Dissertations / Theses on the topic 'Varumärkesrätt'

Varumärkesrättens syfte är att skydda varumärkesinnehavarens rätt till sitt eget varumärke. Men även om det vid första anblicken kan verka som att ensamrätten ger arumärkesinnehavaren ett fullständigt skydd mot obehörigas intrång, finns det i Varumärkeslagen (2010:1877) ett flertal undantag som begränsar ensamrätten. En varumärkesinnehavare är inte skyddad mot att tredje man i sin marknadsföring, i enlighet med god affärssed, använder sig av ett registrerat varumärke om syftet är att upplysa konsumenten om den egna varans funktion, som till exempel kan vara en tillbehörsprodukt. Det är också möjligt för tredje man att använda sig av ett registrerat varumärke om tredje man tydligt särskiljer varukännetecknen åt och på så sätt förhindrar att en konsument föranleds att tro att det föreligger ett affärsmässigt samband mellan tredje man och arumärkesinnehavaren. Begränsningarna av ensamrätten kan leda till tvister mellan tredje man och varumärkesinnehavaren, där en stor del av bedömningen i domstolen grundas på praxis och normer. I vår uppsats har vi granskat fyra fall, Gillettemålet, BMWmålet, Arsenalmålet och Byggställningsfallet, som alla berör tredje mans varumärkesanvändning i marknadsföring för sin egen tillbehörsprodukt. Vi har främst utrett det återkommande begreppet god affärssed och klarlagt de vanligast förekommande bedömningsgrunderna för vad som utgör god affärssed. De fall vi har använt oss av, har vi analyserat utifrån begreppet god affärssed och hur den goda affärsseden påverkar varumärkesinnehavarens ensamrätt och i vilken mån en varumärkesinnehavare kan förhindra eller alternativt förbjuda tredje mans användning. Under uppsatsens gång har vi fått erfara att ensamrätten har en del begränsningar, det är därför svårt för varumärkesinnehavaren att förbjuda tredje mans användning så länge den inte uppenbart skadar varumärkesinnehavarens renommé eller på annat sätt missgynnar varumärkesinnehavaren.

Ett varumärkesskydd erhålls genom antingen registrering eller inarbetning. För en varumärkesregistrering av ett kännetecken krävs att det innehar särskiljningsförmåga, antingen ursprunglig eller inarbetad. Det är upp till den som hävdar att ett kännetecken är inarbetat att presentera bevisning som stöd för sin talan. Vid avgörandet om särskiljningsförmåga föreligger görs en samlad bedömning av olika relevanta omständigheter. Däribland inräknas marknadsandelar, försäljningsstatistik och i vilken utsträckning omsättningskretsen sammankopplar kännetecknet med den sökande. För det sistnämnda lämpar sig marknadsundersökningar väl. I Sverige finns idag ingen lagstiftning som reglerar de krav som ställs på undersökningar för att de ska kunna användas som bevismedel. Det saknas även tydliga riktlinjer från de myndigheter som bedömer dem. Praxis visar att majoriteten av de undersökningar som åberopats i registreringsärenden tillmätts ett begränsat bevisvärde eller inget alls till följd av olika brister i utformning eller genomförande. För att utreda problematiken kring bevismedlet används den rättsdogmatiska metoden i viss kombination med litteratur från andra vetenskaper med anledning av marknadsundersökningars samhällsvetenskapliga ursprung. Huruvida en marknadsundersökning visar att ett kännetecken fungerar som ett varumärke grundas i en undersökningsteknisk bedömning. För att den ska accepteras som bevismedel visar praxis på att dess syfte ska vara att dels påvisa en kännedom i omsättningskretsen och dels att det finns en koppling mellan kännetecknet och en näringsidkare. Omsättningskretsen definieras olika beroende på vilken näringsidkare som ligger bakom kännetecknet. Av vikt är dock att alla som kan tänkas köpa varan eller tjänsten innefattas. Därav är en inramning som sannolikt accepteras av domstolen personer ur allmänheten i åldrarna 15-75 år. Urvalet ska bestå av minst 500 personer och ha en geografisk spridning över landet. Den datainsamlingsmetod som är att föredra om tid och medel finns är strukturerade intervjuer. De frågor som ställs får i regel inte leda in respondenten på ett visst svar eller avslöja att undersökningen avser varumärken. Öppna frågor som ger respondenten möjlighet att svara fritt är att föredra då de ger mest tyngd i resultatet. Avslutningsvis ska samtligt material för utformning och genomförande av marknadsundersökningen tydligt redovisas för att domstolen ska kunna göra en bedömning av den.

Skydd för titlar på litterära och konstnärliga verk kan erhållas enligt olika lagar. I denna uppsats behandlas skyddet enligt upphovsrättslagen, varumärkeslagen och marknadsföringslagen. Varumärkeslagen ersattes den 1 juli 2011 av en ny, mer EU-anpassad, varumärkeslag. I och med detta försämrades skyddet för titlar ur ett upphovsmannaperspektiv. Det finns idag inget hinder för utomstående att, som varumärke, registrera en upphovsmans egenartade verkstitel. Det har alltså blivit viktigare, för den upphovsman som avser att använda sin titel som varumärke, att varumärkesregistrera den så fort som möjligt för att vara säker på att erhålla ensamrätt. Dessutom utgör registrering det mest fördelaktiga skyddet ur bevissynpunkt. De övriga skydden som en titel kan erhålla uppstår formlöst och kan således vara svårare att bevisa. I upphovsrättslagen erbjuds två olika typer av skydd för titlar: dels ett upphovsrättsligt för titlar som antingen utgör verk i sig själva eller är att anse som en litterär del av ett verk, dels ett förväxlingsskydd i 6 kap 50 §. Det förstnämnda ger ett skydd mot all slags efterbildning, medan det senare endast skyddar mot förväxling mellan verkstitlar, mellan upphovsmän samt mellan verkstitlar och upphovsmän. Förutom möjligheten för upphovsmannen att varumärkesregistrera en titel utgörs skyddet för titlar i varumärkeslagen numera dels av ett hinder mot att någon utomstående varumärkesregistrerar upphovsrättsligt skyddade titlar, dels av ett skydd för titlar som är inarbetade som varumärken. Registreringshindret avseende egenartade titlar har således avskaffats så att även utomstående har möjlighet att registrera denna typ av verkstitel. Marknadsföringslagen erbjuder i vissa fall ett kompletterande skydd för titlar. Lagens primära syfte är att ta tillvara konsumenternas och näringslivets intressen vid marknadsföring och att förhindra otillbörliga marknadsföringsåtgärder riktade mot konsumenter och näringsidkare. Syftet är alltså inte, till skillnad från varumärkeslagen och upphovsrättslagen, att skydda ensamrätten i och för sig. Bedömningen om en marknadsföringsåtgärd ska anses som otillbörlig ska göras utifrån en genomsnittskonsument. Avskaffandet av registreringshindret för egenartade titlar innebar alltså att skyddet för titlar försämrades ur ett upphovsmannaperspektiv. Detta kan uppfattas som otillfredsställande i och med att utvecklingen lett till att utnyttjandet av titlars kommersiella värden har fått en allt större betydelse. Den brist som uppstått i skyddet skulle kunna avhjälpas genom att komplettera det skydd som finns i 6 kap 50 § upphovsrättslagen, genom att i denna paragraf lägga till ett förbud mot att utomstående använder någons annans kända titel i näringsverksamhet. Skyddet skulle, genom ifrågavarande tillägg, även bli vidare och mer lättöverskådligt. I doktrin har fördelarna med ett sådant tillägg diskuteras men än så länge finns det dock inte något lagförslag med denna innebörd.

Varumärkesrätten är ett modernt rättsområde nära sammankopplat med marknadens strukturer. Därmed är det naturligt att rättsområdet är föränderligt och trendkänsligt och utvecklas i takt med att nya behov uppstår på marknaden. Allt mer kan idag utgöra ett varumärke, och varumärken används som något mer än endast en symbol som särskiljer innehavarens varor från andras. Detta föranleder uppsatsens undersökningsobjekt som utgörs av två tendenser, en ökad betydelse och omfattning av funktionsläran samt ökade registreringsmöjligheter för otraditionella varumärken. Tendenserna utgör grunden för framställningen som angrips genom två teser, ökade registreringsmöjligheter i kombination med en acceptans av fler funktioner samt ett större fokus på funktionsanalysen vid intrångsbedömningar medför en oklarhet för otraditionella varumärkens skyddsomfång samt en oklarhet gällande otraditionella varumärkens skyddsomfång får konsekvenser för såväl varumärkesinnehavare och konkurrenter på marknaden. Genom den av EUD uttalade funktionsanalysen krävs skada på någon av ett varumärkes funktioner för att varumärkesintrång ska föreligga vid dubbel identitet. Därmed är skyddet mot dubbel identitet inte längre absolut, vilket kan motiveras av såväl yttrandefrihet som konkurrensskäl. Vilka funktioner som anses rättsligt skyddsvärda, vad som ligger i de olika funktionerna, samt vad som ska anses skada en funktion, d.v.s. funktionsläran, är ännu inte klarlagd till fullo. Utvecklingen kan således i mångt och mycket anses vara i sin linda. Funktionsläran får verkningar i två riktningar för varumärkens skyddsomfång, ett utökat antal funktioner ökar skyddsomfånget, medan kravet på skada för att intrång ska föreligga vid dubbel identitet verkar inskränkande på skyddsomfånget. Det är således svårt att dra generella slutsatser om funktionslärans inverkan på varumärkens skyddsomfång, betydande oklarhet råder. Idag kan allt som uppfyller kraven för varumärkesregistrering, framförallt grafisk återgivning och särskiljningsförmåga, utgöra ett varumärke. Gällande vad som i framställningen refereras till som otraditionella varumärken, d.v.s. okonventionella varumärken, suggestiva varumärken och varumärken med härledd särskiljningsförmåga, finns idag utökade registreringsmöjligheter. Otraditionella varumärken har ett oklart skyddsomfång. Vad det ankommer suggestiva varumärken beror det framförallt på en ökning av registreringsmöjligheter i sig, samt det faktum att suggestiva märken har en låg ursprunglig särskiljningsförmåga som kan inarbetas till att bli starkare. Okonventionella varumärkens får på grund av sin karaktär som avviker från traditionella ord- och bildvarumärken generellt ett oklart skyddsomfång. Oklarheten blir än större genom avsaknaden av relevant praxis samt det faktum att konsumenter inte är vana att uppfatta dessa märken som varumärken. Härledda varumärken har varken ursprunglig eller inarbetad särskiljningsförmåga, varför dess skyddsomfång blir svårvärderat. Dessutom innebär härledning ett alternativt sätt att förvärva för registrering erforderlig särskiljningsförmåga, vilket ytterligare öppnar upp för fler registreringsmöjligheter vilket i sig bidrar till oklarhet. Otraditionella varumärken har således ett oklart skyddsomfång i sig, vilket blir än svårare att avgränsa med hänsyn till oklarheterna kring funktionsläran. Oklarheter kring varumärkens skyddsomfång får konsekvenser för såväl varumärkesinnehavare som konkurrenter.

De senaste årtiondena har varumärkesrättens betydelse tilltagit till följd av varumärkets ökade värde i samhället och på marknaden. En grundläggande förutsättning för att ett kännetecken ska kunna åtnjuta varumärkesrättsligt skydd, är att det kan särskilja en näringsidkares varor eller tjänster från andra näringsidkares liknande eller identiska varor eller tjänster. Särskiljnings-förmågan kan vara inneboende och framträda omedelbart vid varumärkets tillkomst, eller successivt förvärvas genom inarbetning av det aktuella varumärket. Det bör observeras att ett varumärke även kan förlora sin särskiljningsförmåga. Efter hand som särskiljningsförmågan minskar degenererar varumärket alltmer, för att till slut övergå till att utgöra en generisk beteckning. Exempel på degenererade varumärken är cellofan, termos och dynamit.

Enligt varumärkeslagen kan ett varumärke bestå av alla tecken som kan återges grafiskt, förutsatt att det aktuella tecknet kan särskilja företagets varor. Utvecklingen för varumärkesregistreringar har gått från att tidigare erbjuda skydd främst åt figur- och ordvarumärken, till att numera även tillåta färg-, ljud- och doftvarumärken i allt större utsträckning. Det första okonventionella varumärket som registrerades i Sverige var ett ljud-varumärke avseende Hemglass välbekanta melodislinga. Under våren 2005 beviljades det första svenska färgvarumärket och det avsåg den lila nyansen hos Löfbergs Lila.

Sedan 1996 finns det, parallellt med nationella varumärken, även en möjlighet att registrera så kallade gemenskapsvarumärken. Bedömningen av särskiljningsförmåga i Sverige har i stor utsträckning påverkats av vilka gemenskapsvarumärken som beviljats registrering, men den är emellertid inte helt överensstämmande med den EG-rättsliga bedömningen.

I denna magisteruppsats analyseras hur varumärkens särskiljningsförmåga bedöms vid varumärkesregistrering inom svensk rätt respektive EG-rätt, sedan införandet av gemenskapsvarumärket.

För näringsidkare i dagens moderna samhälle är ensamrätten till varukännetecken av stor betydelse. För många näringsidkare ligger det stora investeringar bakom ens varukännetecken och dess renommé värderas högt. I takt med att varukännetecken har blivit en allt viktigare tillgång för varumärkesinnehavarna har även handel med varumärkesförfalskade och piratkopierade varor ökat. Denna ökning har lett till att behovet av att kunna skydda sitt varukännetecken från olovlig användning ökat och att varumärkesinnehavarna vill ha en mer utökad ensamrätt till sina varukännetecken. Tidigare har inte förfalskade varor som transiteras inom Europeiska unionen, med slutdestination i tredjeland, utgjort varumärkesanvändning och således inte heller ett intrång varumärkesinnehavarens ensamrätt. I praxis har det fastslagits att detsamma gäller när ingen slutdestination är angiven för varorna. Anledningen till att transitsituationer inte omfattats av varumärkesinnehavarens ensamrätt är att transit inte har ansetts utgöra varumärkesanvändning. För att förfalskade varor ska kunna utgöra varumärkesanvändning har det tidigare krävts att varorna ska importeras i en medlemsstat och där föras ut på marknaden. Att varorna tillfälligt lagras i ett tullager eller transiteras inom unionen har inte ansetts kunna likställas med import. I och med den nya varumärkesförordningen och det nya varumärkesdirektivet införs bestämmelser som stadgar att även varor som befinner sig i transit i en medlemsstat kan utgöra varumärkesanvändning. Men frågan är hur stor praktisk effekt de nya bestämmelserna kommer få eftersom det stadgas att varumärkesinnehavaren måste inneha ensamrätt till varukännetecknet även i slutdestinationslandet för att tullmyndigheterna i transitlandet ska kunna omhänderta varorna. Denna bestämning innebär att flertalet transitsituationer även efter lagändringen inte kommer utgöra ett intrång i en varumärkesinnehavares ensamrätt och således kommer varumärkesinnehavaren inte kunna tillgripa åtgärder. Även situationer när inget slutdestinationsland är angivet hamnar utanför bestämmelsernas tillämpningsområde och på så vis skapas det en möjlighet för deklaranter och varuinnehavare att kringgå de nya transitbestämmelserna. De nya bestämmelserna kommer således inte kunna tillämpas i särskilt många transitsituationer.

Det huvudsakliga syftet med denna uppsats har varit att utreda tillämpligheten av köplagens felbestämmelser vid överlåtelser av varumärken och hur ansvarssituationen mellan köpare och säljare ser ut då varumärket är behäftat med fel. Handel med varumärken kan ge upphov till en rad olika felsituationer. Vilket ansvar köpare och säljare har då ett fel i varumärket visar sig har primärt sökts i köplagens bestämmelser, men även andra källor inom förmögenhetsrätten har till viss del berörts. Frågan har bestått i att utreda hur väl dessa bestämmelser lämpar sig då ett varumärke inte följer vad som får anses avtalat. Varumärken skiljer sig i många avseenden mot andra avtalsobjekt och diskussionen kring köplagens tillämpbarhet i dessa situationer har länge debatterats. Källor och åsikter har vägts mot varandra för att mynna ut i ett antagande om köplagens tillämpbarhet och därmed de påföljder som där finns uppställda. Köparens avsikt vid förvärv av ett varumärke bör oemotsagt kunna bestämmas till att erhålla ensamrätt för att kunna erbjuda varor eller tjänster under märket. Om förvärvaren inte kan erhålla ensamrätt på grund av annans bättre rätt eller på grund av andra omständigheter som antingen inträffat före eller efter överlåtelsen uppkommer frågan kring vem som bör bära ansvaret. Ansvarsfrågan kan inte besvaras generellt utan en rad omständigheter ligger till grund för om köpare eller säljare ska belastas. Köplagens bestämmelser är inte uttryckligen tänkta att omfatta immateriella rättigheter vilket gör att ansvarsfrågan blir svår att fastställa. Avslutningsvis diskuteras de påföljder som enligt köplagen kan göras gällande vid fel. Flera av påföljderna har begränsad användning när ett fel i varumärke föreligger, vilket leder till att felen i högre grad bör vara hävningsgrundande än vad som annars får anses vara fallet.

Ett förekommande problem i den svenska varumärkesrätten rör bedömning av särskiljningsförmåga för vissa varumärken. I fråga om ordmärken som består av en sammansättning av beskrivande beteckningar och geografiska namn tycks Patent- och Registreringsverket och Patentbesvärsrätten ha olika uppfattningar om hur särskiljningsförmåga för sådana ska bedömas. I och med att det finnas en meningsskillnad får det sägas att rättsläget är oklart i frågan och därigenom något som behöver redas ut.      Med utgångspunkt i en rättsdogmatisk metod görs en utredning av problemet. Det redogörs för vissa av varumärkets funktioner som exempelvis att garantera ett visst ursprung för de varor som bär det. Ordvarumärket som sådant behandlas med utgångspunkt i dess uppbyggnad. Särskiljningsförmåga som begrepp behandlas och det redogörs för de två kriterier som ställs upp; förmågan att kunna särskilja varor och tjänster i en näringsverksamhet från en annan och en avsaknad av frihållningsbehov. Med utgångspunkt i det resoneras sedan kring särskiljningsförmåga kopplat till beskrivande beteckningar, till geografiska beteckningar och till sammansatta varumärken. En genomgång görs därefter av den aktuella bestämmelsen 1 kap 5 § i varumärkeslagen som behandlar särskiljningsförmåga, bestämmelsen jämförs också med motsvarande bestämmelse i varumärkesdirektivets artikel 3.1 b och c.      Därefter görs en genomgång av Patent- och Registreringsverkets och Patentbesvärsrättens praxis på området. Det konstateras att ett speciellt fall, PBR 10-292 (Nacka Forum), har påverkat fler bedömningar därefter. Det visas också hur svensk praxis skiljer sig mellan de båda instanserna.      En genomgång görs sedan av framförallt EUDs praxis. Där dras riktlinjer upp för hur en bedömning ska gå till. Två fall redogörs för i större utsträcking, de förenade målen C-108/97 och C-109/97 (Chiemsee) och C-304/06 P (Eurohypo). Som avslutning på uppsatsen presenteras sedan en bedömning som i huvudsak ska utgå från de varor och tjänster som en varumärkesansökan gäller och baseras på omsättningskretsens uppfattning av varumärket. Sammansättningen ska bedömas, inte delarna var för sig. Bedömningen ska också göras utifrån varumärkets förmåga att särskilja varor och tjänster i en näringsverksamhet från en annan. Det ska tas hänsyn till att det kan finnas ett frihållningsbehov för beskrivande beteckningar. Varumärket ska prövas mot såväl den särskiljande funktionen som eventuellt frihållningsbehov. Det är tillräckligt att märket brister i en av dessa aspekter för att det ska kunna anses sakna särskiljningsförmåga. Med det sagt innebär det dock inte att avsaknaden av exempelvis frihållningsbehov betyder att varumärket har särskiljande förmåga.

För att erhålla varumärkesskydd genom registrering krävs att det inte föreligger några absoluta eller relativa registreringshinder. VmL:s registreringshinder utgör även skäl till att ogiltigförklara ett redan registrerat varumärke. Ett relativt registreringshinder framgår av 2 kap. 8 § 1 st. punkt 4 VmL, i vilken föreskrivs: ”Ett varumärke får inte registreras om varumärket kan förväxlas med ett kännetecken som användes här i landet eller i utlandet av någon annan vid tidpunkten för ansökan och som fortfarande används, om sökanden var i ond tro vid tidpunkten för ansökan.” VmL innehåller emellertid inte något absolut registreringshinder eller ogiltighetsgrund mot registreringsansökningar som har skett i ond tro, trots att en sådan bestämmelse återfinns i VmD och är obligatorisk för EU:s medlemsländer att införa i den nationella lagstiftningen. I uppsatsen undersöks således huruvida VmL är förenlig med VmD vad gäller bestämmelserna om ond tro. I EU-domstolens rättspraxis har det visat sig att det inte behöver föreligga en förväxlingsrisk med ett äldre kännetecken för att en ond tros-situation ska vara tillämplig, något många har trott. Bland andra har Sveriges lagstiftare gjort denna feltolkning, vilket kan utläsas i propositionen till VmL. I EU-praxis finns vidare flera exempel på när ond tro föreligger som en absolut grund, där det således inte råder förväxlingsrisk mellan två varumärken. Sådana situationer föreligger när en registreringsansökan har skett med oärliga avsikter, vilka inte är att anse som god affärssed, och som medför att konkurrensen snedvrids. Ett exempel på ett sådant agerande är när ett företag registrerar sitt varumärke i varu- och tjänsteklasser, vilka det inte avser att bruka varumärket inom. Genom utredningen kan konstateras att sådana situationer inte går att förhindra med hjälp av VmL, i och med att lagen inte innehåller en bestämmelse om ond tro som ett absolut registreringshinder eller ogiltighetsgrund. En direktivkonform tolkning är heller inte möjlig på grund av att bestämmelsen i VmL uttryckligen erfordrar förväxlingsrisk med ett äldre kännetecken, för att ond tro ska kunna vara för handen. 2 kap. 8 § 1 st. punkt 4 VmL är följaktligen varken förenlig med VmD eller med EU-domstolens rättspraxis.
To obtain trade mark protection through registration, there must be no absolute or relative grounds for refusal. The Swedish Trade Mark Act’s grounds for refusal also constitute grounds for invalidating an already registered trade mark. A relative ground for refusal is stipulated in Chapter 2, Section 8 (1) (4) Swedish Trade Mark Act, which provides: "A trade mark may not be registered if the mark can be confused with a mark used in this country or abroad by someone else at the time of application and which is still in use if the applicant was in bad faith at the time of the application." However, the Swedish Trade Mark Act does not contain any absolute grounds for refusal or absolute grounds for invalidation of registration applications that have been made in bad faith, even though such a provision is found in the Trade Mark Directive and is mandatory for EU member states to implement into national law. The essay thereby examines whether the Swedish Trade Mark Act is compatible with the Trade Mark Directive concerning the provisions about bad faith. In the case law of the Court of Justice of the European Union, it has been found that there is no need for a confusion with an older trade mark for a bad faith situation to apply, something many have believed. Among others, the Swedish legislators have made this misinterpretation, which can be seen in the governments bill to the Swedish Trade Mark Act. Furthermore, in EU case law there are several examples of when bad faith exists as an absolute ground, where there is no likelihood of confusion between two brands. Such situations exist when a registration application has been made with dishonest intentions, which are not considered good business practice, and which causes the competition to be distorted. An example of such behavior is when a company registers its trade mark in goods and service classes, which it does not intend to use the trade mark within. The examining finds that such situations cannot be prevented by the means of the Swedish Trade Mark Act, because the law does not contain a provision of bad faith as an absolute ground for refusal or for invalidation. A consistent interpretation is also not possible because the provision in the Swedish Trade Mark Act explicitly requires the risk of confusion with an older trade mark, for bad faith to be available. Chapter 2, Section 8 (1) (4) Swedish Trade Mark Act is therefore neither compatible with the Trade Mark Directive, nor with the case law of the Court of Justice of the European Union.

I denna uppsats utreds varumärkesrättens tillämpning på domännamnstvister i USA och Norden. Frågan om denna tillämpning är enhetlig med den traditio-nella varumärkesrätten, och om denna traditionella rätt är tillräcklig eller lämp-lig för att hantera domännamnstvister, belyses.

Det grundläggande syftet inom både nordisk och amerikansk varumärkesrätt är skyddandet av konsumenter genom förhindrandet av användning av förväx-lingsbart varumärke, och skyddandet av det upparbetade värdet i välkända va-rumärken. Trots rättsenhetlighet inom dessa två läror har USA också utvecklat en lära om initial intresseförväxling, vilket inte finner någon motsvarighet i Norden. Denna lära fokuserar på risken för en förväxling före köpet som skingras innan detta genomförs.

Domännamn finnes vara lätta att registrera och ha en särskiljande funktion lik-nande varumärkens. Detta har lett till ett antal domännamnstvister i främst USA, men även Danmark har haft flertalet dylika tvister. I Norge och Sverige har domstolarna endast behandlat ett fåtal domännamnstvister.

Kollisioner mellan domännamnsregistrerare och varumärkesinnehavare uppstår på grund av dessa båda företeelsers likhet i särskiljnings- och identifierings-funktion. Antalet tvister ökar då både varumärken och domännamn har en stor och ökande vikt i dagens samhälle både ekonomiskt och ideellt.

I rättspraxis kring domännamnstvister har ofta varumärkesinnehavare tillmätts ett långtgående skydd vilket bör ses som en utvidgning av deras rätt jämfört med praxis i verkliga världen. Domstolarna har ibland bortsett från väsentliga krav uppställda i lagtexten samt från hur Internets flyktiga natur påverkar lämp-ligheten i tillämpningen av vissa läror. För att få en mer korrekt och lämplig praxis bör viss ny lagstiftning skapas, men viktigast är en korrekt tillämpning av traditionell varumärkesrätt.

In this paper it is investigated if the trade mark laws application on domain name disputes in the U.S. and Nordic correspond with the traditional trade mark law. The question if this doctrine is enough and suitable for domain name disputes are also illuminated.

The fundamental purpose within both Nordic and American trade mark law is the protection of consumers by the prevention of use of confusing trade marks, and the protection of the worked up value in famous trade marks. De-spite a large unity in these two doctrines the U.S. has also developed an initial interest confusion doctrine which has no correspondence in the Nordic. This doctrine focuses on the risk of a pre-sale confusion dispelled before the pur-chase is conceived.

Domain names are easy to register and has a distinctive function similar to trade marks function. This fact has led to an amount of domain name disputes in foremost the U.S., but Denmark has also faced several disputes of that kind. In Norway and Sweden the courts have been faced with only a few domain name disputes.

Collisions between domain name registrars and trade mark holders come up due to these both phenomenons’ similarity in distinction and identification function. The amount of disputes concerning domain names are increasing be-cause both trade marks and domain names play an important and increasing role in today’s society both economically and idealistically.

In the domain name case law the trade mark holder often has apportioned an extensive protection which should be considered as an expansion compared with their rights in the real world. The courts have occasionally disregarded es-sential requirements in the trade mark acts and how the volatile nature of Internet influences the appropriateness in the application of some doctrines. For a more correct and adequate praxis some new legislation need to be founded, but most important is to applicate the trade mark law correct.

Varumärkesdegeneration innebär att ett varumärke förlorar sin särskiljningsförmåga och övergår till att bli en produktbeteckning, en generisk term. När särskiljningsförmågan försvinner mister varumärket sin huvudsakliga funktion - att särskilja innehavarens varor från andra näringsidkares varor av samma slag. En ensamrätt till en produktbeteckning medför vidare att övriga näringsidkare får problem att beskriva sina produkter i marknadsföring eller vid försäljning. Ett varumärke som degenererat är således odugligt som varumärke och kan därför inte längre vara föremål för någon varumärkesrättslig ensamrätt. En näringsidkare som lider förfång av ett varumärke som förvandlats till en generisk beteckning kan därför kräva att allmän domstol häver varumärkesregistreringen, varpå ensamrätten till varumärket upphör att gälla. Varumärket blir då fritt tillgängligt för alla näringsidkare att använda.

Att förlora ett värdefullt varumärke kan få förödande konsekvenser för en varumärkesinnehavare. Det är därför viktigt att skydda sitt varumärke från att degenerera. Har en varumärkesinnehavare kunskap om varumärkesdegenerationens orsaker och konsekvenser är möjligheterna att skydda varumärket från degeneration mycket goda. Varumärkesdegeneration kan uppstå av många orsaker. Ett varumärke med låg särskiljningsförmåga, avsaknad av en generisk beteckning, samt inkorrekt användning av dessa är exempel på riskfaktorer. Det är därför viktigt att varumärket har ett namn med hög särskiljningsförmåga, att det introduceras med en funktionell generisk beteckning och att båda dessa används korrekt. För att förstå vad detta innebär i praktiken krävs en semantisk undersökning av varumärkets funktion, dess särskiljningsförmåga och vad som egentligen sker när ett varumärke degenererar. Ju bättre en varumärkesinnehavare förstår ett varumärkes funktion, desto bättre kan han eller hon skydda det.

Varumärkesdegeneration är juridiskt sett ett relativt ovanligt fenomen. Även om det i Sverige finns flera exempel på varumärken som idag används generiskt är det få varumärkesregistreringar som, enligt nuvarande varumärkesrätt, de facto hävts. Detta kan bero på att den bevisning som krävs för att ett varumärke ska bedömas ha degenererat i allmän domstol är mycket sträng. Varumärkesdegenerationen måste vara fullbordad. Således måste en överväldigande majoritet av omsättningskretsen uppfatta varumärket som generiskt. Vilka som skall ingå i den relevanta omsättningskretsen är en omdebatterad fråga. Enligt förarbetena till VmL ska tidigare distributionsled, det vill säga grosshandeln, varuhusens och detaljhandels inköpsavdelningar etc., väga tyngre än senare. Hur varumärket uppfattas av butikspersonal eller av konsumenterna är av mindre betydelse för bedömningen. Varumärken har dock inte samma funktion idag som det hade när dessa förarbeten författades. Globalisering och Internethandel har gjort att konsumenter idag har betydligt större makt än de hade i slutet av 50-talet. Vi anser att avgörande omständigheter skall återspegla faktiska förhållanden. Det sätt på vilket ett varumärke används idag, för att varumärkesrätten i framtiden ska komma att bli så rättvis som möjligt, bör därför undersökas ytterligare.

The principal purpose of a trade mark is to individualize products from a certain business. This quality is called distinctiveness. When the distinctiveness disappears the trade mark is said to have degenerated. The trade mark has then developed into a common noun, a generic term, and can no longer function as an individualizing designation. A degenerated trade mark might confuse the consumers and cause unfair competition. A trade mark proprietor, who suffers from a trade mark turning into a common noun, can therefore claim that a public court has the trade mark title cancelled. The degenerated trade mark then becomes available to all.

For a trade mark proprietor, losing a trade mark can be devastating. It is therefore important to avoid degeneration. However, if the trade mark proprietor understands the causes and consequences of degeneration, avoiding it is relatively easy. Case studies show that degeneration is caused mainly by misuse of the trade mark and the generic term. Thus, coining and using both a trade mark and a practicable generic term are two of the most important anti-degenerative measures. The trade mark proprietor must understand the effects of use on the distinctiveness of the trade mark and what happens linguistically when a trade mark degenerates. The better the trade mark proprietor understands the function of the trade mark, the better he can protect it.

Degeneration is an unusual phenomenon. Even if there are several trade marks that are used generically in our language today, there are few cases in Swedish law where a trade mark title has been actually cancelled. This can be due to the fact that the evidence which must be adduced in cases of degeneration must be very strong. The degeneration has to be completed, thus, an overwhelming majority in the relevant circles must use the trade mark generically. And which people that shall be included in the relevant circles is somewhat unclear. According to the preparations of the Swedish trade mark law the previous links in the distribution chain, e.g. suppliers, purchasers etc., shall be of higher relevance than the later. How the trade mark is used by store personal or consumers are not as important in the judgment. However, the trade marks of today have not the same function as when the preparations where written. Globalization and the Internet commerce have given the consumers of today considerably more power than in the late 1950’s. And we believe that conclusive circumstances shall reflect actual conditions. For the trade mark law to become as fair as possible, the way that a trade mark is used today ought to be examined further.

Uppsatsen redogör för skadeståndsbestämmelserna i 38 § varumärkeslagen som trädde ikraft år 1994, men belyser även de tidigare bestämmelserna och förslaget om nya bestämmelser. Dessutom framläggs alternativa bestämmelser. Slutsatsen är att både de nuvarande och de föreslagna bestämmelserna om skadestånd förstärker skyddet för rättighetshavares förmögenhetsintresse vid varumärkesintrång, jämfört med de tidigare bestämmelserna. Jämfört med de nuvarande bestämmelserna om skadestånd, förstärker de föreslagna bestämmelserna skyddet för rättighetshavares förmögenhetsintresse i högre grad, till följd av de kriterier som medtas i lagrummet. Dock tycker författaren att eventuella bestämmelser om skadestånd vid varumärkesintrång bör vara en kombination av ersättning för uppkommen omedelbar ren förmögenhetsskada och återställande av obehörig vinst.

För att kunna registrera ett EU-varumärke krävs att det inte föreligger några absoluta eller relativa registreringshinder. Ett av de absoluta registreringshindren, art. 7.1 e) iii) VMF, stadgar ett förbud om att registrera kännetecken som endast består av ”[...] en varas form eller en annan egenskap som ger varan ett betydande värde”. Bestämmelsen har varit föremål för omfattande diskussion eftersom regeln medför väsentliga tolkningssvårigheter. I uppsatsen utreds hur omfattningen av art. 7.1 e) iii) VMF ska tolkas. Ett mål som belyser svårigheterna med nyss nämnda bestämmelse är Svenskt Tenn-målet, där frågan är om MANHATTAN ska anses omfattas av art. 7.1 e) iii) ÄVMF eftersom det är ett tvådimensionellt varumärke som är en tvådimensionell återgivning av en tvådimensionell vara. Vidare undersöks även det överlappande skydd som kan uppstå mellan upphovsrätt och varumärkesrätt, som art. 7.1 e) iii) VMF syftar att förhindra. Av uppsatsen framgår att begreppen i art. 7.1 e) iii) VMF måste tolkas var för sig. Utformningen av bestämmelsen medför således att ”en varas form” ska tolkas som fristående från en ”annan egenskap”, vilket gör att endast tredimensionella varor ska omfattas av begreppet ”form”. Lokutionen ”annan egenskap” syftar istället till att fånga upp sådana kännetecken som inte omfattas av form. Det som blir avgörande i bestämmelsen är emellertid begreppet ”betydande värde”, vilket kan utgöra olika faktorer såsom pris, renommé och omsättningskretsens uppfattning av varan. Vid en sammanvägd bedömning bör MANHATTAN omfattas av art. 7.1 e) iii) VMF mot bakgrund av bestämmelsens ordalydelse och syfte. I uppsatsen framgår även att det överlappande skyddet mellan upphovsrätt och varumärkesrätt inte torde vara önskvärt. Upphovsrätt och varumärkesrätt har skilda skyddsintressen och inne- håller olika bestämmelser, varför en överlappning medför ett för vittomfattande skydd som inte kan ha varit önskvärt av lagstiftaren. Visserligen borde en överlappning vara önskvärd från rättsinnehavarens perspektiv. Den sammanvägda bedömningen mellan lagstiftarens, rätts- innehavarens och allmänintressets intressen medför dock att överlappningen inte kan anses vara önskvärd.
In order to be able to register an EU trade mark, there must be no absolute or relative grounds for refusal. One of the absolute grounds for refusal, art. 7.1 e) iii) of the European union trade mark regulation, prohibits registration of signs which consist exclusively of “[...] the shape, or another characteristic, which gives substantial value to the goods”. The provision has been subject of extensive discussion because the rule brings significant interpretation difficulties. Therefore, the essay investigates how the scope of art. 7.1 e) iii) of the European union trade mark regulation shall be interpreted. A case that highlights the difficulties with the aforemen- tioned provision is Svenskt Tenn-målet. The question in this case is whether MANHATTAN should be covered by art. 7.1 e) iii) of the Community trade mark regulation since it is a two-dimensional trademark which is a reproduction of a two-dimensional product. Furthermore, the overlapping protection that may arise between copyright and trademark law, as art. 7.1 e) iii) of the European union trade mark regulation aims to prevent, is also being investigated. It appears from the essay that the concepts in art. 7.1 e) iii) of the European union trade mark regulation must be interpreted separately. The formulation of the regulation also means that “the shape” must be interpreted as being separate from “another characteristic”, which means that only three-dimensional goods shall be covered by the term “form”. Instead, the “another characteristic” aims to capture such signs that are not covered by “form”. However, what is decisive in the regulation is the term “substantial value”, which may include different factors, such as price, reputation and the consumer’s perception of the product. The judgement is that MANHATTAN should be covered by art. 7.1 e) iii) of the European union trade mark regulation in the light of the wording and purpose of the regulation. The essay also states that the overlapping protection between copyright and trademark law is not desirable. The copyright and trademark law have differing protection interests and contains various provisions. Therefore, an overlapping protection entails a too extensive protection, which may not have been desirable by the legislator. Certainly, an overlap is to be desirable from the right holder’s perspective. However, the judgement between the legislator, the right holder’s and the public interest’s perspective means that the overlap cannot be consid- ered desirable.

The primary objective of the study as contained in this thesis is the discussion of the approaches to dilution taken by the legal systems of the European Union and South Africa. Although a comparative methodology is employed the discussion grounds the separate development of the anti-dilution provisions in both systems first before discussing comparisons and diverging approaches (should they exist). As a result of the South African anti-dilution provisions being relatively new, there exists a lot of overlap between the approaches in the United Kingdom, European Union and South Africa. Dilution both as a concept and a reality remains controversial as both the courts and commentators grapple with how it fits within greater Trade Mark law. The relationship between traditional infringement and dilution is equally contentious as questions continue to be asked about the relevance of the anti-dilution provisions when traditional infringement already exists and is effective. A question that is constantly asked is: can there be infringement without confusion? Equally contentious is the issue of whether a parody exception should be introduced in Trade Mark law even though there is minimal litigation around the issue of parody and dilution.

I takt med att varumärken fått en allt större betydelse i samhället har också definitionen av vad som kan utgöra ett varumärke breddats. Dagens varumärkeslagstiftning stadgar att alla former som kan anses ha en särskiljande funktion även kan bli föremål för varumärkesskydd så länge som ett antal utryckliga registreringshinder inte föreligger. Denna formulering inkluderar även varans egen formgivning varvid det finns risk för att varumärkesskyddet kan fungera som ett alternativ till exempelvis patent eller mönsterskydd. Varumärkesskyddet är inte tidsbegränsat, och det ställs heller inte några krav på nyskapande, vilket gör att varumärkesskyddet i de överlappande fallen dessutom kan anses som mer förmånligt än övriga immaterialrätter. Sett ur samhällets synvinkel är en sådan situation inte önskvärd eftersom den tekniska utvecklingen riskerar att hämmas. Enligt min mening är risken för negativa samhällseffekter så pass påtaglig att varans egen formgivning inte bör kunna omfattas av varumärkesskyddet.

Vid varumärkesintrång har rättighetshavaren rätt till ersättning för den skada som han eller hon lidit till följd av intrånget. I 8 kap. 4 § varumärkeslagen (2010:1877) (VML) stadgas att den som begår varumärkesintrång ska betala dels skälig ersättning för utnyttjande av varumärket, dels ytterligare ersättning för skada som rättighetshavaren lidit. Av bestämmelsen framgår att vid beräkning av den skada som rättighetshavaren har lidit ska hänsyn tas till bland annat utebliven vinst. Inom varumärkesrättsliga mål är det vanligt förekommande att åberopa 35 kap. 5 § Rättegångsbalk (1942:740) (RB), vilken är en bevislättnadsregel. Regeln används på grund av svårigheterna för rättighetshavaren att styrka omfattningen av skadan, varför domstolen får uppskatta skadan till ett skäligt belopp. Bevislättnadsregeln har varit omtalad i juridisk varumärkesdoktrin eftersom domstolen ofta uppskattar skadan till ett blygsamt belopp. För att domstolen ska kunna uppskatta ett skäligt skadeståndsbelopp, krävs fungerande beräkningsmodeller. Ofta används före- och eftermetoden som innebär att domstolen jämför rättighetshavarens ekonomiska situation före och efter intrånget. Metoden är lämplig vid beräkning av rättighetshavarens reparativa skada, det vill säga, den skadeståndsfunktion som får rättighetshavaren att försättas i en liknande situation som innan varumärkesintrånget. Före- och eftermodellen har dock vissa nackdelar, varför uppsatsen syftar till att utreda frågan om andra beräkningsmodeller kan appliceras på varumärkesmål. Uppsatsen behandlar frågan om skadeståndsberäkning vid fastställande av utebliven vinst. Området är belagt med stor osäkerhet, eftersom det är svårt för rättighetshavare att styrka sina skadeståndsberäkningar i fråga om utebliven vinst. Objektivt är således slutsatsen att rättighetshavarens uteblivna vinst är ett fiktivt uppskattat belopp. I uppsatsens diskussion och slutsats framkommer att fler skadeståndsberäkningsmodeller kan användas för att beräkna rättighetshavarens skada. En risk för rättighetshavaren vid skadeståndsberäkningar i varumärkesintrångsmål är att domstolen ofta underkänner rättighetshavarens yrkade skadestånd, vilket resulterar i att domstolen uppskattar skadan till ett skäligt, ofta blygsamt belopp. Modeller såsom jämförelsemetoden och "varumärkesvärderingsmodellen" utreds i uppsatsen som alternativa modeller för att beräkna rättighetshavarens skada vid ett varumärkesintrång.

Enligt grundregeln i 1:5 2 st. 1 p. varumärkeslagen (2010:1877) (VML) är varukännetecken som endast består av tecken eller benämningar som visar en varas eller tjänsts geografiska ursprung inte särskiljande och uppfyller därmed inte kraven för att kunna varumärkesregistreras. Ett varumärke får heller inte registreras om det är ägnat att vilseleda allmänheten i fråga om varans eller tjänstens geografiska ursprung, 2:7 1 st. VML. Dessa två hindrande faktorer har genomsyrat den länge strikta bedömningen av geografiska namns särskiljningsförmåga som genom praxis de senaste åren lättats upp. Det råder dock alltjämt osäkerhet för i vilka fall ett varumärke innehållande ett geografiskt namn uppfyller kraven för registrering.  Varumärkesrätten har under de senaste åren genomgått en stor förändring. Tidigare krävdes starka bevis på flerårig inarbetning för att kunna erhålla ensamrätt till varumärke innehållande geografiska namn alternativt att känneteckensinnehavaren använde sig av namn på exempelvis berg eller floder som knappast kunde utgöra ett geografiskt ursprung för en vara eller tjänst. Det starka frihållningsbehovet med tanken att geografiska namn ska kunna användas fritt av alla har dragits tillbaka något, till förmån för möjligheten att registrera varumärken och därmed erhålla ensamrätt till vissa beteckningar. Den ensamrätt som erhålls vid registrering av ett beskrivande ord såsom ett geografiskt namn är dock begränsad, eftersom vissa beskrivande begrepp såsom geografiska namn ska kunna brukas av alla. Konflikten mellan varumärkesintrång och användande av delar av annans varumärke i enlighet med god affärssed är därför något svårdefinierad. Från att i princip endast vara möjligt att få registrering genom inarbetning eller vid användning av mycket okända geografiska namn eller osannolika ursprungsangivelser fäster man idag stor vikt vid bedömningen av om det finns ett samband mellan varumärkets berörda varor eller tjänster och den geografiska platsen. Det görs också en helhetsbedömning för att avgöra märkets särskiljningsförmåga.

Trademarks are distinguishing marks that are used by companies to highlight their goods or services to separate them from other companies. In Sweden, trademarks are protected by a certain Trademark Law called Varumärkeslagen. The law is a result of many years of improvements from earlier trademark laws. Since Sweden is member of the European Union, its laws are affected and in many cases inferior to laws of the Union. A new Trademark Law is about to be implemented in Sweden, thanks to a directive from the European Union.

When a trademark is registered it is possible to use the symbol ® along with the trademark. This symbol indicates that the good or service can be trusted and also tells other companies that the trademark can be protected from possible infringements. Originally the symbol comes from American trademark law and in the USA there are certain regulations on how to use the symbol, regulations that we don’t have in Sweden or Europe.

However, trademark registrations are done approximately in the same way in USA, Sweden and EU. In the USA an application is sent to USPTO which is correspondent to PRV in Sweden and OHIM in the EU. There are certain conditions that need to be fulfilled before and registration can take place and these conditions are also very similar if we compare the different systems. There are different systems for registration of trademarks, except the national systems. If you want to register a trademark in the EU there’s a certain system and if you’re looking to get a registration outside the Union you can do this through another system.

Occasionally, some companies use the ® symbol without actually having a registration in the country where the good or service is promoted and sometimes they don’t even have a registration at all, in any country. When this happens, these companies are most often suited in court. One of these cases occurred in Germany in 1989. A German company had been marketing a blood filter that was imported from Italy. The trademark was registered in Italy but not in Germany and another operator on the German reacted. The German court found that the use of the ® symbol without a German registration was improper but considered that a prohibition might be restrictive to the principle of free movement of goods in the EU. This consideration proved to be accurate after a decision from the EU court of the. There are further cases like this one from the market courts of Sweden and Finland but in these particular cases there were no registration existing at all, not in any country. The courts passed sentence on these companies for misleading advertising.

It has been proven that cases like these are not always easy to settle since national laws are affected and sometimes controlled by laws or directives of the EU. Hopefully, the new harmonized marketing law will make it easier further on. Still, there are no regulations on the use of the ® symbol in Sweden or the EU and since it seems to cause problems, if not very often, I think it would be good to introduce some common rules for this.

The single market is one of the underlying ideas of the European Union. Free movement of goods and efficient competition are central for the function of the union and are therefore carefully protected by the Treaty of Rome. Exclusive rights of trademarks in the EU can be seen as a method of dividing the common market, preventing the free movement of goods and to be anti-competitive. What comes out of this is that there is a conflict between exclusive rights of trademarks and the rules of both free movement of goods and competition. The aim of this work is to see in which kind of situations the exclusive rights of trademarks can be a part of this conflict but also to study how this problem is resolved by the European Court. In conclusion, this thesis shows that an exclusive right of trademark is not by itself incompatible with the rules of free movement of goods and competition law. On the contrary; Europe needs strong industrial property rights to protect its innovations and remain competitive in the global knowledge-based economy of today. What comes out of this is the importance of finding the right balance between the protection of competition and the free movement of goods on one hand and the protection of trademark rights on the other hand. Nevertheless, trade barriers, anti-competitive agreements and abuse of dominant position are subjects to a rigorous application of the European competitive rules. In fact, they are mostly seen as more imperative than the protection of trademarks.

Varumärkesrätten innefattar en bred definition av vilka kännetecken som kan konstituera ett varumärke, vilken inkluderar formen på en vara. När kännetecknet består av en varuform utgör således varan i sig kännetecknet och därmed varumärket. Vid en varumärkesregistrering ska bedömningen av olika kategorier av kännetecken inte skilja sig åt, men för varuformer finns ytterligare hinder vid registrering jämfört med andra typer av kännetecken. Ett sådant registreringshinder avser specifikt funktionella former. Många former tenderar att vara funktionella till viss grad, vilket aktualiserar art. 7.1 e) ii) VmF. Artikeln föreskriver ett absolut registreringshinder mot att registerna former som endast består av ”en varas form eller annan egenskap hos varan som krävs för att uppnå ett tekniskt resultat”. Om en varuform hindras registrering enligt artikeln, är uteslutningen från registrering permanent. Det innebär att registreringshindret inte kan övervinnas även om formen förvärvar särskiljningsförmåga på marknaden. EUD har uttalat att det inte vore skäligt att neka registrering av varuformer endast på grund av att de innehar några funktionella element. För att ett kännetecken ska falla inom ramen för artikeln behöver således en forms alla väsentliga särdrag falla inom ramen för bestämmelsen. Detta medför viss problematik när det kommer till hybridkännetecken vilka innehar vissa element som är funktionella, men även andra element som är icke-funktionella. Enligt gällande rätt kan hybridkännetecken registreras som varumärken om de innehar icke-funktionella särdrag som anses vara väsentliga. Hela formen av ett hybridkännetecken kan således registreras som ett varumärke under förutsättning att endast några av de väsentliga särdragen krävs för att uppnå den tekniska funktionen. Genom en undersökning av rättspraxis konstateras att EUD utför en fri och långtgående undersökning vid bedömning av vad som utgör en forms väsentliga särdrag och dessa särdrags eventuella funktion. EUD är inte bunden till vad som anges i varumärkesansökan, utan undersöker även den faktiska varan på marknaden för vilket kännetecknet är ämnat att användas. EUD verkar generellt vara restriktiv med att låta tredimensionella former registreras, inte minst när de innehåller funktionella element. Möjligen beror den negativa inställningen till att registrera hybridkännetecken på bristen av effektiva lösningar att tydligt undanta de funktionella elementen från registrering. Vid en registrering av hybridkännetecken uppstår även intressanta aspekter ur intrångssynpunkt eftersom formen är registrerad som en helhet, även om vissa väsentliga särdrag inte är ämnade att omfattas av ensamrätten. Vid analoga tillämpningar av rättspraxis framstår det som att dessa element, utan att det explicit framgår av exempelvis en disclaimer, ska vara undantagna från den ensamrätt som erhålls varumärkesinnehavaren.
The trade mark law includes a very broad definition of signs that can constitute a trade mark, which includes the shape of a product. When a sign consists of the shape of a product, the product itself becomes the sign and thus the trade mark. In the case of a trade mark registration, the assessment should not differ between different categories of signs. However, when it comes to registration for signs consisting of the shape of a product, there are further obstacles to overcome before protection can be granted compared to other types of signs. Many shapes tend to be functional to some extent, which brings relevance to the absolute ground for refusal found in art. 7.1 e) ii) EUTMR. The article prohibits registration of signs which consist exclusively of “the shape, or another characteristic, of goods which is necessary to obtain a technical result”. If the registration of a sign is prohibited by the article, the exclusion from registration is permanent. This means that the ground for refusal cannot be overcome even if the sign acquires distinctiveness on the market. The CJEU has stated that it would not be reasonable to deny a shape registration only on the sole ground that it has some functional elements. Therefore, in order for a sign to fall within the scope of the article, all the essential characteristics of a shape must fall within the scope of the provision. This causes certain difficulties when it comes to hybrid signs, which possess some elements that are functional, but also other elements that are non-functional. Under current law, hybrid signs can be registered as trade marks if the non-functional elements are considered as essential. The entire form of a hybrid sign can thus be registered as a trade mark only if some, but not all, essential characteristics are required to achieve the technical function. By examining case law, it can be stated that the CJEU carry out a free and extensive examination when assessing what constitutes the essential characteristics of a shape and the possible function of these elements. The CJEU is not bound to the trade mark application but also examines the actual goods for which the sign is intended to be used. The CJEU generally seems to be restrictive in allowing registration for three-dimensional shapes, especially in regard to those incorporating functional elements. This might be the case since there is no good way to clearly exclude the functional elements from the registration. However, when registering a hybrid sign, interesting aspects also arise from the infringement point of view since the shape is registered as a whole but contains certain essential features, which are not intended to be covered by the exclusive right granted. In analogous applications of case law, it appears that these elements, without being explicitly stated in e.g. a disclaimer, must be excluded from the exclusive right granted to the proprietor.