Academic literature on the topic 'Visuel analog skala'

Kurang aktifitas fisik merupakan faktor risiko timbulnya berbagai penyakit pada populasi lansia. Proses menua akan menimbulkan masalah gangguan pada fungsi muskuluskeletal yang sering muncul yaitu nyeri pada sendi yang membuat para lansia mengalami ganguan dalam aktivitasnya. Salah satu tindakan keperawatan yang dapat dilakukan untuk mengurangi nyeri sendi menggunakan teknik relaksasi otot progresif. Studi kasus ini menggunakan metode deskriptif. Sampel diambil dengan tehnik Convenience Sampling 2 lansia dan dikelola selama 3 hari dengan pemberian tindakan keperawatan berupa terapi relaksasi otot progresif dengan frekuensi 1 kali/hari selama 20 menit. Pengumpulan data menggunakan buku status PM, wawancara, observasi dan metode proses keperawatan. Alat untuk skala nyeri menggunakan Visual Analog Scale (VAS). Terdapat penurunan terapi relaksasi otot progresif pada tingkat skala nyeri lansia yang mengalami nyeri sendi kronis dengan menunjukan hasil dari skala nyeri sedang turun menjadi skala nyeri ringan. Terapi relaksasi otot progresif mampu menurunkan nyeri sendi yang dialami lansia.

Penyakit usus buntu adalah peradangan yang terjadi pada usus buntu atau appendisitis. Penelitian ini bertujuan untuk mengetahui pengaruh teknik relaksasi Finger Hold terhadap penurunan nyeri pada pasien post operasi appendiktomi. Desain yang digunakan dalam penelitian ini adalah quasy experiment dengan teknik one group pretest dan posttest design tanpa kelompok kontrol. Pengambilan sampel dilakukan dengan metode non probability sampling melalui teknik accidental sampling sebanyak 32 pasien post operasi appendiktomi. Alat ukur skala nyeri Visual Analog Scale (VAS). Analisis data meliputi univariat dan bivariat menggunakan uji wilcoxon. Hasilnya, sebelum dilakukan teknik relaksasi Finger Hold skala nyeri sangat berat (53,1) dan berat (46,9). Setelah dilakukan teknik relaksasi Finger Hold skala nyeri sangat berat (25,0) dan nyeri berat (75,0). Hasil tersebut membuktikan bahwa perlunya teknik relaksasi Finger Hold untuk mengurangi nyeri yang dirasakan pada pasien post operasi appendiktomi.

Syfte och frågeställningar

Syftet med studien var att undersöka livssituationen och erfarenheterna hos familjer med fysiskt inaktiva barn, samt kartlägga hur förändringsbenägna familjerna var, med avseende på ökning av den fysiska aktiviteten. Vidare var syftet att undersöka familjernas inställning till beteendeförändringen och deras förväntningar på ISFAB-projektet. Frågeställningarna var: Hur ser familjernas livssituation och erfarenheter ut? Vilka förväntningar har familjerna på ISFAB-projektet? Hur förändringsbenägna är familjerna? Vilka möjligheter och hinder ser familjen med avseende på beteendeförändringen?

Metod

Denna studie är en liten del av ett större forskningsprojekt vars titel är Interventionsstudie för ökad fysisk aktivitet riktad mot normalviktiga och överviktiga inaktiva barn, vilket vi valt att förkorta ISFAB-projektet. Författarna till denna uppsats hade under ISFAB-projektet rollen som livsstilscoach för fyra familjer i Stockholm. Som datainsamlingsmetod för den här studien användes ett motiverande samtal med varje familj. Samtalen behandlade familjernas förväntningar på projektet och vilka möjligheter och hinder man såg mot en beteendeförändring. Förändringsberedskapen bedömdes med hjälp av en visuell analog skala (VAS) och den transteoretiska modellen (TTM).

Resultat

Gemensamt för familjerna var att de hade förväntningar på att ISFAB-projektet skulle ge dem ny inspiration och nya idéer till vad familjen kan göra tillsammans, samt att få hjälp att ändra sin livsstil och hitta nya lösningar till hur de kan integrera mer fysisk aktivitet i vardagen. Familjerna skattade sin förändringsberedskap som medelhög till hög på VAS-skalan. Enligt vår bedömning befann sig samtliga barn i förberedelsestadiet i den transteoretiska modellen. Föräldrarna befann sig i förberedelsestadiet eller begrundarstadiet. En av de mest positiva möjligheterna med ökad fysisk aktivitet tyckte familjerna var att det är roligt att röra på sig och de hade en positiv inställning till fysisk aktivitet. I vår studie verkade barnen vilja ägna sig mer åt fysisk aktivitet, men de var beroende av sina föräldrar och deras prioriteringar, vad gäller tid, pengar och aktiviteter.

Slutsats

Anmärkningsvärt är att familjerna, trots barnens inaktivitet, upplever att de har en hög beredskap för förändring. Problemet verkar ligga i att barnen under övrig fritid, då de inte är på en organiserad aktivitet, är alldeles för stillasittande framför TV eller datorn, samt att de i stor utsträckning åker buss eller får skjuts till och från skolan och övriga aktiviteter. Vi drar slutsatsen att egentligen behöver dessa barn inte nödvändigtvis fler fasta organiserade aktiviteter i veckan, utan istället mer vardagsmotion och mindre stillasittande tid hemma.

Aim

The aim of this study was to study the life situation and experiences in families with physically inactive children, and to describe the tendency to change regarding increasing their physical activity. Furthermore the aim was to investigate the Families’ attitudes towards behavioural change and their expectations on the ISFAB-project. The aim was to answer the following questions: How does the Families’ life situations and experiences appear? What expectations does the Family have on the ISFAB-project? How important is it for the Family to change its behaviour towards being more physically active? How strong is the Families’ tendency to change? Which possibilities and barriers does the Family see regarding behavioural change?

Method

This study is a smaller part of a bigger intervention study called the ISFAB-project. The authors of this essay were lifestyle coaches during the ISFAB-project for four families living in Stockholm, Sweden. As data collection method for this study a Motivational Interview (MI) with each Family was used. The MI:s dealt with the Families expectations on the project, which possibilities and barriers the Families saw regarding a behavioural change. The tendency to change was assessed by using a visual analogue scale (VAS) and the transtheoretical model (TTM).

Result

The families’ expectations on the ISFAB-project were that it would give them new inspiration and ideas for what the family could do together, furthermore to get help to change their lifestyle and to find new solutions how to integrate more physical activity in their daily life. The families estimated their tendency to change as medium high to high on the VAS. According to our assessment the children in this study were in the preparation stage in the TTM. The parents were in the preparation or the contemplation stage. The most positive possibility with increased physical activity for the families were found to be that it is fun to exercise and they had a positive attitude towards physical activity. In our study the children wants to increase their physical activity, but they are depending on their parents’ priorities, regarding time, money and activities.

Conclusion

Remarkable is that even tough the children are physical inactive, the families in this study estimate their tendency to change as relatively high. The problem seems to be during the children’s spare time, when they are not occupied with an organised activity, their lifestyle is far too sedentary. Our conclusion is that these children do not necessarily need more organised activities, instead they need more everyday exercise and less sitting at home in front of the TV and the computer.

Syfte: Syftet med denna pilotstudie var att undersöka om anestesisjuksköterskans skattning av postoperativ smärta skiljer sig fran patientens egenskattade VAS. Bakgrund: Flertalet studier visar att sjuksköterskor underskattar patienters smärta och att VAS inte används i tillräcklig utsträckning vid smärtskattning. Många erfarna sjuksköterskor tenderar att lita mer på sin intuitiva känsla om patientens smärta än på vad patienten säger. Metod: Åtta anestesisjuksköterskor på ett sjukhus i storstadsregionen fick genom ett frågeformulär skatta 44 patienters postoperativa smärta utifrån en beteenderelaterad skala och fysiologiska parametrar. Detta värde jämfördes med patientens egenskattade VAS/NRS. Resultat: Anestesisjuksköterskomas beteendeskattning stämde väl överens med patientens egenskattade VAS. De anestesisjuksköterskor som arbetat länge beteendeskattade närmre patientens VAS än de som arbetat kortare tid som anestesisjuksköterskor. De tre vanligaste fysiologiska parametrar anestesisjuksköterskorna bedömde var ansiktsuttryck, kroppsrörelse och tal. Slutsats: Anestesisjuksköterskomas erfarenhet av att bedöma och behandla patienter som är sövda eller sederade kan kanske förklara den högre samstämmigheten mellan deras och patientens smärtskattning.
Aim: The aim of this pilot study was to investigate if the pain assessment made by Swedish nurse anesthetists differ from the patients' own assessed pain, using the visual analogical scale, VAS. Background: Several studies shows that nurses tend to underestimate postoperative pain and that assessment tools seldom is used in pain assessment. Experienced nurses seem to rely more on their own intuitive feeling about patients' pain experience rather than what the patient says. Method: Eight nurse anesthetists in a Swedish hospital answered a questionnaire and made behavior assessments of postoperative pain on 44 patients, using physiological parameters which where compared with the patient's VAS\NRS. Results: Nurse anesthetists' pain assessment using physiological parameters where consistent with the patients' VAS/NRS. More experienced nurses assessed closer to the patient's VAS/NRS than the inexperienced did. The three most common physiological parameters used where facial expression, bodily movements and sounds. Conclusion: The nurse anesthetists' experience of observing patients during anesthesia and sedation might explain the high correlation in pain assessment.

Bakgrund: Obehandlad postoperativ smärta kan leda till ett flertal komplikationer och försenat tillfrisknande. För adekvat smärtbehandling bör smärtan utvärderas regelbundet med en smärtskattningsskala som patienterna informerats om i det preoperativa skedet.Syfte: Studiens syfte var att undersöka hur patienter upplever smärtskattning postoperativt samt att undersöka om patienterna ansåg att de fått tillräckligt med information preoperativt om visuell analog skala (VAS) för att kunna tillämpa den postoperativt. Syftet var även att undersöka om ålder och genus har någon inverkan på smärtskattning.Metod: Enkäter delades ut på fyra vårdavdelningar på Akademiska sjukhuset, Uppsala. Det var 38 patienter i åldrarna 18-80 år som deltog i studien.Resultat: Tre patienter av 38 fick såväl muntlig som skriftlig information om smärtskattning preoperativt. Yngre patienter upplevde att informationen var tillräcklig i större utsträckning än de äldre patienterna (p=0,04). De patienter som vid tidigare vårdtillfälle använt VAS hade lättare att tillämpa smärtskattningsskalan vid det aktuella vårdtillfället (p=0,003). Det var 94,4% (34/36) av patienterna som ansåg att de fick skatta sin smärta tillräckligt ofta den första postoperativa dagen.Slutsats: Den postoperativa smärtskattningen upplevdes tillfredställande av patienterna. De ansåg dock att det fanns brister i den preoperativa informationen om smärtskattning.

Sammanfattning Det är vårdens uppgift att se till att människor ej utsätts för en obehandlad grav smärtproblematik som uppkommit efter planerat samt icke planerat kirurgiskt ingrepp. För att uppnå detta är en viktig del inom anestesisjukvården att ge adekvat smärtlindring intraoperativt. Syfte: Syftet med studien var att undersöka hur väl smärtlindrade patienter  var de första timmarna postoperativt samt om upplevelsen av smärta mellan män och kvinnor skiljde sig postoperativt. Metod: Ansatsen på studien är kvantitativ i form av en tvärsnittsstudie och designen är deskriptiv. Urvalet var 20 patienter som genomgick kirurgi för fotledsfraktur eller radiusfraktur. Resultat: Alla patienter fick beräkna sin smärta enligt VAS och 80% av dessa kunde påverka sin smärtbehandling. Vid hemgång efter 1-4 timmar klassade endast 20% VAS >3 och alla var kvinnor. Ingen signifikant skillnad påvisades mellan män och kvinnors upplevelse av smärta. Slutsats: Ingen signifikant skillnad kunde ses mellan män och kvinnor i deras upplevelse av smärta. Smärta som skulle åtgärdas återfanns hos 65% av patienterna när smärtan var som värst jämfört med 20%  en till fyra timmar postoperativt.

Syftet med studien var att utvärdera patientens upplevelse av den postoperativa smärtan och behandlingen av denna när den perifera nervblockadens effekt avtagit efter operation av distal radiusfraktur. Metoden som använts är en empirisk kvantitativ deskriptiv enkätstudie. Tjugo patienter deltog i denna pilotstudie. Demografin stämde väl överens med de statistiska data, som visar att distrala radiusfrakturer är vanligt förekommande hos kvinnor i åldern 55 år och äldre. Resultatet av studien har påvisat att många patienter har upplevt mer smärta än vad de själva varit beredda på. Slutsatsen utifrån visuell analog skala, VAS, visar att smärtan har varit svår för patienterna att behandla hemma trots att de haft tillgång till smärtbehandlade läkemedel. Informationen som patienten erhållit har varit otillräcklig och kan vara en källa till den svårbemästrade smärtan.
The aim of the study was to evaluate patient´s experience of the postoperative pain and its treatment after peripheral nerve blockade for operation of a distal radius fracture had ceased. The method used was an empiric, quantitative, descriptive study using enquiries. Twenty patients participated in this pilot study. Demography was according to statistical data, that distal radius fractures are common in women aged 55 or more. The results showed that many patients experienced more severe pain than expected. The conclusion from visual analogue scale, VAS, shows that the pain was difficult to treat at home in spite of prescription of pain killers. The information given to the patient was insufficient, which may have contributed to the difficulty to control pain.

Ett flertal studier har visat att personer med tal- och språkstörning tenderar att tillskrivas mindre fördelaktiga egenskaper än jämnåriga utan dessa svårigheter. Det finns ett behov av att undersöka skolpersonals attityder gentemot barn med avvikande tal. Än så länge har ingen sådan studie genomförts på barn i Sverige och då förskolepersonal utgör en del av små barns sociala omgivning förefaller deras attityder intressanta att undersöka. Syftet med föreliggande studie var att undersöka huruvida förskolepersonals attityder gentemot barn med avvikande tal skiljer sig från attityder hos personer som inte arbetar inom förskoleverksamhet. Ett egenskapsformulär med tolv Visuella Analogskalor (VAS) utformades där 24 egenskaper placerades vid ändpunkterna på skalorna. Spontantal spelades in från en pojke på 4;3 år med avvikande tal. Totalt fick 33 förskolepersonal och 31 personer i kontrollgruppen lyssna på inspelningen och skatta pojkens egenskaper. Svaren från formulären samlades in och analyserades. Resultatet visar att förskolepersonalen skattade pojken något högre än kontrollgruppen på elva av tolv VA-skalor men endast beträffande en skala var skillnaden statistiskt signifikant. På grund av brist på statistisk signifikans går det inte att dra några slutsatser huruvida förskolepersonals attityder gentemot barn med avvikande tal skiljer sig från attityderna hos personer som inte arbetar inom förskoleverksamhet.