Academic literature on the topic 'Venös thromboembolism'

ZusammenfassungDas Auftreten sowohl der tiefen Beinvenenthrombose als auch einer Lungenarterienembolie wird bereits durch physiologische Mechanismen in der Schwangerschaft und im Wochenbett begünstigt. Es kommt neben vorbestehenden Risikofaktoren zu transienten Erscheinungen, die das Risiko für venöse thromboembolische Erkrankungen erhöhen. Die Klinik von Thromboembolien ist oft unspezifisch. Erprobte Diagnosealgorithmen bestehen in der Schwangerschaft nicht. Aufgrund der klinischen Relevanz ist jedoch eine Diagnosesicherung unerlässlich. Die Anamnese, Klinik und Labordiagnostik sind wesentliche Bestandteile in der Diagnosefin-dung, können aber alleine eine venöse Thromboembolie nicht ausschließen. Eine apparative Beurteilung der betroffenen Venen durch die Sonographie ist dabei die Untersuchungsmethode der Wahl. Die vorliegende Arbeit beschreibt die Diagnostik und Therapie venöser Thromboembolien in der Schwangerschaft.

Zusammenfassung. Durch die Implikation von neuen Diagnosealgorithmen in unserem klinischen Alltag, wurden die diagnostische Sicherheit insbesondere beim Ausschluss von venösen Thromboembolien (VTE) so vereinfacht, dass auch der Hausarzt bereits eine venöse Thromboembolie mit hinreichender Sicherheit ausschliessen kann. Die Einführung von Risikoscores kann helfen bei Patienten mit bestätigter Diagnose die Patienten herauszufiltern, die besonders gefährdet sind, um diese einer genaueren Überwachung zuzuführen. Dahingegen nimmt die Ambulantisierung von Patienten mit Lungenarterienembolie im Niedrig-Risiko-Bereich deutlich zu. Mit der Einführung der neuen oralen Antikoagulantien (NOAK) ist die Therapie dieser Patienten deutlich vereinfacht worden, zudem konnte das Risiko für schwere Blutungen im Vergleich zu den Vitamin-K-Antagonisten deutlich gesenkt werden. Für die Patienten mit paraneoplastischen VTEs stellen die NOAKs in Zukunft ebenfalls eine Option dar, welche in Studien noch genauer validiert werden muss. Aufgrund des niedrigen Blutungsrisikos von den NOAKs in der prophylaktischen Dosierung wird der Anteil der Patienten, die einer verlängerten Sekundärprophylaxe zugeführt werden, zukünftig weiter steigen und somit das Risiko für VTE-Rezidive gesenkt werden.

Venous thromboembolism (VTE) is a common cardiovascular disease that frequently recurs and is associated with significant numbers of death annually. The influence of the hereditary risk factors is not yet firmly established but twin and family studies suggest that heritability is about 50%. Several genetic risk factors have been identified by genomeHwide association studies (GWAS) but they do not explain all of the missing heritability of VTE. NextHgeneration sequencing (NGS) has revolutionized the genetic analysis of disease and has been used to discover the genes underlying unsolved Mendelian disorders. It has also been used to identify rare alleles which may help explain the missing heritability for complex diseases. The study population of this study consisted of 32 randomly chosen VTE patients from the MATSHstudy (Malmö Thrombophilia Study). The seventeen genes that in earlier studies have been shown to be associated with VTE were examined and the identified VTEHrelated mutations were compared to the general population. The results showed that Ion TorrentHsequencing effectively provided good coverage and read depth in all of the sequenced genes. Optimization of the primer panels resulted in higher and more balanced coverage and the quality of the results in this study was on an overall high level. A total of 215 variants were detected – 62 in exons, 8 in splice and 145 in introns. One Mendelian mutation was detected in PROC and rare variants were found in F2 and FGG. The most common risk factor (F5 Leiden) was highly enriched with 25% in this study compared to 3% in a background population.
Venös tromboembolism (VTE) är en vanlig, ofta återkommande, kardiovaskulär sjukdom som associeras med åtskilliga dödsfall årligen. De ärftliga riskfaktorernas påverkan är inte fullständigt kartlagda ännu men tvillingH och familjestudier antyder att ärftligheten kan vara runt 50%. Ett flertal genetiska riskfaktorer har identifierats genom genome$wide association studies (GWAS) men de förklarar inte hela den saknade ärftlighetskomponenten för VTE. NästaHgenerationsHsekvensering (NGS) har revolutionerat den genetiska sjukdomsanalysen och har använts för att upptäcka de gener som ligger bakom tidigare olösta Mendelska sjukdomstillstånd. Man har även använt NGS för att identifiera rara alleler som kan hjälpa till att förklara de saknade ärftlighetskomponenterna för nedärvning av komplexa sjukdomar. Studiepopulationen I den här undersökningen utgjordes av 32 slumpmässigt utvalda VTEHpatienter från Malmö Thrombophilia Study (MATS). De sjutton gener som I tidigare studier har visat sig vara associerade med VTE undersöktes och de identifierade VTEHrelaterade mutationerna jämfördes med en normalpopulation. Resultaten visade att Ion TorrentHsekvensering ger bra täckningsgrad och läsdjup i alla de sekvenserade generna. Optimering av primerHpanelerna resulterade i en mer balanserad täckningsgrad och resultatkvaliteten i den här studien var på en generellt hög nivå. Totalt 215 varianter detekterades – 62 i exon, 8 i splice och 145 i introner. En Mendelsk mutation detekterades I PROC och rara varianter hittades i F2 och FGG. Den starkaste och vanligaste riskfaktorn (F5 Leiden) var högt anrikad i den här studien med 25% jämfört med 3% i en bakgrundspopulation.

Venous thromboembolism (VTE) is one of the most common cardiovascular diseases. KTH and its academic and industrial partners intend to develop a system to combat VTE by forcing movements of inactive muscles. An important part of this system is a unit that can sense muscular activity over time. Electromyography (EMG) is used to measure the activation potential of muscles. The goal of this thesis is to develop an EMG device that can measure bioelectric signals and convey this data to other devices. This thesis is mainly an exploration to identify the potential solution and more work is needed to develop the required system. The EMG device must be small, modular, battery powered and be able to communicate wirelessly with other devices. A functioning EMG system requires an appropriate amplification for the result to be legible and requires extensive filtering as well as detailed circuit board design to eliminate noise or interference that can affect the result.This project utilized a top down approach. An architecture of the EMG system was made and broken down into functional blocks. Each block was implemented separately and the whole solution was tested experimentally to ensure that all the specifications were fulfilled. To validate the EMG device, a series of reference images were used together with directly observing the correlation between muscle activation and its signal with an oscilloscope.The result was a fully functional EMG device that consisted of two PCB: a PCB with EMG circuitry (analog circuit) and a PCB with digital processing for communication (digital circuit). The EMG results were consistent between test subjects and could easily be correlated to muscle movement and force. The reference images indicated that it was functioning as intended. There was still 50 Hz common mode noise present in the EMG device which could have been due to its wide bandwidth and poor low frequency properties.The goals and requirements were fulfilled: a fully functional wireless, modular, small and battery driven EMG device was developed. The noise level of the EMG could have been lower and would need some further improvements. An integrated battery could be implemented to eliminate the need for users to provide a battery. An app could be developed in tandem with the EMG device, with friendly user interface, for healthcare personnel.The thesis workers strived to minimize the number of used components and power consumption. All components were RoHS certified and discarded components were collected for proper waste management. Energy consumption could have been further minimized in the digital PCB by implementing sleep mode and a watchdog timer. This thesis strived to implement as much of the 17 global sustainability goals set by the United Nations (UN). In conclusion, the main sustainability goal of this thesis was “3 – Good Health and well-being”. Other sustainability goals were “12 – Responsible consumption and production”, “13 – Climate action”, “15 – Life on land” were deemed to have been considered in this thesis.
Venös tromboemboli (VTE) är en av de vanligaste kardiovaskulära sjukdomarna. KTH och dess akademiska och industriella partner avser att utveckla ett system med uppdrag att bekämpa VTE genom att stimulera inaktiva muskler. Elektromyografi (EMG) används för att mäta musklernas aktiveringspotential. Syftet med denna avhandling är att utveckla en EMG-enhet som kan mäta bioelektriska signaler och överföra denna data till andra enheter. Ett fungerande EMG system kräver en lämplig förstärkning för att resultatet ska vara läsbart och kräver filtrering samt utförlig kretskortdesign för att eliminera brus/störningar som kan påverka resultatet negativt.Projektet använde en Top-Down strategi. En arkitektur av EMG-systemet genomfördes och sedan delades upp i funktionella block. Varje block implementerades separat och hela lösningen testades experimentellt för att säkerställa att alla specifikationer uppfylldes. För att validera EMG- enheten användes referensbilder tillsammans med att direkt observera sambandet mellan muskelaktivering och dess signal via ett oscilloskop.Resultatet var en helt funktionell EMG-enhet som bestod av två PCB: en PCB med EMG funktionalitet (analog krets) och en PCB med digital processering för kommunikation (digital krets). EMG mätningarna var konsistenta mellan testpersoner och kunde lätt korreleras med muskelrörelse och spänningskraft. Referensbilderna indikerade att den fungerade som avsedd. Det fanns fortfarande 50 Hz common mode brus i EMG-enheten, vilket kan ha orsakas av dess breda bandbredd och dåliga lågfrekvensegenskaper.Målen och kraven uppfylldes: en fullt funktionell trådlös, modulär, liten och batteridriven EMG- enhet. Brusnivån för EMG kunde ha varit lägre och skulle behöva ytterligare förbättringar. Ett integrerat batteri kunde implementeras för att eliminera användarnas behov av att tillhandahålla ett batteri. En applikation kunde ha utvecklats för EMG-enheten, med ett användarvänligt användargränssnitt, för vårdpersonal.Examensarbetarna strävade efter att minimera användning av komponenter och strömförbrukning under arbetsprocessen. Alla komponenter var RoHS-certifierade och kasserade komponenter insamlades för korrekt avfallshantering. Energiförbrukning kunde ha minimerats ytterligare i det digitala kretskortet genom att implementera sleep mode och en watchdog timer. I detta examensarbete var det önskvärt att implemnetera de 17 globala hållbarhetsmålen uppsatta av FN (Förenta Nationerna). Sammanfattningsvis uppfylldes huvudsakligen “3 – Good Health and well-being”. Hållbarhetsmålen ”12 - Ansvarig konsumtion och produktion”, ”13 – Klimatåtgärder”, ”15 - Liv på land” anses även att ha beaktas i denna avhandling.

Venous thromboembolism that cause blood clotting in blood vessels, prevent blood circulation, depending on changes in one or more of the coagulation factors II, VII, IX and X. Patients who have had a blood clot or cardiovascular diseases are treated with oral anti-vitamin K (Warfarin®) to reducing and prevent relapse. Warfarin is also used as a preventive treatment before the disease. An overdose of Warfarin® may cause bleeding-complications and low dose cause blood clotting. The dosage of the drug is controlled by measuring prothrombin in plasma. The aim of this study was to investigate if prothrombin-complex value changes due to re-spinning and re-analysis after six hours. Fitty whole blood samples from warfarin-treated patients were divided into three subgroups, those with protrombinkomplex-values of 2-4 (n=20), >4 (n=15) and <2 (n=15). The samples were centrifugated and measured (Method A), re-centrifugated and measured (Method B) or re-analysed after six hours (Method C). All results were compared in a Bland-Altman plot as follows: Method B vs. Method A and Method C vs. Method A. The scatter graph yielded a strong correlation between Method A and Method B (R2=0.9984) and Method A and Methods C (R2=0.9977). The results from t-test showed a significance level (p<0.001) for both analyses (statistical significance=p<0.05). In this study we showed that prothrombin complex value ware stable after re-centrifugation and re-measurement after six hours. Statistical calculations yielded a strong correlation between the methods (A, B, C), and there was no significance difference between the methods.

Adverse drug reactions (ADRs) constitute a significant health problem with consequences for the patient as well as for society. Suspected ADRs have been reported to occur in about 2-14% of hospitalised patients. In about 5% of deceased hospitalised patients suspected ADRs may have caused or contributed to the fatal outcome. When a pharmaceutical drug is approved for marketing, the drug has been tested only on a limited number of patients (often <6000) for a limited time period in a controlled environment. Hence mostly common ADRs are detected in these trials. Moreover, certain patient groups, for example patients with co-morbidities, elderly patients, children and pregnant women are often not included in these studies. Thus, it is important to closely monitor the use of drugs after marketing to observe new effects and detect new ADRs. The aim of this thesis is to describe the pattern of pharmaceutical substance use related to morbidity and mortality and to investigate two serious ADRs. We have studied the incidence of fatal ADRs, fatal intoxications, cerebral haemorrhage related to warfarin treatment and venous thromboembolism (VTE) related to treatment with antipsychotic drugs. Observational studies form the basis for this thesis. Data from the Swedish Cause of Death Register, medical case records, the Swedish database on ADRs, the forensic pathology and forensic toxicology databases, and Swedish and Danish hospital discharge registers, Danish prescription registers, and civil registry systems were used. In Paper I we found that 3% of all fatalities in a Swedish population were related to a suspected ADR. Of the deceased hospitalised patients, 6% were related to a suspected ADR. Haemorrhage was the most commonly observed fatal suspected ADR, accounting for almost two-thirds of the events and anticoagulantia was the most common drug group associated with fatal suspected ADRs (almost 50%). A suspected intoxication could have contributed to the fatal outcome in 0.6% of the deceased. Among the fatal intoxications in Swedish medico-legal autopsies studied in Paper II, on average four substances were detected per case. The five most commonly detected substances in individuals with a fatal intoxication were ethanol, propoxyphene, paracetamol, diazepam and flunitrazepam. Among patients diagnosed with cerebral haemorrhage, 10% (59 cases) were treated with warfarin at onset of symptoms (Paper III). Of these, 7 cases (12%) were considered to have been possibly avoidable since the patients were treated with concomitant drugs that have the potential to enhance warfarin effects. The results from Paper IV and Paper V in combination with the published literature suggest that patients treated with antipsychotic drugs have an increased risk for VTE. Compared with non-users, an adjusted odds ratio for VTE of 2.0 was found for users of any antipsychotic drugs in a Danish population. In a medico-legal autopsy series, an adjusted odds ratio for fatal pulmonary embolism of 2.4 and 6.9 was found for users of first-generation low-potency antipsychotics and second-generation antipsychotics, respectively. In summary, drug-related morbidity and mortality is a significant problem and suspected ADRs contribute to a substantial number of deaths. Fatal intoxications are relatively common and it is important to observe changes in patterns of substances associated with fatal intoxications to be able to discover new trends and monitor effects of preventive work. A significant proportion of warfarin-related cerebral haemorrhage was caused by drug-drug interactions and was considered possible to avoid. Users of antipsychotic drugs may increase the risk of VTE.
Idag finns det säkra och effektiva behandlingar mot många sjukdomar. Läkemedel är den vanligaste behandlingsformen i sjukvården och under 2006 hämtade sex miljoner svenskar (68%) ut ett eller fler recept på ett apotek i Sverige. Även om läkemedelsbehandling har många positiva effekter kan även oönskade och skadliga effekter vid läkemedelsbehandling uppkomma, dvs. läkemedelsbiverkningar. Innan ett läkemedel kommer ut för försäljning har man studerat effekter och biverkningar på ett begränsat antal individer (ofta <6000) under en begränsad tidsperiod där patienterna övervakas noga. Dessutom är det i regel enbart patienter med få andra sjukdomar och läkemedel som ingår i dessa studier. Därför är oftast enbart de vanligaste biverkningarna kända när ett läkemedel börjar säljas till allmänheten. När ett läkemedel blir tillgängligt för ett stort antal patienter är det därför viktigt att man med olika metoder fortsätter att följa läkemedlets effekter och biverkningar. Tidigare har man visat att ungefär 2-14% av inläggningar på sjukhus beror på läkemedelsbiverkningar. Dessutom kan biverkningar ha bidragit eller orsakat dödsfallet i ungefär 5% av de som avlider på sjukhus. Biverkningar orsakar mycket lidande för patienten och kostar samhället både tid och pengar. Om det skulle vara möjligt att förhindra några av dessa sjukhusinläggningar eller dödsfall skulle man vinna mycket. Det är svårt att uppskatta hur många biverkningar som kan förhindras. Genom att studera faktorer som kan öka risken för en oönskad effekt kan man bättre anpassa behandlingen till den enskilde patienten och därmed förhindra biverkningar. Syftet med den här avhandlingen är att beskriva mönster av läkemedelsrelaterade sjukdomar och dödsfall, och att undersöka risken för två allvarliga läkemedelsbiverkningar. Förekomsten av misstänkta läkemedelsbiverkningar, vilka faktorer som kan öka risken för att få en läkemedelsbiverkan, samt vilka läkemedel och biverkningar som förekommer har studerats. Detta gjordes utifrån uppgifter hämtade från dödsorsaksregistret, svenska biverkningsregistret, journaler, rättsmedicinska register, slutenvårdsregister och receptregister. Genom att utnyttja sådan information har vi i närmare detalj studerat förekomsten av dödsfall där ett eller flera läkemedel kan ha haft betydelse för dödsfallet, förgiftningsdödsfall, blödningar i samband med blodförtunnande medicinering och blodproppar i samband med antipsykotisk medicinering. I de arbeten som ingår i avhandlingen har vi funnit att en läkemedelsbiverkan misstänks ha bidragit eller orsakat dödsfallet i ungefär 3% av de som avlidit i en svensk population (Arbete I). Blödningar står för nästan två tredjedelar av dessa biverkningar och blodförtunnande medel misstänks vara inblandade i nästan hälften av de misstänkta läkemedelsbiverkningarna. I den här svenska populationen avled 0,6% till följd av misstänkt läkemedelsförgiftning. Bland rättsmedicinskt undersökta förgiftningsdödsfall påvisades i genomsnitt fyra substanser per fall (Arbete II). De fem vanligaste påvisade substanserna i studien var alkohol, dextropropoxifen, paracetamol, diazepam och flunitrazepam. Bland patienter som får hjärnblödning behandlades 10% vid blödningstillfället med ett blodförtunnande medel, warfarin (Arbete III). I 7 fall (12%) skulle hjärnblödningen möjligen kunna ha förhindrats då patienterna samtidigt behandlades med andra läkemedel som kan ha ökat blödningsrisken. Den sammantagna bilden av den litteratur som finns publicerad och resultatet av Arbete IV och Arbete V, tyder på att patienter som behandlas med antipsykotiska preparat har en ökad risk för att få blodpropp. Flera faktorer har föreslagits som kan förklara den ökade risken för blodpropp bland patienter som behandlas med antipsykotika som har med sjukdomen att göra och/eller behandlingen med antipsykotiska läkemedel. Sammanfattningsvis visar detta avhandlingsprojekt att läkemedelsbiverkningar är ett väsentligt sjukvårdsproblem som bidrar till ett betydande antal dödsfall. Förgiftningsdödsfall med läkemedel är också relativt vanliga och det är viktigt att bevaka effekter av preventiva åtgärder och se om de substanser som används ändras över tid. En del läkemedelsrelaterade biverkningar skulle kunna förhindras då t.ex. en betydande andel av warfarinrelaterade hjärnblödningar beror på läkemedelsinteraktioner. Förekomsten av venösa blodproppar verkar vara förhöjd bland patienter som behandlas med antipsykotiska läkemedel, men fler studier behövs för att avgöra detta och vad det i så fall beror på.

Pulmonary embolism as a part of venous thromboembolic disease has a broad spectrum of clinical presentations from minimal disease to life-threatening right heart failure. Therapy has to be guided by the risk associated with the individual clinical state of the patient. As long as hemodynamics are entirely stable, anticoagulation is given in order to prevent early or late recurrence, thereby allowing for endogeneous thrombolysis and recovery. In hemodynamically instable patients, i.e. patients under cardiopulmonary resuscitation or in shock, there is the need for a rapid reduction of thrombus mass in order to restore right ventricular function. Systemic thrombolysis is the most feasible modality to reduce the thrombus burden of the pulmonary circulation in the short term. For hemodynamically stable patients with right ventricular dysfunction as assessed by echocardiography, there is still some controversy as to whether thrombolysis improves the long-term outcome. At the least, thrombolysis may positively modify the short-term course of acute disease in patients with an extremely low risk of bleeding. When the acute phase has been overcome, secondary prophylaxis with vitamin K antagonists has to be given. The duration of secondary prophylaxis requires an individual assessment of both the risk of recurrence and the risk of bleeding. In the near future, new anticoagulant drugs such as direct thrombin and factor Xa inhibitors will offer new treatment modalities for the acute phase as well as for secondary prophylaxis
Dieser Beitrag ist mit Zustimmung des Rechteinhabers aufgrund einer (DFG-geförderten) Allianz- bzw. Nationallizenz frei zugänglich

Pulmonary embolism as a part of venous thromboembolic disease has a broad spectrum of clinical presentations from minimal disease to life-threatening right heart failure. Therapy has to be guided by the risk associated with the individual clinical state of the patient. As long as hemodynamics are entirely stable, anticoagulation is given in order to prevent early or late recurrence, thereby allowing for endogeneous thrombolysis and recovery. In hemodynamically instable patients, i.e. patients under cardiopulmonary resuscitation or in shock, there is the need for a rapid reduction of thrombus mass in order to restore right ventricular function. Systemic thrombolysis is the most feasible modality to reduce the thrombus burden of the pulmonary circulation in the short term. For hemodynamically stable patients with right ventricular dysfunction as assessed by echocardiography, there is still some controversy as to whether thrombolysis improves the long-term outcome. At the least, thrombolysis may positively modify the short-term course of acute disease in patients with an extremely low risk of bleeding. When the acute phase has been overcome, secondary prophylaxis with vitamin K antagonists has to be given. The duration of secondary prophylaxis requires an individual assessment of both the risk of recurrence and the risk of bleeding. In the near future, new anticoagulant drugs such as direct thrombin and factor Xa inhibitors will offer new treatment modalities for the acute phase as well as for secondary prophylaxis.
Dieser Beitrag ist mit Zustimmung des Rechteinhabers aufgrund einer (DFG-geförderten) Allianz- bzw. Nationallizenz frei zugänglich.

Postthrombotic syndrome (PTS) is a frequent complication of venous thromboembolism (VTE). Using MarketScan claims data from January 2012 to June 2015, we identified adults with a primary diagnosis code for VTE during a hospitalization/emergency department visit, ≥6 months of insurance coverage prior to the index event and newly started on rivaroxaban or warfarin within 30 days of the index VTE. Patients with <4-month follow-up postindex event or a claim for any anticoagulant during 6-month baseline period were excluded. Differences in baseline characteristics between rivaroxaban and warfarin users were adjusted for using inverse probability of treatment weights based on propensity scores. Patients were followed for the development of PTS starting 3 months after the index VTE. Cox regression was performed and reported as hazard ratios with 95% confidence intervals (CIs). In total, 10 463 rivaroxaban and 26 494 warfarin users were followed for a mean of 16 ± 9 (range, 4-39) months. Duration of anticoagulation was similar between cohorts (median = 6 months). Rivaroxaban was associated with a 23% (95% CI: 16-30) reduced hazard of PTS versus warfarin. Rivaroxaban was associated with a significant risk reduction in symptoms of PTS compared to warfarin in patients with VTE treated in routine practice.

Introducción: La presencia de un Tromboembolismo Venoso (TEV), que surge de forma súbita durante el curso evolutivo de una enfermedad o en el postoperatorio de una cirugía, constituye no sólo un riesgo clínico, sino un riesgo médico-legal. Las reclamaciones por TEV y, a su vez, la responsabilidad profesional médica, está en estrecha relación con el uso correcto de la profilaxis. Entre los profesionales médicos existe un pobre conocimiento de la probabilidad de que sus pacientes puedan sufrir un TEV (con o sin profilaxis) tras un tratamiento concreto. Hipótesis y Objetivos: La hipótesis principal del presente estudio es que el seguimiento de las guías de práctica clínica exime de la responsabilidad profesional médica. El objetivo principal es analizar todas las reclamaciones por TEV registradas en el Servicio de Responsabilidad Profesional del Colegio de Médicos de Barcelona. Esto nos permitirá obtener el perfil de las especialidades médicas o quirúrgicas que presentan mayor riesgo de reclamación, así como aquellas patologías más relacionadas o con mayor riesgo de reclamación por TEV. Conocer en profundidad las variables que afectan e influyen en las reclamaciones estudiadas. Analizar el seguimiento realizado por los facultativos de las guías de práctica clínica de profilaxis anti-trombótica. Permitirá conocer mejor el riesgo de reclamación por TEV, así como las consecuencias que se derivan y contribuir de esta manera a mejorar la práctica médica y seguridad clínica. Material y métodos: La muestra está constituida por todos los expedientes abiertos en el Consejo de Colegios de Médicos de Cataluña, desde 1986 hasta 2014, resultantes de las reclamaciones judiciales y extrajudiciales como consecuencia de supuestas negligencias médicas tras un tromboembolismo venoso, obteniéndose una muestra total de 100 casos. La recogida de datos se llevó a cabo mediante extracción electrónica y la revisión de los expedientes fue presencial, de manera individual y pormenorizada. El análisis estadístico implicó dos fases; un análisis descriptivo de las variables registradas y el estudio de posibles asociaciones con la variable principal (responsabilidad) mediante un análisis bivariable y mulitvariable. En ambos análisis se siguió un diseño descriptivo de corte transversal utilizándose el paquete estadístico SPSS. Resultados: Durante el período estudiado (1986-2014) se registraron 100 reclamaciones por TEV, 62 fueron por tromboembolismo pulmonar (8 de ellos también con trombosis venosa profunda –TVP–), 30 por TVP y 8 por trombosis venosa superficial. Hubo 24 casos con responsabilidad profesional médica. La especialidad con más reclamaciones fue la Traumatología. Según el motivo de reclamación, 43 casos eran pacientes de bajo riesgo en los que no se prescribió profilaxis pero aun así sufrieron un TEV, 25 casos de profilaxis correcta pero aun así TEV, 18 casos en los no se administro profilaxis y 9 casos con profilaxis pautada pero no bien administrada. En 73 de los casos se actuó según las guías clínicas, mientras que en 25 no hubo un correcto seguimiento de las guías. En el análisis estadístico, la variable responsabilidad se asoció significativamente al no seguimiento de las guías así como a la ausencia del uso de la profilaxis (p<0.05). Conclusión: El no seguimiento de las guías junto con la no administración de heparina profiláctica son los factores que se relacionan más con la responsabilidad profesional médica en los casos de tromboembolismo venoso. Sin embargo, el seguimiento de las guías no exime de responsabilidad en caso de TEV. Para finalizar, es la profilaxis individualizada, y no la aplicación de protocolos, la que hace segura la práctica clínica y evita, al mismo tiempo, la responsabilidad profesional médica.
Introduction: The presence of venous thromboembolism, which arises suddenly either during a disease or the postoperative period of surgery, stand for a clinical risk, as well as a medical-legal risk. In fact, the claims related to Venous Thromboembolism (VTE) and the medical professional responsibility are closely related to the correct use of prophylaxis. Among medical professionals there is a poor knowledge about the likelihood for their patients to go through a VTE (with or without prophylaxis) after a specific treatment. Hypothesis And Objectives: The main hypothesis of this study is that the correct adherence to the clinical practice guidelines exempts to the professional from medical responsibility. The objective is to analyse all the complaints related to VTE registered in the Professional Liability Department of the Medical College of Barcelona. This will allow us to know the profile of the medical or surgical specialties in greater risk for claim, as well as those pathologies linked to claim due to VTE. To know the variables affecting and influencing the claims under study. To analyse the grade of adherence of the clinicians to the clinical practice guidelines for antithrombotic prophylaxis. It will allow a better knowledge about the risk of claiming related to VTE and its derived consequences, helping to the improve of the medical practice and clinical safety. Material And Methods: The sample was all the cases registered at the Council of Medical Colleges of Catalonia from 1986 to 2014, deriving into judicial and extrajudicial claims because of alleged medical negligence following venous thromboembolism. A total of 100 cases were analysed. The data was extracted with electronic support and the review of the files was performed on-site, individually and fully detailed. Statistical analysis was performed in two phases; first one, a descriptive analysis of the variables, followed by the study through a bivariate and multivariable analysis of possible associations with the main variable (responsibility). In both analyses a descriptive cross-sectional design was followed using the SPSS statistical package. Results: From 1986 to 2014, a total of 100 medical claims related to VTE were registered, 62 were related to pulmonary thromboembolism, 8 of them with deep venous thrombosis (DVT) associated, 30 cases of DVT and 8 cases of superficial venous thrombosis. In 24 cases the medical professional responsibility was demonstrated. The specialty with more complaints was Traumatology. According to the chief reason for complaint, 43 cases occurred in low-risk patients with no prophylaxis prescribed but VTE was present, 25 cases of correct prophylaxis but with VTE, 18 cases with no prophylaxis administered and 9 cases with prophylaxis not well managed. Professionals acted according the guidelines in 73 of the cases, while in 25 there was no correct adherence to the guidelines. In the statistical analysis, the variable liability was significantly associated with non-adherence to the guidelines, as well as the absence of the use of prophylaxis (p <0.05). Conclusion: Non-adherence to the guidelines along with the non-administration of prophylactic heparin are the factors mainly related to medical professional responsibility in cases of venous thromboembolism. However, the correct adherence to the guidelines does not exempt to the physician from liability in case of VTE. Finally, the individualized prophylaxis and not the application of the protocols makes safe to the clinical practice and at the same time avoid medical professional responsibility.