsätt, stöd och genom ömsesidig kommunikation utifrån den vårdande relationen.

Demenssjukdom är vanligt förekommande inom distriktsjukvård. Tidigare forskning om demenssjukdom har framförallt inriktat sig på arbetsmetoder i vården. Sjuksköterskors upplevelser av det vårdande mötet och samtalet med personer med demenssjukdom är fortfarande relativt obeforskat. Att kunna sätta sig in och förstå livsvärlden hos en person med kognitiv svikt kräver stor kunskap och lyhördhet hos distriktssköterskan. Om förståelse inte finns för sjukdomens konsekvenser och hur det nära mötet kan skapas minskar sannolikheten för att distriktsköterskan skall kunna ha ett vårdande möte eller samtal. Syftet med studien är att öka förståelsen för det vårdande mötet och samtalet med personer med demenssjukdom. Att beskriva hur distriktssköterskor upplever mötet och samtalet med dessa personer samt hur det vårdande samtalet kan ge förutsättningar för att närma sig personens livsvärld. Fyra distriktssköterskor och fyra sjuksköterskor i fyra olika kommuner verksamma inom kommunal hälso- och sjukvård intervjuades. Metoden var kvalitativ med fenomenologisk inriktning och livsvärldsfokus. De transkriberade texterna har analyserats med innebördsanalys. Fem olika teman framträdde: att se personen bakom sjukdomen, visa förståelse för personens verklighet, att skapa en nära relation, personliga resurser som möjliggör det vårdande samtalet och det positiva mötet skapar kraft. Resultatet visar att för att kunna ha det vårdande mötet och samtalet behöver distriktssköterskan närma sig personens livsvärld och se personen bakom sjukdomsdiagnosen. För ett ömsesidigt möte och en nära relation behöver distriktssköterskan visa förståelse samt bekräfta de upplevelser och känslor som personen uttrycker. Att ha kunskap om de kommunikativa begränsningar som demenssjukdom innebär, samt en förståelse för hur det vårdande mötet kan minska konsekvenser av dessa begränsningar, är av stor vikt för distriktssköterskan. Vidare visade det sig att personliga resurser såsom humor och glädje kan användas och stärka relationen mellan personen med demenssjukdom och distriktssköterskan.