Dissertations / Theses on the topic 'Zásada ne bis in idem'

Uppsatsen utreder om RB 30 kap 9 § uppfyller kraven i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna artikel 50 och Tillämpningskonventionen till Schengenavtalet artikel 54 avseende tre aspekter av ne bis in idem: kravet på slutgiltig prövning, kravet på straffrättslig karaktär samt kravet på samma gärningsidentitet. Svensk rätt har ej allmängiltiga kriterier för prövningars slutgiltighet men generellt är beslut som avslutar straffrättsliga förfaranden ej slutgiltigt förutom vid domstols dom. I EU-rätt har begreppet ’slutgiltig’ en autonom betydelse som utgår från beslutets slutgiltighet enligt den nationella rättsordningen det härrör ifrån, i vilken mån beslutet grundats på en prövning i sak samt uttömmandet av ordinära nationella rättsmedel. Svensk rätt uppfyller de EU-rättsliga kraven avseende beslut om nedläggning av förundersökning, åtalsunderlåtelse, strafföreläggande och domstols dom men ett riskområde kan identifieras avseende beslut som ej är slutgiltiga enligt svensk rätt men som i hög grad baseras på prövning i sak: negativa åtalsbeslut och beslut om nedläggning av åtal. Detta med hänsyn till att EU-domstolens extensiva tolkning av vad som är extraordinärt rättsmedel sannolikt omfattar återupptagande av straffrättslig förfarande efter någon av dessa två beslut. Ne bis in idem i EU-rätten förbjuder multipla prövningar av straffrättslig karaktär och kräver att medlemsstaterna vid tillämpning av multipla prövningar av samma gärning gör en bedömning av prövningarnas karaktär utifrån: överträdelsens kvalificering och art samt art och stränghet i den sanktion kan åläggas. Enligt kriterierna var skattetillägg att bedöma som en straffrättslig prövning som ej kunde kombineras med prövning av skattebrott – svensk rätt anpassades härtill 2013. Sedan dess har möjlighet att bedöma flera prövningar som en sådan vid tillräckligt nära samband utvecklats i EU‑praxis varför svensk rätt åter skulle kunna nyttja multipla prövningar. Bedömning av gärningsidentitet görs i svensk rätt utifrån varierande kriterier: de yttre omständigheterna tid och rum, vilka skyddsobjekt gärningsmomenten inskränker eller den obrutna förfogandekedjan över viss egendom. EU-rätten tillämpar istället exklusivt de yttre omständigheterna samt deras syfte. Bedömningen enligt dessa kriterier motsvarar ej bedömning som görs enligt kriterierna skyddsobjekt eller obruten förfogandekedja men medlemsstaterna kan tillämpa andra kriterier förutsatt att minimiskyddsnivån upprätthålls. Fortsatt tillämpning av andra kriterier borde därför kombineras med en prövning av gärningsidentiteten enligt de yttre omständigheterna.

Enligt Svensk intern rätt kan en skattskyldig som lämnat en oriktig uppgift till ledning för taxeringen både påföras skattetillägg genom ett disciplinärt förfarande och dömas till straffansvar enligt skattebrottslagen för samma oriktiga uppgift.

Sedan Sverige ratificerade Europakonventionen år 1953 är vi rättsligt bundna av konventionsrätten. Artikel 4 i sjunde tilläggsprotokollet stadgar bland annat att ”ingen får lagföras eller straffas på nytt i en brottmålsrättegång i samma stat för ett brott för vilket han redan har blivit slutligt frikänd eller dömd i enlighet med lagen och rättegångsordningen i denna stat”. En fråga som uppstår är huruvida skattetillägget är förenligt med detta dubbelbestraffningsförbud.

”Brottmålsrättegång” är ett autonomt begrepp. I konventionens mening är skatte-tilläggsförfarandet därför enligt de flesta experter en brottmålsrättegång på samma sätt som ett förfarande utifrån skattebrottslagen är det.

Artikel 4 avser emellertid enbart att någon blir dömd två gånger för ett och samma brott snarare än en och samma gärning. Det är fråga om samma brott om de vä-sentliga rekvisiten är likvärdiga. Stöd för dessa påståenden finns i praxis från Högsta domstolen, Regeringsrätten och Europadomstolen.

De flesta experter anser därför att skattetilläggssystemet såsom förekomst är för-enligt med artikel 4. Vissa menar emellertid att rekvisiten för att dömas för skatte-förseelse och vårdslös skatteuppgift är så pass lika rekvisiten för att påföras skat-tetillägg att skattetillägget på dessa punkter riskerar att vara konventionsstridigt. Ett slutgiltigt svar på detta kan enbart ges genom en dom i Europadomstolen.

Vissa remissinstanser som har yttrat sig över 1999 år skattetilläggskommittés be-tänkande anser att även om skattetilläggsreglerna kan anses vara förenliga med dubbelbestraffningsförbudet i konventionen så finns det andra skäl att ta hänsyn till principen om ne bis in idem. Bland annat anförs att resonemanget bakom slut-satsen kan vara svårt för den enskilde att förstå och att det inte är förenligt med god rättsskipning att kännbara sanktioner kan utdömas i två olika förfaranden när de drabbar samma person och i allt väsentligt avser samma gärning.

Författarens uppfattning är att skattetillägget som förekomst inte är konventions-stridigt men att det vad gäller brotten skatteförseelse och vårdslös skatteuppgift är mer osäkert och att Sverige inte skall balansera på gränsen till vad som är fören-ligt med de mänskliga rättigheterna. För att helt undvika dubbelbestraffning, inte bara med hänsyn till Europakonventionen utan även för att upprätthålla en hög rättssäkerhetsnivå, borde skattetillägget tillämpas enbart vid lindrigare fel medan skattebrottslagen griper in vid allvarligare brott.

Coordenação de Aperfeiçoamento de Pessoal de Nível Superior
Objetiva-se reconstruir o sentido e o alcance do princípio do ne bis in idem, estudando-se as interferências recíprocas do direito penal e do direito administrativo sancionador, com ênfase na concorrência normativa entre tais manifestações do ius puniendi do Estado, seus desdobramentos e os riscos que representam para a liberdade humana, especificamente em face da interdição de duplicidade ou multiplicidade punitiva encartada no princípio em comento. Estrutura-se o texto em três pilares: a primeira parte cuida dos aspectos mais universais do princípio do ne bis in idem, percorrendo tanto seu traçado histórico como seu reconhecimento internacional; a segunda parte examina a consistente experiência jurídica europeia, analisando os marcos teóricos e práticos relacionados à matéria; finalmente, a terceira parte atinge o âmago da investigação, enfocando teoricamente o princípio do ne bis in idem, de modo a renovar sua interpretação no plano nacional, redimensionando as convergências entre o direito penal e o direito administrativo sancionador, a unicidade da (re)ação repressiva do Estado e as possibilidades de enfrentamento das disfunções desse princípio no direito brasileiro. Demonstra-se que a acumulação de sanções de caráter punitivo, de natureza penal e/ou administrativa sancionadora, quando presentes os pressupostos de identidade de sujeito, de fatos e de fundamentos, é vedada pelo espectro de proteção do princípio do ne bis in idem. Postula-se, ainda, esclarecer se, nas situações de exacerbação punitiva com fins semelhantes ou confluentes, deverá sempre prevalecer a aplicação da lei penal. Espera-se, ademais, formular propostas para a regulamentação de conflitos nos casos de concorrência normativa entre o direito penal e o direito administrativo sancionador. Evidencia-se, enfim, que o objetivo principal da investigação é a plena compreensão do princípio do ne bis in idem, refletindo-se a respeito da ilegitimidade da acumulação de sanções penais e sanções administrativas, tão somente pelo fundamento de que não é possível a desvinculação das regras de independência entre a competência jurisdicional e a atribuição sancionadora da administração ou em razão de supostas indiferenças ontológicas entre os ilícitos penal e administrativo.
The purpose of this work is to reconstruct the meaning and scope of the principle of ne bis in idem, with the study of reciprocal interference of criminal law and sanctioning of administrative law, with an emphasis on competition rules between these manifestations of the penalizing authority of the State, its consequences and the risks posed to human freedom, especially in the face of prohibition of double or multiple punitive inset in principle under discussion.The text is structured on three pillars: the first part takes care of the most universal principle of ne bis in idem, covering both your track record as its international recognition; the second part examines the consistent European legal experience, analyzing the theoretical frameworks and related to practical matters; finally, the third part goes to the heart of research, focusing theoretically the principle of ne bis in idem in order to renew their interpretation at the national level, resizing the convergence between the criminal law and administrative law sanctioning the uniqueness the (re)action repressive state and the possibilities of coping with dysfunction of this principle in Brazilian law. It shows that the accumulation of punitive sanctions, criminal and/or administrative sanctions, if present assumptions identity of subject, facts and fundamentals, is forbidden by the specter of protection of the principle of ne bis in idem. It also intends to clarify whether, in cases of exacerbation punitive or confluent with similar purposes, shall always prevail criminal law enforcement. It is expected, moreover, to formulate proposals for the regulation of conflicts in cases of competition rules between the criminal law and administrative law sanctioning. It shows, finally, that the main objective of the investigation is fully understanding the principle of ne bis in idem, reflecting about the ilegitimacy accumulation of criminal penalties and administrative sanctions, especially with the fundament that it is not possible untying the rules of independence between the jurisdiction and the award of punitive or administration due to ontological indifferences between the illicit criminal and administrative.

L'adage ne bis in idem déjà connu du droit romain est utilisé en procédure pénale, il a pour signification que nul ne peut être poursuivi deux fois pour les mêmes faits. Cette règle a pour objectif de garantir la protection des libertés individuelles notamment, la sécurité juridique et l'équité. En droit français, il est prévu à l’article 368 du code de procédure pénale que « aucune personne acquittée légalement ne peut plus être reprise ou accusée à raison des mêmes faits, même sous une qualification différente ». Ne bis in idem possède un édifice tridimensionnel déterminant le non-cumul des qualifications, des poursuites et des sanctions. Concernant l'aspect européen, le principe a été soumis par la Cour européenne des droits de l'homme a d'importants critères permettant de déterminer si l'on se trouve en situation de cumul des sanctions. La Cour européenne des droits de l'homme a amorcé un changement dans l'interprétation française du cumul des sanctions. Le Conseil constitutionnel, prenant en considération la position de la haute cour européenne, a donné un nouveau tournant à la règle française. Un processus s'est alors engagé vers la refonte du champ d'application permettant d'étendre la règle à de nombreuses situations de cumuls et notamment aux sanctions disciplinaires. C'est en faisant application d'une jurisprudence évolutive et abondante que nous nous attacherons à démontrer que la règle pourrait également s'appliquer à certaines sanctions disciplinaires qui peuvent également être cumulées aux sanctions pénales
The adage ne bis in idem already known from Roman law is used in criminal proceedings, it means that no one can be prosecuted twice for the same facts. The purpose of this rule is to guarantee the protection of individual freedoms, including legal certainty and fairness. Under French law, article 368 of the code of criminal procedure provides that "no person who has been acquitted by law may be taken back or charged on the basis of the same facts, even under a different qualification". Ne bis in idem has a three-dimensional building determining the non-cumulation of qualifications, prosecutions and sanctions. Regarding the European aspect, the principle has been submitted by the European court of human rights has important criteria to determine if there is a situation of cumulation of sanctions. The European court of human rights has initiated a change in the French interpretation of the cumulation of sanctions. The Constitutional Council, taking into account the position of the High European court, has given a new turn to the French rule. A process has begun to redefine the scope of application to extend the rule to many cumulative situations including disciplinary sanctions. It is by applying an evolutionary and abundant jurisprudence that we will endeavor to demonstrate that the rule could also apply to certain disciplinary sanctions which can also be cumulated with the penal sanctions

Made available in DSpace on 2014-12-17T14:27:07Z (GMT). No. of bitstreams: 1 KeityMFS.pdf: 1141287 bytes, checksum: 00c052907580c678aaf9fa34f505b0fd (MD5) Previous issue date: 2003-08-18
This legal research aims to demonstrate the prohibition in the Brazilian criminal system of a multiple imputation for the same fact in a simultaneous or successive way. For that it is developed a different idea of the subject. Through comparative, eletronic and bibliographical researches, the dissertation was accomplished in a way to establish the content of the foundations of the criminal procedural emphasizing as fundamental premise the values of the Constitution. In the first section it was demonstrated the limits of the theme and the objective of the research. After that, it was analyzed the basic function of the criminal suit which has the important mission of limiting state's punitive power. In the same way, the criminal procedure corresponds to a warranty of the citizens' freedom. In the same section, it is shown how it is possible to abandon the myth of the real truth in the criminal law system. In the third section of the research, there were pointed elements and definitions about the cognition object, specially the litigious object or "thema decidendum", and also the peculiarities of the judged cases. In the fourth section the subject about origins and evolution of the criminal procedure and its objectives in the legal system is developed to demonstrate its perspectives. Some aspects of the identity's concept of the presupposition of the facts are as well demonstrated in order to relate the theme to the prohibition of multiple imputation. There are also considerations about some other important aspects as the incidence of the legal rules and the possible change on the elements of the penal type. There are several comments about legal procedural in other legal systems comparing them to Brazilian's most elevated Courts. In the end it was systematized the limits to criminal imputation, emphasizing the defende's right as a foundation of the legal system. Is was registered that the ius persequendi can be exercised once
A presente disserta??o tem por objeto o estudo da proibi??o da m?ltipla persecu??o penal, pelo mesmo fato, seja de forma simult?nea ou sucessiva. Para tanto, atrav?s do m?todo dial?tico, foram realizadas pesquisas com o objetivo de estabelecer o conte?do do princ?pio ne bis in idem, em sua vertente processual penal, sempre tendo como premissa fundamental os valores albergados nos princ?pios e regras constitucionais. Assentados, no in?cio da primeira se??o do trabalho, a delimita??o do tema e o objetivo da pesquisa, analisou-se, em seguida, a fun??o basilar do processo penal, o qual, numa vis?o garantista, tem a relevante miss?o de limitar frear - a f?ria do poder punitivo estatal, correspondendo a um efetivo instrumento de garantia da liberdade dos cidad?os, quando subjugados ao ius persequendi. Nessa mesma se??o, restaram destacadas a consagra??o do modelo acusat?rio de processo pela Constitui??o Brasileira de 1988 e a necessidade de abandonar o mito da verdade real, como princ?pio informador do processo penal constitucional. Na segunda se??o da pesquisa, foram apontados os elementos definidores do objeto de cogni??o, especialmente do objeto litigioso ou thema decidendum, havendo, tamb?m, sido abordadas as peculiaridades do instituto da coisa julgada no processo penal. Dando continuidade ? pesquisa, na terceira se??o, discorreu-se sobre a origem e evolu??o do princ?pio ne bis in idem, centrando-se no tema da pesquisa, qual seja, sua manifesta??o no processo penal e a interpreta??o que se deve atribuir aos termos que comp?em sua express?o: rela??o processual com unidade de sujeito e de fato, atrav?s de senten?a definitiva. Deu-se ?nfase, sobretudo, aos aspectos controvertidos do conceito de identidade do fato como pressuposto da proibi??o de m?ltipla persecu??o, abordando-se, dentre outros aspectos, a incid?ncia de concurso aparente de normas e a altera??o dos elementos do tipo penal. Constam, ainda, dessa se??o, lineamentos gerais acerca da aplica??o do princ?pio ne bis in idem processual no direito comparado e nas cortes brasileiras. Por ?ltimo, sistematizou-se o sentido e alcance do princ?pio ne bis in idem, como limite ? persecu??o penal, al?m de terem sido apresentadas sugest?es, inclusive, de lege ferenda, a fim de que seja efetivamente garantido o direito fundamental assegurado ? defesa, no sentido de que, pelo mesmo substrato f?tico, o ius persequendi somente poder? ser exercido uma vez

Quanti (e quali) sono i criteri risolutivi in tema di concorso apparente di norme? Questa è la domanda che più comunemente ci si pone nell’approcciare l’ostico terreno della convergenza di fattispecie. Il lavoro che si presenta muove invece da una differente, seppur intimamente connessa, prospettiva: quali sono, a monte, i principi regolatori del concorso apparente di norme e del concorso formale di reati? Solo in un secondo momento, dalla ricognizione di questi, si potrà procedere a fornire una risposta alla prima questione. Pertanto, si è posta attenzione al divieto sostanziale di bis in idem, nonché ai possibili riferimenti normativi, costituzionali e sovranazionali, idonei a legittimarne l’esistenza nell’ordinamento giuridico italiano. Il metodo d’indagine prescelto si sviluppa pertanto su due diverse direttive: da un lato, la comparazione con l’ordinamento tedesco, che presenta premesse dogmatiche ampiamente sovrapponibili a quelle poste dalla scienza penalistica italiana, seppur rimanendo caratterizzato da talune peculiarità che rendono estremamente proficua un’indagine sul tema (su tutte, la presenza di un generale divieto di doppia punizione, Doppelbestrafungsverbot, nella Carta costituzionale tedesca, in relazione al quale manca uno speculare referente in quella italiana). Dall’altro, una ricognizione della più recente giurisprudenza convenzionale ed eurounitaria in tema di ne bis in idem processuale, nonché dei rapporti fra questo ed il principio di proporzionalità fra fatto e sanzione. Su entrambi i versanti la tradizionale collocazione della preclusione sul piano processuale cede oggi parzialmente il passo a considerazioni di stampo valoriale, che portano ad interrogarsi sulla necessità di elaborare un autonomo divieto di ne bis in idem agente sul terreno del diritto penale sostanziale. Preclusione, questa, della quale si rende infine necessario analizzare i risvolti applicativi, tanto sul terreno del concorso apparente di norme, quanto su quello del concorso formale di reati. È in quest’ultimo senso, cioè in relazione ai rapporti fra i principi costituzionali ed i fenomeni di convergenza di fattispecie, che ci si muove nella presente indagine.

I Europakonventionen finns ett förbud mot att en person skall kunna bli straffad för ett brott där denne redan blivit slutligt dömd eller frikänd. Det innebär alltså i praktiken ett förbud mot dubbelbestraffning, eller som principen också benämns – ”ne bis in idem”. Detta förbud har flera gånger varit föremål för prövning i såväl Europadomstolen som i nationella domstolar. Målen har gällt allt från rattfylleri till miljösanktioner. Det denna uppsats behandlar är dock relationen mellan skattetillägg och skattebrott.

Svensk lagstiftning och praxis kring de parallella sanktionerna har studerats utifrån en komparativ studie med Norge som jämförelseobjekt. Tanken är att jämförelsen i första hand skall ge en fördjupad bild av de svenska förhållandena och den svenska tillämpningen av konventionen samt vad det skulle innebära om Sverige införde ett subjektivt rekvisit i skattetilläggslagstiftningen.

Det svenska skattetillägget syftar till att främja uppgiftslämnandet hos skattskyldiga samt att avlasta åklagarmyndigheten från lindrigare fall av skatteundandragande. Skattetillägg kan bli aktuellt vid lämnande av oriktig uppgift eller vid skönstaxering och påförs enbart på objektiva grunder. Det finns med andra ord inget krav på uppsåt eller oaktsamt beteende från den skattskyldige. Skattetilläggskommittén kom i en utredning med ett förslag om att införa ett subjektivt rekvisit vid påförande av skattetillägg. Detta förslag anammades dock inte av regeringen som dock valde att klargöra och utveckla de redan befintliga befrielsegrunderna innehållande subjektiva inslag. Den främsta skillnaden gentemot den norska motsvarigheten är att man i Norge valt att indela denna i allmän respektive förhöjd tilleggsskatt. Den allmänna tilleggsskatten liknar i huvudsak det svenska skattetillägget, medan det vid den förhöjda tilleggsskatten krävs ytterligare ett rekvisit i form av uppsåt eller grov oaktsamhet. De båda ländernas skattebrottslagstiftning är i det närmaste identisk, vilket innebär att de innehåller såväl objektiva som subjektiva rekvisit.

Den ovan nämnda principen ”ne bis in idem” återfinns i sjunde tilläggsprotokollets artikel 4 och har påverkat avgöranden angående de svenska och norska sanktionssystemen på olika sätt. Det svenska sanktionssystemet har genom avgöranden i såväl Europadomstolen som svenska domstolar inte ansetts strida mot dubbelbestraffningsförbudet. Domstolarna har som främsta argument framhållit att påföljderna skiljer sig åt i sina väsentliga element, genom att skattebrott kräver uppsåt. I Norge går avgörandena från Høyesterett isär beroende på om det handlar om allmän eller förhöjd tilleggsskatt. Även här tar domstolen i första hand sikte på om påföljdernas rekvisit skiljer sig åt. Både de svenska och norska domstolarna har även diskuterat vad som innefattas av begreppen i artikel 4 i sjunde tilläggsprotokollet och artikel 6 samt förhållandet mellan dessa begrepp.

Sverige och Norge tolkar inte konventionens artiklar olika utan skillnaderna beror snarare på nationell lagstiftning. Skulle Sverige införa ett subjektivt rekvisit i skattetilläggslagstiftningen skulle med stor sannolikhet reglerna, i likhet med den norska förhöjda tilleggsskatten, strida mot principen ”ne bis in idem” i Europakonventionen.

Denna uppsats har haft till syfte att genom den rättsdogmatiska och EU-rättsliga metoden undersöka EU:s straffrätt och svensk skatterätt med utgångspunkt i ne bis in idem principen.Sverige anslöt sig till EU den 1 januari 1995 och blev som medlemsstat bunden att utföra de straffprocessrättsliga reglerna i svenska domstolar i enlighet med EU:s straffrätt. I takt med en allt växande internationalisering utvecklades EU:s straffrätt genom Lissabonfördraget som trädde i kraft den 1 december 2009. Lissabonfördraget innebar att Europaparlamentet gavs en större lagstiftande makt vilket vidare garanterade ett gemensamt beslutsfattande EU-system. Det innebar även att de rättigheter och förbud som är gällande inom EU och som aktualiseras vid EU-rättsliga förfaranden blev bindande för samtliga medlemsstater.I denna uppsats utgör ne bis in idem principen exempel på en sådan rättighet och förbud som är gällande inom EU. Principen kommer till uttryck i artikel 4 i sjunde tilläggsprotokollet i EKMR samt artikel 50 i EU-stadgan. Den innebär att ingen får lagföras eller straffas på nytt avseende samma gärning som denne redan blivit dömd eller frikänd för. Ne bis in idem principen har varit återkommande i svenska domstolar gällande utredning av det dåvarande systemet med skattetillägg och skattebrott. När skattetillägget infördes i svensk lagstiftning var avsikten att sanktionen skulle anses vara administrativ och tillämpas parallellt med åtal om skattebrott utan att strida mot förbudet om dubbla förfaranden. I målet RÅ 2000 ref. 66 konstaterade Regeringsrätten att det svenska skattetillägget ansågs falla in under artikel 6 i EKMR. Det innebar att skattetillägg av Europadomstolen och EU-domstolen ses som en sanktion av straffrättslig karaktär medan den enligt den svenska kvalificeringen fortfarande ses som administrativ.I målet NJA 2010 s. 168 I och II var HD av uppfattningen att det svenska systemet med skattetillägg och skattebrott inte stred mot ne bis in idem principen. Det gällde fram till 2013 när EU-domstolen lä38mnade ett förhandsavgörande i ett svenskt skattemål som förändrade rättsläget. Det konstateras bara några månader senare när både HD i målet NJA 2013 s. 502 och HFD i målet 2013 ref. 71 ansåg att all tidigare rättspraxis inom området var överspelad och istället dömde i enlighet med EU-domstolens förhandsavgörande. Efter att det svenska systemet med skattetillägg och skattebrott underkändes av HD 2013 har en ny lag om skattetillägg i vissa fall införts. Lagen trädde i kraft 2016 och innebär att skattetillägg och skattebrott kan tillämpas parallellt men i ett samlat förfarande. I målet NJA 2020 s. 734 framgår det att lagen om skattetillägg i vissa fall tillämpas genom att HD vid sin bedömning beaktade att skattetillägg påförts i straffmätningen av skattebrottet.Efter att ha undersökt EU:s straffrätt och svensk skatterätt med utgångspunkt i ne bis in idem principen kan det konstateras att det krävts omfattande utredningar i domstolar som medfört ett ännu mer omfattande rättspraxis. Vidare kan det konstateras att de straffprocessrättsliga reglerna utvecklats genom Sveriges inträde i EU. Det främst på grund av det svenska systemet med skattetillägg och skattebrott underkändes till följd av EU-rättslig rättspraxis.

Tesis (magíster en derecho con mención en derecho penal)
Nuestra jurisprudencia, para los casos de intervención plural en los delitos de robo con violencia o intimidación, está aplicando mayoritariamente la agravante del art. 456 bis N° 3 del Código Penal, de una manera numérica pero sin mayores precisiones técnicas o dogmáticas que lo justifiquen. En dicho análisis, la calidad de autor de que se trate –más allá del número- resulta relevante pues debe materializar un efectivo aumento del injusto penal, particularmente en los casos de autoría material o directa, relevando otras formas de participación. Apartándonos del punto de vista dominante en la doctrina y en la jurisprudencia nacional, concluimos que la mencionada circunstancia debería ser aplicada en muy pocos casos y, por el contrario, debiera exigirse además un aumento adicional del injusto penal materializado en un efectivo atentado al bien jurídico por la concurrencia plural que respete, por cierto, el ne bis in idem. Palabras claves: pluralidad de malhechores; prohibición de doble valoración; incremento del injusto penal; plus adicional; efectivo atentado al bien jurídico

Ne bis in idem est bien défini dans les droits nationaux comme un principe fondamental du procès pénal selon lequel un individu ne peut pas être poursuivi deux fois pour les mêmes faits. Mais, en passant au niveau international, le principe familier se change en objet juridique non identifié. Les cours supranationales qui l'abordent en matière pénale (Cour interaméricaine des droits de l'homme, Cour européenne des droits de l'homme, Cour de justice de l'Union européenne, Cour pénale internationale) interprètent des formulations disparates de ne bis in idem à partir desquelles elles forgent leurs variantes. Si l'identité de ne bis in idem semble alors se déliter, il ne s'agit pas d'une disparition. Modelé par les discours de ces cours qui se croisent, se rencontrent ou s'ignorent, ne bis in idem se métamorphose. Au-delà des variantes il est possible d'identifier des mouvements communs dans la fabrique de ne bis in idem : la recherche de cohérences spatiale et temporelle ainsi que le besoin de répondre à la dialectique du bis et de l'idem. De plus, la métamorphose est tantôt création tantôt déconstruction. Les cours consacrent ne bis in idem autant qu'elles le malmènent en établissant de nouveaux contournements. Par exemple, elles permettent de plus en plus de rejuger pour lutter contre l'impunité après une parodie de procès. Ces mouvements contraires conduisent à interroger la nature ambivalente de ne bis in idem entre facettes garantiste et structurelle et entre règle et principe. Enfin, ne bis in idem étant un catalyseur de leurs échanges, cette étude offre une perspective unique sur le rôle des cours supranationales dans l'internationalisation de la justice pénale
Ne bis in idem (prohibition of double jeopardy) is well defined in national legal frameworks as a fondamental principle of criminal proceedings according to which an individual cannot be prosecuted twice for the same conduct. But, when moving to the international level, the familiar principle becomes an unidentified legal object. The supranational courts that deal with it in criminal matters (Inter-American Court of Human Rights, European Court of Human Rights, Court of Justice of the European Union and International Criminal Court) interpret disparate ne bis in idem formulations from which they construct their variations. If the identity of ne bis in idem then seems to be diluting, it is not disappearing. Shaped by the discourses of these courts that cross paths, meet or ignore each other, ne bis in idem is metamorphosed. Despite the variants, it is possible to identify common movements in the making of ne bis in idem : the search for spatial and temporal coherency and the need to respond to the dialectics of bis and idem. Moreover, metamorphosis is construction as much as deconstruction. The courts enshrine ne bis in idem as much as they circumvent it by establishing new limits and bypasses. For instance, they allow more and more a second procedure to fight impunity if the first procedure constituted a sham trial. These contrary movements lead to questioning the ambivalent nature of ne bis in idem between its two facets as guarantee and structural element and between rule and principle. Finally, as ne bis in idem is a catalyst for their exchanges, this study offers a unique perspective on the role of supranational courts in the internationalization of criminal justice

In the European Convention and the EU charter the principle ne bis in idem is provided, which implies that a person can not be tried or punished twice for the same offense. Since the European Convention was incorporated into Swedish law in 1995 the principles application has been discussed in tax law. Several cases have been examined by the European Court and the Supreme Court (HD) in order to determine whether dual punishment has occurred in the national rules concerning tax surcharge, tax crime and accounting fraud. The judicial trials have brought different assessments concerning the matter, which have resulted in a lack of clarity on the application of the principle in Swedish law. The thesis purpose is to clarify whether the principle ne bis in idem is applicable on the relationship between tax surcharge and tax crime, and the relationship between tax surcharge and accounting fraud. The authors' conclusion is that the principle ne bis in idem is applicable on the relationship between tax surcharge and tax crime because both sanctions are considered criminal in nature and concern the same crime, since they are based on substantially the same circumstances. Furthermore, the principle ne bis in idem is considered applicable on the relationship tax surcharge and accounting fraud, because both sanctions are criminal in nature and their circumstances have a connection, therefore they are considered as the same crime.
I Europakonventionen och EU:s stadga föreskrivs principen ne bis in idem som innebär att en person inte kan bli dömd eller straffad två gånger för samma gärning. Sedan Europakonventionen inkorporerades i svensk rätt år 1995 har principens tillämpningsområde på det skatterättsliga området blivit omdiskuterad. Flera fall har prövats av både Europadomstolen och Högsta Domstolen (HD), i strävan att avgöra huruvida dubbelbestraffning har förekommit vid tillämpning av de svenska skatterättsliga bestämmelserna om skattetillägg, skattebrott och bokföringsbrott. Rättsinstansernas prövningar har resulterat i olika bedömningar, varpå rättsläget för principens tillämpningsområde i svensk rätt anses oklart. Uppsatsens syfte är att klargöra om ne bis in idem är tillämplig på förhållandet mellan skattetillägg och skattebrott samt förhållandet mellan skattetillägg och bokföringsbrott. Författarnas slutsats är att principen ne bis in idem är tillämplig på förhållandet mellan skattetillägg och skattebrott för att båda sanktionerna skattetillägg och skattebrott har straffrättslig karaktär samt att sanktionerna vid en jämförelse av omständigheterna är väsentligen samma och därför avser samma brott. Avseende förhållandet mellan skattetillägg och bokföringsbrott, som prövas av HD för tillfället, är författarnas bedömning att båda sanktionerna har straffrättslig karaktär och baseras på samma omständigheter för att en anknytning mellan omständigheterna för sanktionerna föreligger och därför utgör de samma gärning. Principen ne bis in idem ska därför vara tillämplig även på förhållandet mellan skattetillägg och bokföringsbrott.

Le cumul des sanctions apparaît d’emblée comme une anomalie. Susceptible de dépasser la stricte nécessité censée caractériser la mise en oeuvre du droit répressif, il n’en constitue pas moins une hypothèse courante en droit interne. Les jurisprudences récentes de la Cour de justice de l’Union européenne, de la Cour européenne des droits de l’homme et du Conseil constitutionnel français ont redessiné les conditions de validité des cumuls de sanctions, remettant en cause leur acceptation de principe. Ils font ainsi l’objet d’un encadrement plus strict, tempéré par l’admission d’hypothèses de cumuls répressifs émanant de procédures suffisamment complémentaires. Afin de lutter contre les cumuls de sanctions invalides, des instruments de prévention ou d’aménagement des cumuls de sanctions doivent permettre de supprimer les cumuls ne pouvant prospérer, ou d’aménager ceux pouvant être admis. Or, les normes de contrôle des cumuls de sanctions prescrivent les conditions de validité des cumuls de sanctions, mais non les moyens de les encadrer. La thèse aura donc pour vocation définir le cumul de sanctions, afin de proposer des pistes d’amélioration de leur encadrement
Cumulation of penalties refers to a situation in which an individual person is punished by multiple penalties. At first glance, this appears as an anomaly. However, exceed as it may the principle of bare necessity in the implementation of criminal law, the cumulation of penalties remains very common in the French legal system. The European Court of Human Rights, the European Court of Justice and the French Conseil Constitutionnel’s recent case laws overhauled the conditions of validity of cumulations of penalties, thus challenging their de facto acceptance in the French legal system. Cumulations of penalties are thus subjected to a stricter framework, albeit mitigated by the recognition of the conformity of complementary procedures. However, the control standards used to regulate the cumulation of penalties prescribe the conditions of validity, but do not stipulate means to prevent or adapt cumulation of penalties that do not comply to those criteria. In the course of this thesis, remedial solutions will be proposed to deal with the issues raised

Enligt dagens gällande svenska regelsystem kan en skattskyldig påförasskattetillägg och sedan även dömas för skattebrott utifrån samma oriktiga uppgift.Europakonventionen, som varit lag i Sverige sedan 1995 innehåller ettdubbelbestraffningsförbud enligt artikel 4, sjunde tilläggsprotokollet. Det är enligtartikeln förbjudet att lagföras för ett och samma brott två gånger. Frågan huruvidadet svenska systemet är konventionsenligt har under flera decennier prövats iEuropadomstolen. I ett avgörande från 2009, Zolotukhin mot Ryssland, somavgjordes i stor kammare uttryckte domstolen att den såg ett behov att förtydligahur bedömningen skulle ske. Trots att Europadomstolen genom Zolotukhindomenhar ändrat sin tidigare praxis, har Högsta Domstolen i två aktuella domarvalt att bortse från denna och menar istället att det svenska systemet ärkonventionsenligt då Europadomstolens praxis inte ansågs tillräckligt klar ochtydlig. Värt att notera är att Solna Tingsrätt två veckor efter HD meddelat sittlagakraftvunna beslut, gick emot detta och menade att det svenska systemet inte,enligt Europadomstolens nya praxis, var konventionsenligt. Detta tyder på atträttsläget i Sverige är ytterst osäkert. Vi har ur detta resonemang eftersträvat attbesvara problemformuleringen: Är det svenska systemet med påförande avskattetillägg samtidigt som den skattskyldige kan dömas för skattebrott för sammaoriktiga uppgift förenligt med Europakonventionens dubbelbestraffningsförbud?Vårt syfte har varit att undersöka hur de svenska reglerna ser ut idag samt hurEuropakonventionen ser på dubbla förfaranden, principen ne bis in idem. Ettdelsyfte har varit att undersöka om ny svensk lagstiftning behövs inom områdetsamt reflektera över hur en sådan ny lagstiftning kan se ut. I vår uppsats har vitillämpat rättsdogmatisk metod, då vi beaktat lagar, förarbeten, praxis och doktrininom området. Gällande slutsatserna anser författarna att rättsläget har förändratsgenom Europadomstolens plenumavgörande i Zolotukhin-målet, som anses varadet nu vägledande. Det faktum att HD bortsåg från denna nya praxis i sina beslutanses enligt författarna vara överraskande. Detta tyder, som tidigare nämnts, på enrådande oenighet i det svenska rättssystemet. Ny lagstiftning kommer inom ensnar framtid att krävas inom området, och då kan ett alternativ vara att gå i Norgesfotspår, där Skatteverket tvingas välja mellan att antingen påföra denskattskyldige skattetillägg, eller göra en anmälan till polisen för skattebrott.

According to Sweden’s current system, a tax surcharge may be imposed upon atax payer for providing false information. They may also be charged with taxevasion crime based on the same false information. The European Convention onHuman Rights (ECHR), which has been law in Sweden since 1995, contains aprohibition against being punished twice for the same offence under protocol 7:4.The question of whether the Swedish system violates this prohibition has beentested in the European Court over the years. In a judgment from 2009 -Zolotukhin against Russia - which was determined in Grand Chamber, the Courtexpressed the need to clarify how the assessment of the issue should take place.Although the European Court by the Zolotukhin case has changed its previouspractice, the Swedish Supreme Court (Högsta domstolen) in two recentjudgements has chosen to ignore this and their view is that the Swedish systemdoes not violate the Convention. Their meaning was that the European Court’spractice was not clear enough. The Solna District Court (Solna Tingsrätt), in itsturn announced a decision only two weeks later which ignored the recent SupremeCourt Judgement. The District Court considered that the system was incompatiblewith the ECHR after the new practices of the European Court. This suggests thatthe legal situation in Sweden is extremely uncertain. The problem statement ofthis thesis is as follows: Is the Swedish system of imposition of tax surchargeswhile the taxpayer can be sentenced for tax evasion crime based on the same falseinformation compatible with ECHR protocol 7:4? Our aim has been to examinehow the Swedish tax rules look like at the moment and how the EuropeanConvention look at duplication of procedures, the principle of ne bis in idem.Another intention has been to examine whether a new Swedish legislation isneeded and also reflecting on how this new legislation might look like. In ourpaper we have applied the legal dogmatic method where we have studied laws,legislative history, doctrine and practice in the field. The findings are that theauthors believe that the legal situation has changed through the European Courtjudgement in the plenary Zolotukhin case, which is now considered to beindicative. The fact that Supreme Court ignored this new practice in their recentdecisions was according to the authors quite surprising. This suggests, asmentioned earlier, on a current controversy in the Swedish judicial system. Newlegislation will shortly be needed in the field. One option then is to go inNorway's footsteps, where the Tax Agency is forced to choose either to charge thetaxpayer a tax surcharge, or file a police report on tax evasion crime.

The ne bis in idem-principle was founded in 1984 and is found in article 4 of the seventh additional protocol of the Convention for the Protection of Human Rights and Fundamental Freedoms. The interpretation of the principle has been uncertain, which resulted in a harmonization of all previous case law on the subject in the Zolotukhin case. The case concerns a Russian citizen who brought his girlfriend onto a Russian military base while being drunk. This action resulted in an administrative proceeding and a criminal proceeding. The Swedish and Norwegian tax systems concerning tax surcharge and tax fraud are very alike and both countries adapt a dual court system. The differences concerning the interpretation are found in four cases from 2009 and 2010, two from the Norwegian Supreme Court, one from the Swedish Supreme Administrative Court and one from the Swedish Supreme Court. Even though there are similarities in the argumentations in the cases there are also different approaches concerning how to interpret the principle. The Norwegian Supreme Court bases its judgements, especially in the second one after the Zolotukhin case, on the prerequisites established by the European Court of Human Rights and the purpose of the principle. The Swedish Supreme Court and the Swedish Supreme Administrative Court bases the judgements on previous case law and refers to the uncertain judicial area and affirms that there is room for interpretation for the national courts. Even though the argumentation in the judgements differ the national Supreme Courts reach the same answer to the question whether the tax systems are a breach of the ne bis in idem-principle. None of the courts finds that the national tax systems are an infringement of the ne bis in idem-principle.

I dagsläget kan enligt den svenska rättsordningen en skattskyldig på samma grund påföras skattetillägg och lagföras för någon form av skattebrott utan att dubbelbestraffning anses föreligga. Såväl den svenska lagstiftningen som Europeiska konventionen den 4 november 1950 om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna innehåller förbud mot dubbelbestraffning. Under flera decennier har till Europadomstolen förts mål som behandlar dubbelbestraffning och domstolen har framarbetat flera metoder att använda vid bedömningen av om ett förfarande strider mot dubbelbestraffningsförbudet i Europakonventionen. Den 10 februari 2009 meddelade domstolen dom i målet Zolotukhin mot Ryssland. Domen meddelades i stor kammare och domstolen uttryckte att den såg ett behov av att förtydliga hur bedömningen skulle ske. I och med denna dom tog diskussionerna kring den svenska ordningens förenlighet med Europakonventionen fart. I Norge motsvarar sanktionssystem på skatteområdet i stor utsträckning det svenska. Regeringen har där lämnat ett förslag om förändring av lagstiftningen då Høyesterett funnit att den norska rättsordningen strider mot Europakonventionen. Mot denna bakgrund avser författaren att utreda huruvida den svenska rättsordningen på skatteområdet strider mot Europakonventionen samt om det finns ett behov av ny svensk lagstiftning och vilka huvuddrag denna i sådana fall skulle innehålla.

Författarens slutsats är att rättsläget har förändrats i och med Zolotukhin-domen och att det, som framgår av domen, är huruvida de faktiska omständigheterna är identiska eller i det närmaste identiska som ska vara avgörande för bedömningen. Med anledning av detta anser författaren att det svenska sanktionssystemet på skatteområdet strider mot Europakonventionen och att det därmed finns ett behov av en ny lagstiftning på området. För att uppnå en rättsordning som är rättssäker och i enlighet med Europakonventionen samtidigt som påföljdernas straffmässiga och preventiva effekt upprätthålls anser författaren att utformningen av en ny lagstiftning bör utvecklas i likhet med det norska förslaget. Skatteverket ska, utifrån tydliga riktlinjer, bedöma huruvida rekvisiten för skattebrott är uppfyllda och, om det finner att så är fallet, överlämna ärendet till polisen för väckande av åtal. Om Skatteverket inte anser att det rör sig om grov vårdslöshet eller uppsåt, eller om domstolen eller polisen inte instämmer i bedömningen och återför ärendet till skattemyndigheten, kan skattetillägg påföras. Påförande av skattetillägg bör inte vara möjligt på enbart objektiva grunder, dock ska tolkningen av de subjektiva omständigheterna göras restriktivt.

Syftet med min uppsats är, dels att utreda vilka huvudsakliga konsekvenser som 2013 års praxis angående ”Ne bis in idem” föranlett för den svenska skatteprocessen, dels att analysera vilka resningsmöjligheter som föreligger för enskilda som drabbats av Sveriges konventions­överträdelser. Ett ytterligare syfte med uppsatsen är att analysera huruvida lagförslagen i SOU 2013:62 uppfyller grund­läggande rättssäkerhetskrav samt att föreslå ändringar till nyss nämnda lagförslag. Innan år 2013 bedömde Högsta domstolen att systemet med dubbla sanktioner inom ramen för skilda förfaranden var förenligt med principen ”Ne bis in idem”, eftersom det saknades ”klart stöd” för att underkänna hela det svenska systemet. I NJA 2013 s. 502 fann Högsta domstolen att det numera finns ”tillräckligt stöd” för att underkänna hela det svenska systemet. Högsta domstolens nya ställningstagande innebär att såväl mervärdeskatt som inkomstskatt och arbetsgivaravgifter omfattas av förbudet mot dubbelbestraffning och dubbelprövning av lagöverträdelser som grundar sig på samma faktiska omständigheter och som riktats mot samma rättssubjekt. I förevarande framställning har jag därför utrett vad 2013 års praxis innebär respektive vilka sammanhängande frågor som fortfarande söker svar. I NJA 2013 s. 746 fann Högsta domstolen dessutom att rättsläget förändrades redan den 10 februari 2009. Att rättsläget förändrades vid nyss nämnda brytpunkt har i efterföljande avgöranden vid såväl Högsta domstolen som vid Högsta förvaltningsdomstolen visat sig vara avgörande för huruvida personer beviljats resning. I denna framställning har jag därför analyserat vilka omständigheter som enligt 2013 års praxis varit avgörande för att resning ska beviljas vid Högsta domstolen respektive Högsta förvaltningsdomstolen. I september 2013 lämnades betänkandet av utredningen om rättssäkerhet i skatteförfarandet (RIS-utredningen) över till regeringen som en direkt följd av 2013 års förändrade rättsläge. Flertalet remissinstanser bl.a. Ekobrottsmyndigheten, Domstolsverket och Skatteverket har lämnat remissyttranden med tudelad kritik. Förevarande framställning innehåller en konsekvens­analys av RIS-utredningens lagförslag. Framställningen innehåller även en analys av huruvida lagförslagen uppfyller grundläggande rättssäkerhetskrav om förutsebarhet och lika­behandling. Jag har i min framställning kommit fram till att lagförslaget inte uppfyller kraven på förutsebarhet eller att lika fall ska behandlas lika. I framställningen föreslår jag därför utifrån ett de lege ferenda-resonemang hur några utvalda risker som ett genomförande av SOU 2013:62 skulle innebära kan undanröjas.

Europakonventionen och EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna innehåller båda ett förbud mot att den som blivit frikänd eller dömd straffas på nytt gällande samma sak. Huruvida det svenska systemet där en skattskyldig kan påföras skattetillägg och lagföras för skattebrott gällande lämnandet av samma oriktiga uppgift är förenligt med förbudet har diskuterats och Europadomstolens bedömning av när dubbelbestraffning föreligger har förändrats. Högsta domstolen och Regeringsrätten anser trots förändringen att det svenska systemet är förenligt med konventionen men vissa underinstanser är av en annan åsikt. Uppsatsen syftar till att utreda om det svenska systemet är lämpligt. Lämpligheten bedöms dels med hänsyn till lagstiftarens syften och dels utifrån Europakonventionens dubbelbestraffningsförbud samt Europadomstolens nyare praxis. Syftet är även att klargöra om det utifrån Europadomstolens nyare praxis samt EU-rätt är befogat av underinstanserna att inte följa praxis. Författarens slutsats är att systemet är lämpligt utifrån lagstiftarens syften, eftersom syftena är rimliga och har uppnåtts. Utifrån Europakonventionens krav och Europadomstolens nyare praxis kan systemet dock inte anses lämpligt eftersom systemet enligt författarens mening leder till dubbelbestraffning och därmed inte uppfyller kraven. Underinstansernas beslut kan vidare sägas vara befogade då hänsyn tas till Europadomstolens nyare praxis. Detta eftersom det är antagligt att Europadomstolen skulle komma till samma slutsats som dessa domstolar gjort. Eventuellt kan EU-stadgan tillämpas i en dubbelbestraffningssituation och den ges då även företräde framför intern rätt samt tillerkänns direkt effekt. Det faktum att artikel 50 i EU-stadgan bör leda till att det är fråga om dubbelbestraffning bidrar till att underinstansernas avvikande avgöranden framstår som mer befogade.

What happens when employees within the police-force make mistakes in their line of duty? This essay set out to investigate the relationship between labour law sanctions and the criminal law punishments for wrongful acts for government employees. This relationship is also set in the perspective of how acts or statements of xenophobia are handled within the Swedish police-force. Further, the essay aims to examine the principle of ne bis in idem in relation to labour law sanctions and criminal law punishment for wrongful acts, and if these two should be considered in line with this principle. Regarding the relationship between labour law sanctions and criminal law punishment for government employees, the determination for which system to use in any given situation is not fully stipulated. One key aspect is whether the act is carried out in exercise of public authority. By examining cases regarding xenophobia within the Swedish police-force one conclusion that the author has come to is that xenophobia more often is considered an insult (regulated in BrB 5:3) rather than wrongful acts in the line of duty. However, acts or statements of xenophobia are considered wrong and far away from the expected behavior of members of the Swedish police-force. By making an analogy with Swedish tax law an argument can be made that the relationship between labour law sanctions and criminal law punishment for wrongful acts is worth examining, and might not fully be in line with the principle of ne bis in idem.

Memoria (licenciado en ciencias jurídicas y sociales)
Asevertrans is a case where the juridical person is absolved of bribery offenses, condemning his Administrator for the same facts, we try to answer to what arguments this absolutive decision was due, whether it was an application of the Ne bis in idem, or was it a Court decision based on the models of attribution of responsibility. This work seeks to answer this question and establish general criteria as an application of this principle, for subsequent application in similar cases. Key Words: Criminal Liability Legal Person, Asevertrans, Nen bis in idem, Attribution of Responsibility
Asevertrans es un caso donde se absuelve a la persona jurídica de los delitos de cohecho, condenando a su Administrador por los mismos hechos, intentamos responder a que argumentos se debió esta decisión absolutoria, si fue una aplicación del Ne bis in idem, o fue una decisión del tribunal basada en los modelos de atribución de responsabilidad. Este trabajo busca responder esta pregunta y establecer criterios generales en tanto aplicación de este principio, para su posterior aplicación en casos similares. Palabras Claves: Responsabilidad Penal Persona Jurídica, Asevertrans, Nen bis in idem, Atribución de Responsabilidad

Sammanfattning Uppsatsen behandlar EU-stadgans tillämplighet på det svenska dubbelförfarandet, påförande av skattetillägg och utdömande av straffrättsliga påföljder vid oriktig uppgift. Framställningen baseras på gällande lagtext vid 1 december 2011, men hänsyn har även tagits till lagförslaget avseende den nya skatteförfarandelagen, SFL, som avses träda i kraft den 1 januari 2012.  Besvarandet av syftet sker ur ett svenskt perspektiv med beaktande av rättssäkerheten för den enskilde. Det klargörs att EU-stadgans ställning innebär att den skall ha företräde framför motstridig nationell rätt. Vidare kan kravet på klart stöd som HD har uppställt för att underkänna det svenska dubbelförfarandet med stöd av Europakonventionen, inte upprätthållas vid EU-stadgans tillämpning. Ett sådant krav skulle strida mot rättssäkerhetskravet på en bestämd rättskällehierarki, och därmed inte tillförsäkra den enskildes rättssäkerhet. Kravet på likabehandling vid rättstillämpningen för att tillförsäkra den enskildes rättssäkerhet innebär dock inte att det föreligger ett krav på EU-stadgans tillämpning i alla mål avseende det svenska dubbelförfarandet vid oriktig uppgift. Detta eftersom det inte finns anledning att anta att HD eller HFD gör en annan bedömning än den HD nyligen har gjort i NJA 2011 s. 444, trots de konkreta unionsrättsliga anknytningarna i målet. Slutligen klargör uppsatsen även att det emellertid finns skäl att anta att EU-domstolen skulle kunna komma att göra en annan bedömning än HD. Mot bakgrund av EU-domstolens uttalande i praxis om medlemstaternas skyldighet att även inom området för direkt beskattning iaktta unionsrätten vid utförande av olika sanktioner, samt medlemsstaternas lojalitetsplikt, anförs det att artikel 50 i EU-stadgan därför bör tillämpas på det svenska dubbelförfarandet vid oriktig uppgift. Likväl föreligger det inget krav på EU-stadgans tillämpning på det svenska dubbelförandet, med hänsyn till den enskildes rättsäkerhet, ur ett svenskt perspektiv.
Abstract The purpose of this thesis is to clarify the EU Charter’s applicability on the Swedish double parallel system regarding tax crime and tax surcharge, from a Swedish viewpoint, with consideration for the individual’s requirement for legal certainty. The thesis is based on current law as of the 1st of December 2011, however due account is taken to the new law proposal for the Swedish Tax Assessment/Payment Act, which is expected to be in force on the 1st of January 2012. Also, the thesis clarifies the EU Charter’s supremacy over national law. Furthermore, it is shown that the Swedish Supreme Court’s (HD) requirement for “clear support” in the European Convention to bypass national Swedish law cannot be upheld in respect to the EU Charter, as this would conflict with the requirement for a set legal hierarchy to fulfill the individual’s adequate legal certainty. The Swedish Supreme Court has found that the EU Charter can not be applied to the Swedish double punishment system, regardless of concrete facts in the case being related to EU-law. However, the condition of equal treatment with regards to legal certainty does not result in an absolute requirement for the EU Charter’s applicability on the Swedish system, as there is no evidence that the Swedish Supreme Court will change its assessment of the matter at hand. Nevertheless, it is argued that there is ample reason to believe that the Court of Justice would make a different assessment of the issue, considering the Court’s previous statements with respect to the member states responsibility to regard EU Law even within the field of direct taxation. Therefore, the thesis concludes that although there can be no absolute requirement to apply the EU Charter to the Swedish system, with regards to legal certainty, the EU Charter should nonetheless be applicable.

La thèse montre que la règle ne bis in idem, aujourd'hui considérée comme un aspect du principe de l'autorité de la chose jugée, ne parvient pas à remplir ses fonctions de protection de la sécurité juridique individuelle et collective. En effet, le principe de l'autorité de la chose jugée a pour fonction première de veiller à la préservation du crédit de la justice, ce qui ne l'amène qu'incidemment à œuvrer en faveur de la sécurité juridique. Par conséquent, la règle ne bis in idem doit être détachée du principe de l'autorité de la chose jugée. Afin de redéfinir les contours de son application, il convient de l'asseoir sur un fondement juridique adéquat, le principe d'unicité d'action répressive envers la même personne pour les mêmes faits. Porteur du droit fondamental à l'unicité d'action répressive pour les mêmes faits, le principe d'unicité d'action répressive repose sur la dignité humaine. Il permet une application harmonieuse de la règle ne bis in idem dans l'Union européenne.

En el ordenamiento constitucional peruano, la Contraloría General de la República es un organismo constitucional autónomo y órgano superior del Sistema Nacional de Control, encargado de la supervisión de la legalidad de la ejecución del presupuesto del Estado, de las operaciones de la deuda pública y de los actos de las instituciones sujetas a control (artículo 82º de la Constitución Política del Perú). Por su naturaleza institucional la Contraloría General corresponde a la figura de una Entidad Fiscalizadora Superior, definida como el organismo público que, con independencia de su designación, constitución u organización, ejerce en virtud de su competencia jurídica, la más importante función de auditoría pública en el Estado1 No obstante la existencia de este marco institucional, la Contraloría General de la República consideró, en su oportunidad, que las facultades con las que contaba para el y rectoría del control gubernamental
Tesis

Les scandales financiers se sont multipliés depuis les quarante dernières années et les réactions des médias et de l’opinion publique démontrent l’intolérance toujours plus manifeste à l’égard de ces infractions particulières. En témoignent également l’intérêt porté par les autorités européennes pour ces questions. Les règlements et directives en la matière n’ont cessé de se multiplier : d’une part, pour renforcer la prévention des infractions boursières par une augmentation des obligations d’information du public à charge des émetteurs d’instruments financiers ; d’autre part, pour accroître la sévérité de la répression à l’égard des infractions boursières ainsi que l’harmonisation entre les différents États membres de l’Union européenne, tels que la France et l’Italie. Il en résulte une accumulation de normes plutôt semblables entre les deux ordres juridiques nationaux, du moins en ce qui concerne l’information financière, mais un cadre juridique qui n’est pas des plus lisibles. Quant à la répression, les sanctions pénales ont retrouvé leur place aux côtés des sanctions administratives. Si la double répression des abus de marché par les juges répressifs et les autorités administratives a récemment été remise en cause par les cours européennes, puis par le Conseil constitutionnel français, il ne semble pas opportun de supprimer l’une ou l’autre voie de répression. Au contraire, une répartition des compétences entre les juges pénaux et les autorités administratives apparaît judicieuse et nécessaire.La question de la responsabilité des personnes morales a aussi été mise en lumière de façon explicite et placée au cœur des récentes évolutions européennes : alors que l’ordre juridique italien intègre déjà les exigences posées par le droit de l’Union, le système français de responsabilité pénale des personnes morales semble menacé. Enfin, la multiplicité des règles de prévention des abus de marché et le lourd arsenal répressif déployé par les autorités, tant européennes que françaises et italiennes, incitent également à proposer un modèle commun d’indemnisation des préjudices d’infractions boursières, afin que la cohérence caractérise l’ensemble du système de lutte contre les abus de marché. Cette cohérence semble se traduire par la prévision de conditions et de modalités d’indemnisation des victimes d’infractions boursières similaires au sein des États membres, notamment en ce qui concerne la détermination de la nature du préjudice et du montant de l’indemnisation accordée
Financial scandals have been increasing since the past forty years and reaction from media and public opinion prove the more and more apparent intolerance towards this peculiar offences. The interest of european authorities in this matters reveal this intolerance too. European regulations and directives in this field are more and more: on the one hand, in order to strengthen the prevention of market abuse by raising publicly accountable on issuers financial instruments ; on the other and, in order to tighten up punishment of market abuse and to consolidate the harmonisation between the Member States of European Union, including France and Italy. As a result, there is an accumulation of norms, rather similar in both national legal order, at least with regards to financial information, but legal framework is not always intelligible. As for punishment, criminal penalties are successfully integrated beside amministrative penalties. The dual market abuse repression has been rejected by european courts, then by Constitutional Counsil, but suppress the one or the other form of punishment doesn’t seems to be appropriate. On the contrary, a distribution of competences between criminal courts and administrative authorities seems to be judicious and necessary. The topics of criminal liability of legal persons has been brougth sharply into focus of european market abuse legislation : while italian national legal order has already integrate the requirements of European Union, french system of criminal liability of legal persons appears to be in jeopardy. Finally, the many rules of market abuse prevention and repression deployed by european, french and italian authorities, prompt also to suggest a common model of compensation for market abuse damages, in order to ensure consistency of system of fight against market abuse. This consistency seems to be reflected in the creation of conditions and terms rules for compensation of market abuse victims in the Membre States of European Union : these rules should refers to the determination of the nature of the injury and the determination of the amount of compensation awarded
I scandali finanziari si sono molteplicati nei quaranta ultimi anni e le reazioni dei media e dell’opinione pubblica dimostrano l’intolleranza sempre più patente nei confronti di questi reati peculiari. Traduce anche questa intolleranza il fatto che le autorità europee si interessano molto a questi problemi. I regolamenti e le direttive non cessano di molteplicarsi : da una parte, al fine di rinforzare la prevenzione dei reati borsistici tramite un aumento degli obblighi in materia di informazione finanziaria a carico degli emittenti ; dall’altra parte, al fine di accrescere la repressione nei confronti dei reati borsistici e di consolidare l’armonizzazione tra i diversi Stati membri dell’Unione europea, quali l’Italia e la Francia.Da quei fenomeni, risulta un’accumulazione di norme piuttosto simili tra i due ordinamenti giuridici, almeno per quanto riguarda l’informazione finanziaria. Tuttavia, il quadro normativo non appare molto accessibile. Quanto alla repressione, le sanzioni penali hanno ritrovato un posto accanto alle sanzioni amministrative. Benché il sistema repressivo del doppio binario sia stato rimesso in causa di recente dalle corti europee, e poi dalle corti nazionali, non sembra opportuno sopprimere l’una o l’altra via. Al contrario, una distribuzione delle competenze tra giudici penali ed autorità amministrative appare auspicabile e necessaria. La responsabilità delle persone giuridiche è anche stata messa il luce in modo esplicito e trattata nelle recenti riforme europee : mentre l’ordinamento giuridico italiano è già conforme alle esigenze istituite dal diritto dell’Unione europea, il sistema francese di responsabilità penale sembra minacciato.Per finire, il numero di regole di prevenzione e di repressione attuate dalle autorità francesi, italiane ed europee, incitano anche a proporre un modello comune di risarcimento per le vittime di reati borsistici, affinché la coerenza caratterizzi l’insieme del sistema di lotta contro gli abusi di mercato. Tale coerenza sarà possibile grazie alla creazione di condizioni e di modalità di indenizzo simili in tutti gli stati membri dell’Unione europea, in particolare con riferimento alla natura del danno subito e alla determinazione dell’ammontare del risarcimento consentito

Relationship between criminal and tax proceedings from the perspective of the ne bis in idem principle Abstract The thesis reflects upon the current case law of the European and national courts, which enables the possibility of both tax and criminal proceedings for the same act of the same person running simultaneously. The aim of the author is to compare both types of proceedings, analyse the relevant case law, and evaluate the consequences of its conclusions on the Czech legal order in the view of the ne bis in idem principle. The opening describes the criminal and tax proceedings, their main features, and principles governing them. Features common to both types of proceedings are noted (the ability to substantially infringe the human rights of individuals), as well as the most significant difference between them (particularly when the rules of evidence are concerned). The next part of the thesis is devoted to tax delicts, both those governed by the tax law (so called delicts against the remittance discipline and administrative delicts) and the criminal law. Tax criminal law is briefly described as well. Examination of the aim, purpose, and implementation of sanctions and the characteristics of the tax penalty, whose punitive nature deduced by the case law is crucial to the issues discussed, is given in...

This diploma thesis focuses on the topic of the principles applied during proceedings regarding offences, mainly the principle of non bis in idem, which this thesis focuses on. The non bis in idem principle means that a matter cannot be judged twice, because it is generally accepted that two punishments for the same crime are unfair. This principle is applied in proceedings on criminal charges and because the concept of criminal charges is autonomous according to the European Court for Human rights, i.e. it has specific objective content, I chiefly discussed interpretation of this concept. According to the European Court for Human Rights, in order for the issue to be criminal charges within the meaning of Article 4(1) of the Protocol to the European Convention on Human Rights, the charges must fulfil the so-called Engel criteria, which I have endeavoured to explain to the reader. These criteria were created by the European Court for Human Rights in the case of Engel and Others v. the Netherlands (1976), whereas these criteria were developed before the same court in the case of Bendenoun v. France (1994). These criteria are decisive in regard to whether the issue is criminal charges and whether the guarantees offered by the European Convention on Human Rights must be applied during the proceedings,...

Tax crimes Abstract This thesis deals with the topic of tax crimes. Its goal is to analyze the current legislation regarding tax offences in the Czech Republic, that is both from a general perspective and from the perspective of specific types of tax crimes, and identify the weaknesses of the legislation. These weaknesses were found mostly in the rigid reaction of the legislator to legislative changes in the law, which causes these changes not to be reflected in the penal code. Some sections are dedicated to general topics about taxes and tax offences, such as the reporting of tax crimes and their preparation and attempt. Furthermore, sections of the penal code were interpreted with a focus on parts that might pose a problem during interpretation. Such problems are for example the extent of a committed tax fraud, the recent extension of the crime in Section 227 of the penal code to include duties during tax governance or the examination of the connections that the penal code has to tax legislation. The following part compared the Czech legislation regarding tax crimes to those in Slovakia and in Austria. Then it focuses on the examination of current problems in the field of tax crimes, mainly the principle of ne bis in idem, the principle of nemo tenetur se ipsum accusare and the problem connected to...

Przedmiotem rozprawy doktorskiej jest zakaz ne bis in idem w prawie administracyj-nym. Autor zakłada, że zakaz ne bis in idem nie dotyczy już wyłącznie norm prawa karnego, ale ma charakter dyrektywy ogólnosystemowej, a więc posiadającej w pewnym sensie znacze-nie także z punktu widzenia norm prawa administracyjnego. Sama rozprawa doktorska składa się z pięciu rozdziałów poprzedzonych uwagami wstępnymi i zakończonych wnioskami. Autor stosuje formalno-dogmatyczną metodę badawczą. W pierwszym rozdziale rozważa poszczególne aspekty obowiązywania zakazu ne bis in idem w prawie karnym. Autor udowadnia również, że za sprawą norm prawa międzynarodo-wego doszło do uwolnienia zakazu ne bis in idem spod reżimu prawa karnego. W drugim rozdziale zwraca uwagę na specyficzną konstrukcję zakazu ne bis in idem jako zasady konstytucyjnej. W tym ujęciu autor stara się określić, czy posiada on charakter wiążący ustawodawcę i organy stosujące prawo. Istotne znaczenie z punktu widzenia autora ma także określenie, czy zakaz ne bis in idem wpisuje się do kręgu publicznych praw podmio-towych, czy w dalszym ciągu jest jedynie uzasadnionym oczekiwaniem obywateli. Autor zwraca uwagę na wyraźny podział materii prawnej w obszarze stosowania zakazu ne bis in idem na poziomie konstytucyjnym na dwie sfery: karania i sankcjonowania. Punktem wyjścia dla rozważań prowadzonych w trzecim rozdziale jest uznanie, iż na zakres obowiązywania zakazu ne bis in idem w prawie administracyjnym wpływa orzecznic-two Trybunału Konstytucyjnego. Autor podejmuje się zatem ustalenia za sprawą jakich rodza-jów sankcji administracyjnych obywatele mogą domagać się ochrony prawnej. W czwartym rozdziale zwraca uwagę na to, że w obszarze prawa materialnego walor ochronny zakazu ne bis in idem ogranicza się wyłącznie do niektórych z wielu możliwych wa-riantów zbiegu sankcji prawnych. Autor stoi na straży przekonania, zgodnie z którym zakres obowiązywania zakazu ne bis in idem znajduje swoje uzasadnienie w aksjologii prawa admini-stracyjnego. Wskazuje zatem na granicę wyznaczoną przez ustawodawcę pomiędzy typowymi środkami policji administracyjnej a środkami przymusu administracyjnego i sankcjami praw-nymi polegającymi na pozbawieniu lub ograniczeniu określonych kategorii uprawnień. Rozwa-ża zarazem jej zgodność w świetle klauzuli interesu publicznego oraz konstytucyjnego wymo-gu proporcjonalności reakcji prawnej na naruszenie obowiązku prawnego. Piąty rozdział dotyczy proceduralnego aspektu zakazu ne bis in idem w prawie admini-stracyjnym. Autor zakłada, że w tym ujęciu jest on ściśle powiązany z przesłanką procesową res iudicata. Zmierza zatem do wykazania, że ma on znaczenie nie tylko na etapie postępowa-nia sądowoadministracyjnego, ale urzeczywistnia ideę niesioną za pomocą zakazu ne bis in idem już na drodze ogólnego postępowania administracyjnego. W tym rozdziale autor stara się dodatkowo udzielić odpowiedzi na pytanie, czy instytucja zagadnienia wstępnego i Rozstrzy-gnięcia tymczasowe mają istotne znaczenie z punktu widzenia zakazu ne bis in idem.
The subject of the doctoral dissertation is the prohibition of ne bis in idem in adminis-trative law. The author assumes that the prohibition of ne bis in idem no longer concerns only criminal law standards, but that it is a system-wide directive which is, in some sense, also rele-vant from the point of view of the rules of administrative law. The doctoral disservice itself consists of five chapters preceded by preliminary observations and completed proposals. The author applies a formal-dogmatic test method. The first chapter examines the various aspects of the prohibition of ne bis in idem in criminal law. The author also proves that the prohibition of ne bis in idem from the criminal law regime has been liberated by the rules of international law. The second chapter draws attention to the specific design of the prohibition of ne bis in idem as a constitutional principle. In this regard, the author seeks to determine whether it is binding on the legislator and the authorities applying the law. It is also important for the au-thor to determine whether the prohibition of ne bis in idem forms part of the public subjective rights, or remains merely a legitimate expectation of citizens. The author draws attention to the clear breakdown of the legal matter in the area of application of the ne bis in idem prohibition at constitutional level into two spheres: punishment and sanctioning. The starting point for the considerations in the third chapter is that the case-law of the Constitutional Tribunal affects the scope of the ne bis in idem prohibition in administrative law. The author therefore undertakes to determine by which types of administrative sanctions citizens can claim legal protection. In the fourth chapter, it draws attention to the fact that, in the area of substantive law, the prohibition of ne bis in idem is limited to some of the many possible options of overlap-ping of legal sanctions. The author guards the conviction that the scope of the prohibition of ne bis in idem is justified in the axiology of administrative law. It therefore points to the bor-der set by the legislator between the typical measures of the administrative police and the means of administrative coerction and the legal sanctions of depriving or restricting certain categories of allowances. It also considers its compatibility in the light of the public interest clause and the constitutional requirement of proportionality of the legal response to breach of legal obligation. The fifth chapter concerns the procedural aspect of the prohibition of ne bis in idem in administrative law. The author assumes that in this regard it is closely linked to the procedural premise of res iudicata. It seeks, therefore, to demonstrate that it is relevant not only at the stage of the judicial procedure, but that it materialates the idea pursued by the prohibition of ne bis in idem by means of a general administrative procedure. In this chapter, the author seeks to further answer the question of whether the institution of preliminary issues and provi-sional decisions are of significant importance from the point of view of the prohibition of ne bis in idem.

碩士
國立臺灣大學
法律學研究所
100
The guarantee of ne bis in idem is rather complex. In 2002 the ECHR observed that its case-law on this subject was not especially well developed, a fact which can be explained not only by the small number of cases which have come before the Strasbourg organs, but also by some obvious contradictions in the jurisprudence. This Master Thesis will focus on a comparison of the texts of the different normative instruments followed by a general overview of the development of the guarantee as a human right. Thereafter the aim and purpose of the right, the scope of its application, and the exceptions to the principle will be discussed. The ECHR used to make it very clear that the double-jeopardy principle can only be applied at national level. In other words, from the perspective of the ECHR, a person may legitimately be tried again for an offence which has already been the object of conviction and sentencing in a different state. However, with the entering into force of the regulation of the European arrest warrant, judgments passed in one Member State are valid for all other Member States. Therefore the European Union will have to be considered as a "state" as far as the protection against double jeopardy is concerned. Furthermore, Article 50 of the Charter of Fundamental Rights of the European Union states: "No one shall be liable to be tried or punished again in criminal proceedings for an offence for which he or she has already been finally acquitted or convicted within the Union in accordance with the law." The Explanatory Notes accompanying the Charter explain that the provision "corresponds to Article 4 of Protocol No. 7 to the ECHR, but its scope is extended to European Union level between the Courts of the member States". Thus the principle applies not only within the jurisdiction of one state but also between the jurisdictions of several Member States. After the regional integration turns into a global-wide trend, the transnational application of principle ne bis in idem also becomes increasingly important. It could be imagined that this issue will be discussed between R. O. C. and P. R. C. in the near future, and the experience of Europe will be very helpful.