Academic literature on the topic 'Varumärkesrätt'

Varumärkesrättens syfte är att skydda varumärkesinnehavarens rätt till sitt eget varumärke. Men även om det vid första anblicken kan verka som att ensamrätten ger arumärkesinnehavaren ett fullständigt skydd mot obehörigas intrång, finns det i Varumärkeslagen (2010:1877) ett flertal undantag som begränsar ensamrätten. En varumärkesinnehavare är inte skyddad mot att tredje man i sin marknadsföring, i enlighet med god affärssed, använder sig av ett registrerat varumärke om syftet är att upplysa konsumenten om den egna varans funktion, som till exempel kan vara en tillbehörsprodukt. Det är också möjligt för tredje man att använda sig av ett registrerat varumärke om tredje man tydligt särskiljer varukännetecknen åt och på så sätt förhindrar att en konsument föranleds att tro att det föreligger ett affärsmässigt samband mellan tredje man och arumärkesinnehavaren. Begränsningarna av ensamrätten kan leda till tvister mellan tredje man och varumärkesinnehavaren, där en stor del av bedömningen i domstolen grundas på praxis och normer. I vår uppsats har vi granskat fyra fall, Gillettemålet, BMWmålet, Arsenalmålet och Byggställningsfallet, som alla berör tredje mans varumärkesanvändning i marknadsföring för sin egen tillbehörsprodukt. Vi har främst utrett det återkommande begreppet god affärssed och klarlagt de vanligast förekommande bedömningsgrunderna för vad som utgör god affärssed. De fall vi har använt oss av, har vi analyserat utifrån begreppet god affärssed och hur den goda affärsseden påverkar varumärkesinnehavarens ensamrätt och i vilken mån en varumärkesinnehavare kan förhindra eller alternativt förbjuda tredje mans användning. Under uppsatsens gång har vi fått erfara att ensamrätten har en del begränsningar, det är därför svårt för varumärkesinnehavaren att förbjuda tredje mans användning så länge den inte uppenbart skadar varumärkesinnehavarens renommé eller på annat sätt missgynnar varumärkesinnehavaren.

Ett varumärkesskydd erhålls genom antingen registrering eller inarbetning. För en varumärkesregistrering av ett kännetecken krävs att det innehar särskiljningsförmåga, antingen ursprunglig eller inarbetad. Det är upp till den som hävdar att ett kännetecken är inarbetat att presentera bevisning som stöd för sin talan. Vid avgörandet om särskiljningsförmåga föreligger görs en samlad bedömning av olika relevanta omständigheter. Däribland inräknas marknadsandelar, försäljningsstatistik och i vilken utsträckning omsättningskretsen sammankopplar kännetecknet med den sökande. För det sistnämnda lämpar sig marknadsundersökningar väl. I Sverige finns idag ingen lagstiftning som reglerar de krav som ställs på undersökningar för att de ska kunna användas som bevismedel. Det saknas även tydliga riktlinjer från de myndigheter som bedömer dem. Praxis visar att majoriteten av de undersökningar som åberopats i registreringsärenden tillmätts ett begränsat bevisvärde eller inget alls till följd av olika brister i utformning eller genomförande. För att utreda problematiken kring bevismedlet används den rättsdogmatiska metoden i viss kombination med litteratur från andra vetenskaper med anledning av marknadsundersökningars samhällsvetenskapliga ursprung. Huruvida en marknadsundersökning visar att ett kännetecken fungerar som ett varumärke grundas i en undersökningsteknisk bedömning. För att den ska accepteras som bevismedel visar praxis på att dess syfte ska vara att dels påvisa en kännedom i omsättningskretsen och dels att det finns en koppling mellan kännetecknet och en näringsidkare. Omsättningskretsen definieras olika beroende på vilken näringsidkare som ligger bakom kännetecknet. Av vikt är dock att alla som kan tänkas köpa varan eller tjänsten innefattas. Därav är en inramning som sannolikt accepteras av domstolen personer ur allmänheten i åldrarna 15-75 år. Urvalet ska bestå av minst 500 personer och ha en geografisk spridning över landet. Den datainsamlingsmetod som är att föredra om tid och medel finns är strukturerade intervjuer. De frågor som ställs får i regel inte leda in respondenten på ett visst svar eller avslöja att undersökningen avser varumärken. Öppna frågor som ger respondenten möjlighet att svara fritt är att föredra då de ger mest tyngd i resultatet. Avslutningsvis ska samtligt material för utformning och genomförande av marknadsundersökningen tydligt redovisas för att domstolen ska kunna göra en bedömning av den.

Skydd för titlar på litterära och konstnärliga verk kan erhållas enligt olika lagar. I denna uppsats behandlas skyddet enligt upphovsrättslagen, varumärkeslagen och marknadsföringslagen. Varumärkeslagen ersattes den 1 juli 2011 av en ny, mer EU-anpassad, varumärkeslag. I och med detta försämrades skyddet för titlar ur ett upphovsmannaperspektiv. Det finns idag inget hinder för utomstående att, som varumärke, registrera en upphovsmans egenartade verkstitel. Det har alltså blivit viktigare, för den upphovsman som avser att använda sin titel som varumärke, att varumärkesregistrera den så fort som möjligt för att vara säker på att erhålla ensamrätt. Dessutom utgör registrering det mest fördelaktiga skyddet ur bevissynpunkt. De övriga skydden som en titel kan erhålla uppstår formlöst och kan således vara svårare att bevisa. I upphovsrättslagen erbjuds två olika typer av skydd för titlar: dels ett upphovsrättsligt för titlar som antingen utgör verk i sig själva eller är att anse som en litterär del av ett verk, dels ett förväxlingsskydd i 6 kap 50 §. Det förstnämnda ger ett skydd mot all slags efterbildning, medan det senare endast skyddar mot förväxling mellan verkstitlar, mellan upphovsmän samt mellan verkstitlar och upphovsmän. Förutom möjligheten för upphovsmannen att varumärkesregistrera en titel utgörs skyddet för titlar i varumärkeslagen numera dels av ett hinder mot att någon utomstående varumärkesregistrerar upphovsrättsligt skyddade titlar, dels av ett skydd för titlar som är inarbetade som varumärken. Registreringshindret avseende egenartade titlar har således avskaffats så att även utomstående har möjlighet att registrera denna typ av verkstitel. Marknadsföringslagen erbjuder i vissa fall ett kompletterande skydd för titlar. Lagens primära syfte är att ta tillvara konsumenternas och näringslivets intressen vid marknadsföring och att förhindra otillbörliga marknadsföringsåtgärder riktade mot konsumenter och näringsidkare. Syftet är alltså inte, till skillnad från varumärkeslagen och upphovsrättslagen, att skydda ensamrätten i och för sig. Bedömningen om en marknadsföringsåtgärd ska anses som otillbörlig ska göras utifrån en genomsnittskonsument. Avskaffandet av registreringshindret för egenartade titlar innebar alltså att skyddet för titlar försämrades ur ett upphovsmannaperspektiv. Detta kan uppfattas som otillfredsställande i och med att utvecklingen lett till att utnyttjandet av titlars kommersiella värden har fått en allt större betydelse. Den brist som uppstått i skyddet skulle kunna avhjälpas genom att komplettera det skydd som finns i 6 kap 50 § upphovsrättslagen, genom att i denna paragraf lägga till ett förbud mot att utomstående använder någons annans kända titel i näringsverksamhet. Skyddet skulle, genom ifrågavarande tillägg, även bli vidare och mer lättöverskådligt. I doktrin har fördelarna med ett sådant tillägg diskuteras men än så länge finns det dock inte något lagförslag med denna innebörd.

Varumärkesrätten är ett modernt rättsområde nära sammankopplat med marknadens strukturer. Därmed är det naturligt att rättsområdet är föränderligt och trendkänsligt och utvecklas i takt med att nya behov uppstår på marknaden. Allt mer kan idag utgöra ett varumärke, och varumärken används som något mer än endast en symbol som särskiljer innehavarens varor från andras. Detta föranleder uppsatsens undersökningsobjekt som utgörs av två tendenser, en ökad betydelse och omfattning av funktionsläran samt ökade registreringsmöjligheter för otraditionella varumärken. Tendenserna utgör grunden för framställningen som angrips genom två teser, ökade registreringsmöjligheter i kombination med en acceptans av fler funktioner samt ett större fokus på funktionsanalysen vid intrångsbedömningar medför en oklarhet för otraditionella varumärkens skyddsomfång samt en oklarhet gällande otraditionella varumärkens skyddsomfång får konsekvenser för såväl varumärkesinnehavare och konkurrenter på marknaden. Genom den av EUD uttalade funktionsanalysen krävs skada på någon av ett varumärkes funktioner för att varumärkesintrång ska föreligga vid dubbel identitet. Därmed är skyddet mot dubbel identitet inte längre absolut, vilket kan motiveras av såväl yttrandefrihet som konkurrensskäl. Vilka funktioner som anses rättsligt skyddsvärda, vad som ligger i de olika funktionerna, samt vad som ska anses skada en funktion, d.v.s. funktionsläran, är ännu inte klarlagd till fullo. Utvecklingen kan således i mångt och mycket anses vara i sin linda. Funktionsläran får verkningar i två riktningar för varumärkens skyddsomfång, ett utökat antal funktioner ökar skyddsomfånget, medan kravet på skada för att intrång ska föreligga vid dubbel identitet verkar inskränkande på skyddsomfånget. Det är således svårt att dra generella slutsatser om funktionslärans inverkan på varumärkens skyddsomfång, betydande oklarhet råder. Idag kan allt som uppfyller kraven för varumärkesregistrering, framförallt grafisk återgivning och särskiljningsförmåga, utgöra ett varumärke. Gällande vad som i framställningen refereras till som otraditionella varumärken, d.v.s. okonventionella varumärken, suggestiva varumärken och varumärken med härledd särskiljningsförmåga, finns idag utökade registreringsmöjligheter. Otraditionella varumärken har ett oklart skyddsomfång. Vad det ankommer suggestiva varumärken beror det framförallt på en ökning av registreringsmöjligheter i sig, samt det faktum att suggestiva märken har en låg ursprunglig särskiljningsförmåga som kan inarbetas till att bli starkare. Okonventionella varumärkens får på grund av sin karaktär som avviker från traditionella ord- och bildvarumärken generellt ett oklart skyddsomfång. Oklarheten blir än större genom avsaknaden av relevant praxis samt det faktum att konsumenter inte är vana att uppfatta dessa märken som varumärken. Härledda varumärken har varken ursprunglig eller inarbetad särskiljningsförmåga, varför dess skyddsomfång blir svårvärderat. Dessutom innebär härledning ett alternativt sätt att förvärva för registrering erforderlig särskiljningsförmåga, vilket ytterligare öppnar upp för fler registreringsmöjligheter vilket i sig bidrar till oklarhet. Otraditionella varumärken har således ett oklart skyddsomfång i sig, vilket blir än svårare att avgränsa med hänsyn till oklarheterna kring funktionsläran. Oklarheter kring varumärkens skyddsomfång får konsekvenser för såväl varumärkesinnehavare som konkurrenter.