Academic literature on the topic 'Vygotskijs närmaste utvecklingszon'

Syftet med denna examensuppsats, Balloon Wars & snapphanarna – lärdomar av narrativt filmskapande i skolan, är att undersöka vad och hur eleverna (en årskurs 3-5) som deltog i skapandet av en narrativ, berättande spelfilm om snapphanetiden kan tänkas ha lärt sig av filmprojektet, och vilka tänkbara utvecklingsmöjligheter filmmetoden har i framtiden. Studien förankras i Vygotskijs tankar om den närmaste utvecklingszonen och att barn lär sig bäst tillsammans, i ett socialt samspel. Pedagogiskt drama och utvecklande rollekar är en stomme i uppsatsen, eftersom eleverna var aktiva som barnskådespelare i inspelningsfasen. Metoden faller inom ramen för aktionsforskning. Empirin grundas på frågeformulär som de deltagande eleverna skriftligen och individuellt fick besvara ett år efter att filmen spelats in, samt på kvalitativa intervjuer med elevernas tre mentorer som också var närvarande under filmprojektet. Upplevda lärdomar som framkommer är förbättrad samarbetsförmåga, ökad vi-känsla i storgruppen, stärkt socioemotionell utveckling, kunskaper om filmprocessens faser och en praktisk förståelse för snapphanarnas levnadsvillkor (när eleverna ”levde” som dem). Utvecklingsmöjligheter för filmmetoden handlar om mer tid till förfogande, rätt tekniska resurser på plats, mindre elevgrupper och större delaktighet för eleverna i hela filmprocessen. Det sociokulturella perspektivet kan hjälpa den filmskapande pedagogen att hitta en modell för lämpliga elevgrupper (hur) med mixade förkunskaper, medan den konkurrerande variationsteorin kan hjälpa pedagogen att hitta ett lämpligt lärandeobjekt (vad). Ytterligare en slutsats är att ett filmtema skulle kunna utgå från elevernas spontana rollekar på rasterna.

Den forskning som hittills bedrivits gällande fritidshemmet har ofta fokuserat på fritidslärarens profession. I och med införandet av kapitel 4 i läroplanen har behovet av forskning kring pedagogernas syn på sin egen roll ökat (Falkner & Ludvigsson, 2016). Syftet med arbetet har varit att ta reda på hur fem pedagoger som jobbar på fritidshemmet ser på leken, på sin egen roll i leken och elevers sociala utveckling med leken som verktyg. Vår teoretiska anknytning bygger på texter skrivna av Lev Vygotskij gällande lek och barns utvecklingsprocesser. Vi har intervjuat fem fritidspedagoger som arbetar på tre olika skolor i två olika kommuner i Sverige. Tidigt i arbetet valde vi att arbeta kvalitativt och har genomfört semistrukturerade, individuella intervjuer med varje deltagare. Vi har använt tre kategorier kontinuerligt genom arbetet som utgår från vårt syfte; syn på lek, pedagogens roll och barnets utveckling. Vårt resultat visar på att pedagogernas syn på lek skiljde sig något, men i stora drag fanns många likheter. Exempel på gemensamma perspektiv var att leken bör vara lustfylld och baserad på barnens intresse. Vi fick också en bild av vad pedagogerna ansåg var en “god lekare” och vad denne skulle ha för egenskaper. Baserat på pedagogernas svar kan vi se att den “goda lekaren” enligt pedagogerna har en tydlig koppling till god social kompetens. Pedagogernas syn på sin egen roll i leken varierade, men vår tolkning var att majoriteten av deltagarna såg på sig själva som något av en handledare, som stöttar barnen i situationer som upplevs som svåra för barnet. Pedagogerna var ense om att de upplever att ett flertal förmågor utvecklas i leken. De lyfte fram elevens kommunikativa förmåga samt det sociala samspelet som förmågor som eleverna kan tänkas utveckla. Under intervjuerna framkom det att pedagogerna inte förde samtal om det som fungerade i barngruppen utan fokus hamnade mestadels på det som inte fungerade. I sista delen av analyskapitlet ställer vi oss frågande till hur pedagoger kan utmana varje individuellt barn utan att föra kontinuerliga samtal inom arbetslaget.

Syftet med uppsatsen var att undersöka hur en lärare kan arbeta språkutvecklande inom religionsundervisningen, med fokus på undervisning i momentet buddhismen. Undersökningen grundar sig på fem stycken intervjuer med tre religionslärare samt två svensklärare. Resultatet visar att lärarna anpassar det språkutvecklande arbetet till varje elevgrupp. Lärarna kan inte förutsätta att alla elever har samma språkkunskaper. Resultatet visar att religionslärarna med hjälp av olika metoder arbetar språkutvecklande i religionsundervisningen. Resultatet visar också att religionslärarnas undervisning påverkas av Lev Vygotskijs tankar om utveckling, det vill säga teorin om den närmaste utvecklingszonen. Denna teori faller in under det sociokulturella perspektivet och det är denna teori som den här undersökningen förankrar sig i.

Syftet med studien är att ur ett Vygotskijperspektiv skildra förskollärares syn på barns samspel och samlärande samt vilken syn de har på sin egen roll i detta sammanhang. Studien utgår från följande frågeställningar: Vilka uppfattningar har förskollärare om samspel och samlärande hos förskolebarn? Hur ser förskollärare på den pedagogiska miljöns betydelse för att främja samlärande och samspel? Hur beskriver de sin egen roll i barns samarbete och samlärande? I studien intervjuas fem verksamma förskollärare på tre olika förskolor. Det visar sig att nästan alla känner till Vygotskij och delar av hans teorier och en förskollärare har även honom som förebild. Resultatet visar att de på många sätt arbetar efter hans teorier men att ibland saknas en medvetenheten om det. En större medvetenhet skulle kunna medföra att förskollärare främjar samlärande och samspel, både genom sitt förhållningssätt och genom sin attityd till samarbete samt hur den pedagogiska miljön organiseras. Det visar sig att barns förmåga till samspel och samarbete skiljer sig åt och att den kan komma till uttryck i såväl barn- som vuxeninitierade aktiviteter Förskollärarens roll innebär både att inspirera och utmana men också att vägleda och stötta för att främja samarbete och samlärande hos barn. Studien visar också att barn samspelar och hjälper varandra mer när vuxna inte finns i närheten samtidigt som informanterna anser att närvarande lärare är en viktig faktor i förskolan. Den pedagogiska miljön är viktig för barns samlärande och utveckling men resultatet visar att mängd, variation och tillgänglighet avseende material kan väcka debatt i förskolan.

Syftet med studien är hur pedagoger upplever att de arbetar samt främjar barns flerspråkighet och deras förhållningssätt till det mångkulturella. Vi har använt oss av intervjuer för att samla in data och därefter transkriberat de samt gjort mailintervjuer. Resultatet blev att alla de pedagoger vi intervjuade jobbade på olika sätt för att främja barns flerspråkighet, men många hade liknande tankar om arbetssättet. Det framgick också att det mångkulturella är värdefullt för barn som erhåller flera språk.

In the following study the author compares two methods of teaching history, the thematic approach and a more traditional chronological approach. Aiming at distinguishing the perceived notions of strength and weaknesses of each method, from the perspective of teaching, the author uses semi-structural interviews with four teachers in order to shed light on the reasons why each method is chosen. The perceptions of the thematical and chronological method in teaching history are further compared with the result in students’ grades. The result shows that the thematic method is perceived as being better at teaching the student about causality and different understandings of changes in history, which would have positive impact on higher grades. However it was also looked upon as being more demanding of previous knowledge for the student. Therefore teachers would choose the chronological approach if they saw that the necessary previous knowledge was lacking in the class. The grades of different classes showed however that the perceived relation between method and learning can’t be confirmed, but that great difference in grades where found among classes of the same method. Even if the classes of the thematic method shows slightly higher grades then the classes of the chronological method it might be the result of difference in previous knowledge among classes which motivates the choice of method, more than it is the result of the method itself.