Academic literature on the topic 'Vårdslöshet'

När ett transportavtal föreligger är transportörens viktigaste uppgift att transportera godset till bestämmelseorten. Men det är också viktigt att transportören vårdar godset, ansvarar för att uppgifterna i konossementet stämmer och ansvarar för att godset utlämnas till rätt mottagare. Om transportören inte fullgör sitt transportåtagande på avtalat eller godtagbart sätt föreligger ett kontraktsbrott och transportören kan bli skadeståndsskyldig.  Normalt krävs det att en avtalspart har orsakat skada genom vållande för att denne ska bli skadeståndsskyldig. För att kunna avgöra i ersättningsfrågan krävs det att man bestämmer huruvida ett vårdslöst handlande är att betrakta som enkel eller grov. Ett vårdslöst handlande definieras som ett oaktsamt eller försumligt handlande. Vad som definieras med grov vårdslöshet är desto mer svårtolkat då begreppet skiljer sig mellan olika rättsområden. Inom transporträtten verkar det dock som om ett vårdslöst handlande av mycket allvarligt slag betraktas som grovt. Då det inte är helt riskfritt att ingå avtal är det många transportörer som försöker skydda sig genom att inkorporera friskrivningsklausuler i sitt avtal. Friskrivningsklausuler är avtalsvillkor där en avtalspart till exempel kan begränsa eller utesluta sitt skadeståndsansvar vid ett eventuellt kontraktsbrott. Avtalsparten försöker således åstadkomma ett skydd för händelser som ännu inte har inträffat. Många gånger används friskrivningsklausuler för att totalt friskriva sig från ett skadeståndsansvar, även i de fall grov vårdslöshet eller uppsåt föreligger. Det hävdas att det finns en avtalsrättslig princip som stadgar att en friskrivning från grov vårdslöshet och uppsåt inte är tillåtet vilken har fått stöd i såväl lagstiftning som rättspraxis. I både Sjölagen (1994:1009) och Lag (1974:610) om inrikes vägtransport stadgas att en ansvarsbegränsning inte är tillåten då grov vårdslöshet eller uppsåt föreligger. Men lagarna kan också frångås om särskilda omständigheter gör det skäligt. Syftet med denna uppsats är således att närmare undersöka om denna rättsprincip är generell eller om det finns situationer då en sådan friskrivning skulle kunna vara tillåtet i transporträttsliga kommersiella förhållanden. Genom att domstolarna är ovilliga att jämka eller åsidosätta avtalsvillkor, och således inskränka i avtalsfriheten i kommersiella förhållanden, indikerar på att en friskrivning av aktuellt slag skulle kunna vara tillåten. Det verkar också som att en friskrivning från grov vårdslöshet eller uppsåt, som annars skulle vara otillåten, skulle kunna bli tillåten i de fall den skadelidande avtalsparten har möjligheten att skydda sig själv genom exempelvis en sakförsäkring.

De så kallade borgenärsbrotten i 11 kap. brottsbalken (1962:700) (BrB) ställer upp tre objektiva rekvisit, vilka ska vara uppfyllda för att ett brott ska föreligga. Rekvisiten har utformats på skilda sätt beroende av brottstyp och är: handlingsrekvisitet, tidsrekvisitet samt effektivitetsrekvisitet. Tidsrekvisitet benämns även obeståndsrekvisitet, vilket har en objektiv och en subjektiv sida. Med rekvisitets objektiva sida åsyftas konkurrensrättsliga regler och rekvisitets subjektiva sida innefattar att ett brott gjorts avsiktligen. Det är sedan tidigare klarlagt att det råder en viss problematik vad gäller rekvisitets subjektiva sida, då det måste bevisas att insikt eller vårdslöshet förelåg hos gärningsmannen. I vissa fall ska det även bevisas att anledning till misstanke om insikt eller vårdslöshet förelåg vid gärningens utförande. Bevissvårigheterna har emellertid motsvarigheter på rekvisitets objektiva sida. Mot bakgrund av att det i flertalet fall saknas bokföring eller i annat fall en bristfällig sådan är det problematiskt att fastställa en tidpunkt för när gärningsmannen kom på obestånd. I sådana fall blir bevissvårigheterna alltför omfattande och straffrättsligt ansvar kan inte utdömas. Då en obeståndsbedömning inte sker vid bokföringsbrott kan lagföring i flertalet fall ske härför. Studiens syfte är att undersöka vilken problematik som föreligger vid tillämpning av oredlighet mot borgenär och vårdslöshet mot borgenär. För att uppnå syftet och besvara de frågeställningar som ställts upp har i huvudsak den rättsdogmatiska metoden nyttjats. Vidare har inslag av den rättspolitiska metoden använts i de lege ferenda-perspektiv. Den första frågeställningen lyder: vad tillmäter domstolen i Sverige betydelse vid bedömningen av handlingsrekvisitet, obeståndsrekvisitet och effektivitetsrekvisitet i 11 kap. 1 § 1 st. BrB och 11 kap. 3 § BrB. Denna besvaras i studiens analytiska del, vari det framhålls att obeståndbedömningen inte skiljer sig åt beroende av bestämmelse. Det råder enighet om att obestånd föranleder oklarhet och någon enhetlig definition av begreppet finns inte. Domstolen tar bokföring i beaktning vid en bedömning, men när en sådan saknas blir bedömningen allt mer problematisk. Vidare undersöks vad domstolen lägger vikt vid när en bedömning av handlingsrekvisitet och effektivitetsrekvisitet sker. Vad gäller det förstnämnda gör domstolen snarare ett fastställande att ett avhändande skett än en redogörelse för vad som tillmäts betydelse. Vad gäller effektivitetsrekvisitet lägger domstolen stor vikt vid om gärningsmannen i betydande omfattning försämrat den förmögenhetsrättsliga ställningen. Samtliga rekvisit är emellertid kumulativa, varför domstolen beaktar dessa när en bedömning sker. Den andra frågeställningen lyder: varför utdöms 11 kap. 5 § BrB mer frekvent i praktiken jämfört med 11 kap. 1 § 1 st. BrB och 11 kap. 3 § BrB. Det föreligger skillnader i innehåll och vid tillämpning av oredlighet mot borgenär och vårdslöshet mot borgenär samt bokföringsbrott. Vad gäller innehåll är den största skillnaden att obeståndsrekvisitet saknas i bokföringsbrottet, varför bevisningen underlättas för åklagare. Vid ett brott räcker det inte med ett åsidosättande av bokföringsskyldigheten utan rörelsens förlopp, ekonomiska resultat och ställning ska i huvudsak inte gå att bedömas. Vid denna bedömning finns det tydliga kriterier att utgå från. De påvisade skillnaderna medför att straff för bokföringsbrott utdöms mer frekvent i praktiken. De bokföringsbrott som är fastställda av domstol behöver emellertid inte ge en representativ bild, då kontrollmyndigheternas selektion kan medföra att okomplicerade brott når domstolen. Den sista frågeställningen lyder: vad bör lagföras för att samtliga bestämmelser i 11 kap. BrB ska utdömas mer frekvent. Mer klara och lättillämpade rekvisit, omvänd bevisbörda samt en sanktionsavgift är förslag på åtgärder som skulle lösa den problematik som idag föreligger.

Att argumentera till sjöss med andra sjöfarare tillhör det normala och de flesta har fått höra att de inte agerat på ett sådant sätt som är förenligt med gott sjömanskap. Vad det innebär att förfara med gott sjömanskap är svårt att sätta ord på och kan ha sin förklaring i att begreppet saknar legal definition. Trots det, kan den som inte handlat med gott sjömanskap få fängelsestraff upp till två år om gärningen är grov. Gott sjömanskap har studerats ur det straffrättsliga perspektivet för att klargöra vad domstol anser är att agera med gott sjömanskap. Syftet var att belysa och precisera begreppet och studien genomfördes med en kvalitativ rättsdogmatisk metod där rättsfall, lagtext och propositioner analyserades. Resultatet visar att gott sjömanskap är ett sådant betanden som domstol inte bedömer som ett vårdslöst. Vad som är ett vårdslöst beteende har fastställts på ett antal punkter.
To argue at sea with other seafarers is normal and most people have been told that they did not act accordingly to good seamanship. What it means to proceed with good seamanship is difficult to put into words and it could be explained by the lack of a legal definition. Despite this, the one who proceeds without god seamanship risk a prison sentence for up to two years if the act is gross. Good seamanship has therefore been studied from criminal law perspective to clarify what court consider as good seamanship. The purpose was to illustrate and specify the term and the study was conducted using a qualitative legal-judicial method where legal cases, legal texts and propositions were analysed. The result illustrates that good seamanship is what court does not judge as an behaviour of carelessness. The carless behaviour has been determined in some areas.

Försäkringstagarens aktsamhetskrav skiljer sig för olika slags egendomsförsäkringar där försäkringsvillkor för brand, vattenutströmning, inbrott samt rån har studerats i denna framställning. Aktsamhetskraven kan exempelvis ge uttryck för hur en anställd i ett företag ska agera eller hur försiktig denne bör vara för att försärsäkringsersättning ska utgå vid en inträffad skada. Försäkringsbolagen har stora möjligheter att utforma villkoren och därmed välja hur höga krav det ska ställas på den försäkrade. Bolagen kan även välja att lägga över bevisbördan på försäkringstagaren för att ett försäkringsfall har inträffat samt reglera vilka personer i ett företag som ska likställas med den försäkrade. Det finns även biförpliktelser i FAL som försäkringstagaren ska ta hänsyn till för att inte riskera att försäkringsersättningen sätts ned eller uteblir helt. Efter nya FAL infördes bland annat den så kallade omfattningsbestämmelsen i 8 kap. 16 § 2 st. FAL. Bestämmelsen tillåter som huvudregel inte att försäkringsbolagen får ställa krav på den försäkrades beteende i villkor som beskriver försäkringens omfattning. Ett omdiskuterat begrepp som framför allt förekommer i allriskförsäkringen, och som uppställs som ett omfattningsvillkor, är oförutsedd skada. Att försäkringstagarens aktsamhet har betydelse för att avgöra om en skada varit oförutsedd, är inte förenligt med gällande rätt. Dessutom kan kravet till stor del jämföras med FAL:s uppställda förpliktelse att inte framkalla ett försäkringsfall, vilket medför att ett sådant krav kan ses som obefogat. Det finns även andra tvivelaktiga formuleringar i försäkringsvillkoren. Tillämpningen av omfattningsbestämmelsen är i stort behov av att tydliggöras, för att inte riskera att det ställs oskäliga krav på försäkringstagaren i förhållande till egendomsförsäkringens ändamål. Det är inte rimligt om försäkringsskyddet hade uteslutit alla skador som grundar sig i någon form av oaktsamhet hos den försäkrade. Ett skäl till att ett företag väljer att teckna en försäkring är för att tillåtas att göra misstag, utan att det föranleder att försäkringsbolaget står fritt från ansvar.

Street-racing är ett världsomspännande och växande fenomen, som är en källa till mycket nöje för de deltagande, men samtidigt orsakar åtskilliga dödsfall och skador på både person och egendom varje år. I Sverige innebär de medföljande problemen med street-racing framför allt brott mot trafikförordningen och andra trafikrelaterade lagar, samt den fara det utgör för både förare, åskådare och allmänheten. Helsingborg som stad har länge figurerat på den svenska street-racing-scenen, och varit förknippat med ett starkt motorintresse, inte minst tack vare den årligen återkommande Vallåkraträffen, och detta tar sig uttryck i form av ostrukturerade fordonsträffar, drifting, och street-racing. Denna studie undersöker och klarlägger förekomsten av street-race i Helsingborg, i såväl omfattning som form, samt hur berörda myndigheter och institutioner har arbetat för att motverka detta. Det centrala frågeställningarna i studien var att undersöka hur street-racing beskrivs i Helsingborg, vilken problematik och brottslighet det medför, och hur kan det brottsförebyggande arbetet förbättras och utvecklas? För att åstadkomma detta hölls semistrukturerade intervjuer med nyckelinformanter vid Polismyndigheten, Helsingborgs Kommuns Trafikenhet och Brottsförebyggande samordning, samt Svenska Motorklubbens Helsingborgsgren. Utöver detta analyserades även rapportering av street-race i Helsingborg i nyhetsartiklar. Denna studie tar formen av en explorativ fallstudie och har därmed en kvalitativ och induktiv ansats. I resultaten från intervjuerna och nyhetsartiklarna framkom det att Street-racing är ett ökande problem i Helsingborg och det lockar både deltagande och publik inte bara nationellt, utan även från andra länder. Street-racing beskrivs som svårarbetat, och att problemet har en tendens att förflytta sig när insatser görs. Genom att se till tidigare forskning från länder där street-racing är ännu starkare rotat, i kombination med nyinhämtad kunskap om hur arbetet sker på lokal nivå i Sverige, ges förslag på hur ett effektivt arbete mot street-racing kan ske.
Street-racing is a worldwide and growing phenomenon, and is the source of a lot of amusement for the participants, although at the same time it is the cause of several deaths and injuries on both people and property every year. In Sweden, the problems that follow street-racing are mainly crimes against the traffic ordinance and other traffic-related laws, as well as the danger posed for both drivers, bystanders and the general public. Helsingborg as a city has long appeared on the street-race scene, and been associated with a large interest in motor and vehicles, a lot thanks to the yearly recurring Vallåkraträffen, which expresses itself through unstructured vehicle gatherings, drifting and street-racing. The following study examines and clarifies the presence of street-racing in Helsingborg, in its fullest extent, and also how affected authorities and institutions have worked to combat the problem. The most central subject of the research questions of the study was to look into how street-racing is described in Helsingborg, what kind of non-criminal problems as well as crimes it brings, and in which way can the crime preventive work improve and develop? To accomplish this, semistructured interviews were held with key informants from the Police, Helsingborg municipalities Traffic Office and crime preventive coordinator as well as representatives of The swedish motorclub. In addition to this, reports of street-racing in news articles from Helsingborg were also analyzed. This study takes the shape of an explorative case study and therefore has a qualitative and inductive focus. The results of the interviews and news-articles showed that street-racing is an increasing problem in Helsingborg and it attracts both participants and spectators not just nationally but also from other countries. Street-racing is described as a difficult challenge to solve, and the problem has a tendency of moving rather than being solved when an effort is made. By looking at previous research from countries where street-racing is even more strongly rooted, in combination with newly gathered knowledge on how the work continues on a local level in Sweden, suggestions are given on how to work effectively against street-racing.

Uppsatsen presenterar moralklausulen, som återfinns i företagsförsäkringsvillkor, vars syfte är attförhindra försäkringstagarens spekulation i sitt försäkringsskydd. Olika utformningar av klausulenjämförs och jag utreder dess förenlighet med lagtext för framkallande av försäkringsfall i 8 kap 11 och14 §§ NFAL, där slutsatsen är att förenlighet med lag avgörs i varje enskilt fall. Jag utreder även omskyldigheten att inte framkalla försäkringsfall är att se som en biförpliktelse, vilket den ses som iNFAL, men kommer fram till att den inte är att se som en sådan. I uppsatsen klargörs dessutom attmoralklausulen kan tillämpas gentemot andra försäkrade än den som har visat dålig moral. Härtillstuderas hur klausulen har tillämpats historiskt enligt GFAL och hur den tillämpas i enlighet medNFAL idag, varvid jag har funnit att tillämpningen är restriktiv och inte har ändrats i någon störreomfattning. Villkor som tar sikte på skador som sannolikt kommer att inträffa visar sig vidtillämpningen vara hårdare mot den försäkrade, än villkor som tar sikte på skador som oundvikligenkommer att inträffa. Slutligen utreds förhållandet mellan moralklausulen och begreppet oförutseddskada, eftersom det kan ifrågasättas varför ordet förutse används i två olika meningar i villkoren.Slutsatsen är att moralklausulen återfinns i villkorens undantagsbestämmelser, medan begreppetoförutsedd skada återfinns i omfattningsbestämmelserna och vi har att göra med två olika situationer.Vid tillämpning av moralklausulen tillmäts omständigheterna i det enskilda fallet större betydelse.

This thesis presents the 'moral clause', which appears in business insurance terms, with the purpose toprevent policy-holders from speculating in the insurance coverage. Different formulations of the'moral clause' are compared to one another and I investigate its consistence with the regulation ofcausing insurance claims, chapter 8, 11 and 14 §§ NFAL, where the conclusion is that consistencewith law has to be determined in each case. Furthermore, I investigate if the insured's obligation not tocause insurance claims is to be seen as an accessory obligation, which it is according to NFAL. Theconclusion is that it is not to be regarded as an accessory obligation. The thesis makes it clear that the'moral clause' can be applied towards other policy-holders than the insured who has acted immorally.It is analysed how the clause has been applied historically in accordance with GFAL, and how it isapplied in accordance with NFAL. I have found the application to be restrictive, and it has not changedsignificantly. Terms applicable to damages that are likely to occur has in practice shown to be tougheragainst the policy-holder, other than terms which applies to damages that will occur unavoidably.Finally the relationship between the 'moral clause' and the conception of unforeseen damage isexplained, since it has been questioned why the word foresee is used in two different sentences in theterms. The conclusion is that the 'moral clause' is found in the exclusion directions, while the conceptof unforeseen damage is found in the extent directions and we are dealing with two differentsituations. By the application of the 'moral clause', the circumstances of the individual situation are ofgreater importance.